Efter skoterolyckan: Johan var mitt allt – ändå går livet vidare

På väggen i hallen hemma hos familjen Emilsson i Örebro hänger ett fotocollage. Bilderna visar en glad och aktiv familj som badar, åker båt och kör fyrhjuling.

– De speglar vårt liv ganska bra. Vi har alltid haft fullt upp med aktiviteter tillsammans med barnen, säger Sarah Emilsson.

Men en av personerna på bilderna finns inte mer. Johan, Sarahs livskamrat och pappa till de tre pojkarna, åkte hemifrån och kom inte tillbaka. Och tillvaron för resten av ­familjen blir aldrig mer ­densamma.

Johan, med sin stora kroppshydda och högljudda skratt, fyllde Sarahs tillvaro under arton år.

Sarah berättar om hur de träffades i 20-årsåldern, ­genom gemensamma bekanta.

– Det var verkligen inte ­kärlek vid första ögonkastet. Johan var en dryg skitstövel, tyckte jag. Men vi umgicks mer och mer och till slut var det ändå bara vi. Jag insåg att han var oerhört generös och omtänksam. Och så skrattade han alltid, så högt att det ­nästan gjorde ont i öronen.

Sarah och Johan flätades samman och med barnens ankomst – tre söner inom loppet av fyra år – var samhörigheten total.

– Visst var det intensivt och tufft. Och jag ska inte glorifiera vår relation. Johan kunde vara tjurig och grinig och ibland var jag så arg att jag nästan hotade med stekpannan. Men vi hade en grundkärlek. “Nu är det slut med skilsmässor i släkten”, brukade vi säga, för vi skulle ju hålla ihop resten av livet.

Vaknade med magvärk
Vårvintern 2014 kändes det som att tillvaron tog ny sats. Barnen hade blivit tonåringar och Sarah och Johan började få mer tid för varandra. Nu kunde allt bara bli bättre.

Men så var det den där jobbresan. Johan skulle åka upp till Arjeplog på konferens i drygt en vecka.

– Vi var osams om resan, jag ville inte att han skulle åka. Han ville egentligen inte ­heller och packade motvilligt sin väska.

På tisdagskvällen den 18 mars ringde Johan från Arjeplog och de småpratade en stund och önskade varandra en god natt. Men Sarah sov inte gott. Vid tretiden vaknade hon av magvärk och ­ångestkänslor.

– Jag gick runt här hemma i köket och trodde nästan att jag hade fått gallsten. På morgonen när jag kom till jobbet sa jag till kollegorna att jag haft en skitnatt.

Framåt eftermiddagen ringde en nära vän och frågade om Sarah visste var Johan befann sig. “Jag har hört att det skett en skoterolycka uppe på Hornavan.” Sarah slog genast numret till Johans mobil men möttes av en automatisk telefonröst. Därefter ringde hon till Johans kollega, som också var med på resan.

– Jag hörde genast på hans röst att något var fel. “Ska jag vara orolig, eller?” frågade jag. “Ja, det ska du”, svarade han.

Därefter lämnades luren över till en polisman som ­förklarade att Johan saknades sedan hans skoter misstänktes ha gått genom isen under natten. “Du kan räkna med att han är borta.”

– Jag blev som en robot. Ringde mamma, pappa, svärmor. Fick tag i pojkarna på skolan och förklarade att de genast skulle åka hem.

När familjen samlats i huset sa Sarah det som måste sägas. Johan är död.

– Sedan satt vi tillsammans i soffan. Jag minns hur jag försökte hålla armarna om pojkarna. Samtidigt var det som att se sig själv utifrån. Detta hände inte på riktigt, utan var bara en surrealistisk parentes. Att Johan skulle vara död – det gick ju bara inte!

Hela livet kapsejsade
I hjärnan snurrade förvirrade föreställningar om vad som egentligen hänt den där natten. Efterhand fick hon en allt klarare bild. Johan och hans kollegor hade tagit skotrarna och kört till en by i närheten, där de festat till sent på kvällen. Framåt småtimmarna skulle de ta sig tillbaka, över isen på sjön Hornavan.

På vägen hem tog Johan ­täten och i mörkret och snöröken hamnade han utanför skoterleden. Han körde istället mot inloppet där den ­tunna isen plötsligt gav vika. Johan kämpade i vaken, men kylan gjorde honom snabbt medvetslös.

– Visst har jag varit urförbannad på Johan, att han gav sig iväg med alkohol i kroppen. Men han hade ett stående uttryck: “Vad skulle kunna hända?” Så tänkte han säkert också när han satte sig på ­skotern den där natten.

Vad skulle kunna hända? Så brukade Sarah Emilssons make Johan resonera. Idag vet Sarah Emilsson att vad som helst kan hända, plötsligt och utan förvarning.

Ett otal gånger har Sarah uttalat de magiska orden “Tänk om …?”

Tänk om hon hade ringt till Johan på natten, när hon ändå var uppe och hade ont i magen. Kanske hade hon hindrat honom från att ge sig iväg.

– Men det hjälper inte hur mycket jag försöker göra om det förflutna. Faktum kvarstår. Det var inte bara Johan som dog. Hela vårt liv kapsejsade där ute på isen.

För utan Johan, vem var hon då? Han hade ju varit hennes livskamrat, hennes andra halva, under 18 långa år. Det fanns stunder då hon önskade att hon följt honom in i döden.

– Då fick jag höra: “Men Sarah, så får du inte tänka! Du har ju barnen.” Men barnen har jag ju bara till låns. Johan var mitt allt.

Livet en berg- och dalbana
Sarah förstod snart att hon behövde professionell hjälp. Hon kom i kontakt med Gestaltstudion i Örebro som erbjuder terapi i olika former – bland annat gruppträffar för människor som mist en anhörig.

– I sorgegruppen kan jag prata om allt och vi har lärt känna varandra inifrån och ut. Det hymlas inte om något. Vi använder inte uttryck som avlidit, gått bort eller förolyckats. Våra kära är döda. Det är viktigt att använda rätt ord för att kunna bearbeta förlusten.

Sarah fick bekräftelse på att den dödslängtan hon känt är helt normal, och inte det samma som självmordstankar. Hon har också insett att Johan faktiskt inte velat se henne död.

– Träffarna med sorgegruppen har betytt allt. Utan dem vet jag inte var jag hade varit idag.

Men däremellan finns vardagen som snarast kan liknas vid en berg- och dalbana med lyckliga toppar och avgrundsdjupa dalar.

– Jag har alltid satt en ära i att klara mig själv, att stå stadigt med fötterna på jorden. Men det har också funnits stunder när hjältekappan ­glidit av, när jag legat som en våt fläck på golvet.

Detta kan vara svårt att förklara för utomstående, som ofta dragit till med ett käckt: “Har du kommit på fötter nu?”

Sarah har känt ett behov av att sätta ord på sorgen och har därför skapat en bloggdagbok på Internet som går under namnet Änkans öppna bok. Rakt och ärligt berättar hon om ögonblick då lungorna och bröstet fyllts av betong och det varit tungt att andas. Men också glädjestunder, då hon öser kärlek och tacksamhet över familj och vänner.

– Jag har ett liv som jag inte valt själv, men som jag ändå är tvungen att leva. Men med bloggen har jag fått väldigt fin respons från människor som tycker det är bra att jag säger som det är.

Gemensam minnesplats
Sarah har periodvis varit sjukskriven från sitt arbete för att återfå energin genom vila, motion och egentid. Hon har också funnit nya kraftkällor, som att gå ut och bugga några gånger i veckan. Men tanken på att hitta en ny partner på dansgolvet känns än så länge ganska avlägsen.

– Många går vidare in i en ny relation, men jag har bestämt mig för att ta det lugnt och vänja mig vid ensamheten först. Det är en enorm skillnad, från att ha hört orden “jag älskar dig” varje dag, till att inte höra det alls. Men jag måste stärka mig själv först, och det är inget som kan skyndas på.

Med tiden har hon, bit för bit, börjat ändra om i huset. Sovrummet har blivit hennes alldeles eget, med nya tapeter.

– Det känns bra. Men ibland stöter man på små saker som blir som en käftsmäll. Som när jag hittade skoterkartorna över Hornavan. “För helvete Johan, kunde du inte använt dem!?” tänkte jag då.

Ändå har sorgen växlat över i ett slags acceptans. Det som hände, det hände.

Framför huset, i skuggan av en högrest ek, har Sarah och sönerna byggt om den tidigare fågeldammen till en minnesplats med stenar, växter och ljus. Hit kan familj och vänner komma närhelst de vill.

Sarah pekar på ett av ljusen i lyktan.

– Det där röda, det kom häromdagen. Jag vet inte vem som satt dit det, men det känns fint. Vi håller platsen levande, för Johan var ju så ­levande. Jag har inget behov av att åka till minneslunden vid kyrkan. Han finns ju här, hos oss.

“Johan vårt allt” står det på stenen i trädgården. Det har blivit en plats för både sorg och glädje.

Artikeln är hämtad ur Hemmets Journal nr 51 2015.