Magdalena Andersson om sorgen efter pappa Göran

Finansminister Magdalena Andersson förlorade sin pappa i demens. Nu berättar hon för första gången öppenhjärtigt om sorgen efter sin älskade pappa. – Jag saknar honom mest när jag tänker på vilken underbar morfar han hade varit till mina barn, säger hon.

Personligt

Namn: Magdalena Andersson.
Född: 23 januari 1967.
Familj: Maken Richard Friberg, professor i nationalekonomi på Handelshögskolan, och två barn, 13 och 15 år.
Bor: I villa i Nacka, Stockholm.
Gör: Sveriges finansminister sedan i oktober 2014.

Magdalena Anderssons pappa Göran fick diagnosen demens 1992 då han var 56 år. Han avled tio år senare.

– Det var oerhört smärtsamt att se sin pappa tyna bort, och veta att det är oåterkalleligt, säger hon.

– Samtidigt fick vi många fina stunder under hans sjukdomsperiod.

Magdalena ger intervjun i sitt arbetsrum. Hon har svart kjol och svarta pumps och en klarblå blus som matchar hennes lysande blå ögon. Mellan två möten om rikets finanser slår hon sig ner för att berätta om kärleken till sin pappa, som dog när Magdalena var 35 år.

Hon jobbade på Rosenbad hos Göran Persson då, och var småbarnsmamma. Hennes son var tre år och dottern ett.

Magdalena blir rörd, det märks.

– Jag var mycket nära båda mina föräldrar. Men utåt sett var det nog många som såg mig som en typisk “pappas flicka”.

Magdalena är enda barnet, familjen bodde i en villa i Uppsala. Mamma Birgitta var gymnasielärare i samhällskunskap, pappa Göran lektor i statistik vid Uppsala universitet.

– Mina föräldrar var ovanligt jämställda. Därför såg jag orättvisorna i andra hem – hur kvinnorna gick ner i arbetstid för att ta större ansvar för hem och barn. Så var det inte hos oss. Pappa var väldigt involverad i mig och mina intressen. Han gjorde mer saker med mig än många andra kompisars pappor. Vi gjorde utflykter, åkte och badade, fikade.

Magdalena spelade gitarr och tränade gymnastik och simning – och blev elitsimmare redan som barn. Hon tränade nio pass i veckan, vann ungdoms-SM två gånger och kom 12:a i dam-SM när hon var 14 år.

– Pappa skjutsade till träningar och tävlingar, han engagerade sig och följde alla resultat.

När Magdalena slutade simma i 16-årsåldern började hon och pappa Göran träna tillsammans.

– Vi sprang och styrketränade ihop, säger hon och ler. Vi kunde inte springa bredvid varandra, eftersom vi hetsade varandra att springa för fort. I stället sprang vi en runda från var sitt håll – och tävlade om att passera sträckans mittpunkt först.

 

Obotligt dement
Magdalena gick med i SSU när hon var 16. Efter samhällslinjen på gymnasiet började hon på Handelshögskolan i Stockholm – “för att det var svårast”. Hon var duktig i skolan. Drömjobbet var chef, helst Konsumföreståndare.
Under gymnasieåren – de sista år som Magdalena bodde hemma – kom de första varningstecknen.

– Pappa skrev stora kom ihåg-lappar om det mesta i vardagen. “Bilprovningen”, “Obs tanka!”, “Magdalena matsäck” och så vidare.

– Så här i efterhand kan jag se att de där lapparna var ett sjukdomstecken.

Till slut reagerade Görans chef, som uppmuntrade honom att söka läkare. Och 1992 – samma år som Magdalena tog examen vid Handelshögskolan – fick hennes pappa diagnosen obotlig demens. Han var drabbad av en Alzheimer-liknande sjukdom, som skulle leda till döden.

– Läkaren sa att sjukdomen antagligen smugit sig på. Att pappa nog varit sjuk en tid, men att hans hjärna hade kunnat kompensera för hans svårigheter.

– Vi hade alla – även pappa – känt på oss att något inte var som det skulle. Nu fick vi ett namn på den känslan. Sjukdomen var en bekräftelse på något vi redan visste.

 

 

Ordlös kommunikation
– Mamma var stark, jag är imponerad över att hon klarade situationen så pass länge som hon gjorde. Hon fortsatte att jobba, vilket var viktigt både för henne och pappa. Pappa ville att mamma och jag skulle leva våra liv.

– Det allra svåraste var nog när pappa steg för steg tappade sina förmågor i början av sjukdomen. När han var medveten om att han klarade allt mindre. Som då han åkte till affären för att handla, och plötsligt inte hittade hem. När han inte längre kunde köra bil.

– Sen kom han till en fas då han så att säga gav upp, då han inte längre försökte som förr.

Ändå förändrades aldrig Görans personlighet.

– Pappa var en väldigt snäll och lugn person, med mycket humor – både som frisk och som sjuk. Han var sig väldigt lik, och blev inte det minsta personlighetsförändrad.

Med tiden blev Göran allt tystare. Han fick sitta i rullstol och till slut kunde han inte prata.

– Självklart var hans sjukdomsperiod en lång och smärtsam resa för oss alla. Jag och pappa förlorade till sist en intellektuell kontakt.

– Men jag vill betona att det finns många andra sätt att kommunicera på. Och även om pappa var svårt sjuk var han ju ändå min underbara pappa! Jag var inte ledsen när jag åkte till honom. Det var mysigt och roligt att hälsa på. Man kan kramas, hålla hand, klappa om, bara vara.

– Så länge han orkade brukade jag ta med honom ut och äta på restaurang. När han blev sämre skjutsade jag ut honom i rullstolen så att han fick nya intryck och frisk luft.

– Vi hade många fina och varma stunder in i det sista.

 

Med på bröllopet
Under de tio år som Magdalenas pappa var sjuk hände mycket i hennes liv. Hon gifte sig 1997. Magdalena och maken Richard Friberg hade träffats när de båda läste på Handelshögskolan. Efter en tid som forskare på Handelshögskolan samt ett gästspel på Harvards i USA värvades Magdalena till Rosenbad som sakkunnig hos Göran Persson. Hon fick två barn.

– Det var underbara år i mitt liv, samtidigt som de var sorgliga och svåra. Precis som livet kan vara.

– Pappa var med när vi gifte oss, och satt vid min sida under bröllopsmiddagen. Det var väldigt viktigt för mig. En ur vårdpersonalen var med och hjälpte pappa under min bröllopsdag – jag är mycket tacksam för det.

– När min son föddes 1999 var pappa medveten om att han fick ett barnbarn. Och pappa levde upp när jag tog med honom då han var i ettårsåldern.

– Jag hade aldrig skuldkänslor för att jag jobbade mycket när pappa var sjuk. Hade jag stoppat upp mitt liv hade han mått dåligt av det.

Magdalena önskar ofta att hennes barn fått uppleva en relation till sin morfar.

– Han hade varit världens roligaste och bästa morfar, säger Magdalena och ögonen fylls av tårar.

– Jag och pappa hade en lång och bra relation, men relationen till barnbarnen fick inte ens börja. Den hade kunnat vara så himla fin.

Hela artikeln med Magdalena hittar du i Hemmets Journal nr 30, 2015.

"Försöker leva som vanligt trots Alzheimers"
Jag såg min pappa med alzheimers sakta försvinna bort
Jag måste få vara ledsen för att orka vara glad
Scroll to Top