Mardrömmen fick mig att ta tag i vikten

På kvällens meny står stekt ris, champinjoner, räkor och lök. Bodil använder alltid köksvågen för att pricka in rätt antal kalorier.

Jag drömde att jag var död. Att jag låg i en kista i vardagsrummet. Folk kom in i rummet och försökte lyfta ut kistan, men den var alldeles för tung. Det kom fler och fler människor, men kistan gick ändå inte att rubba.

Där, någonstans mitt emellan dröm och vakenhet, genomfors Bodil av tanken: “Hur kunde jag låta detta hända!?”

Den där inre synen, som skrämde upp henne en höstnatt för åtta år sedan, skulle bli början på ett helt nytt liv. För redan nästa morgon letade hon upp numret till distriktssköterskan och bad henne skicka kaloritabeller. Nu skulle de envisa överflödskilona, som hon släpat runt på i över två decennier, få sig en match.

Bodil Roolf Jensen bjuder in oss i det rymliga köket hemma i Svartrå. På kylskåpet hänger flera foton på en betydligt större kvinna. Hon ler glatt mot kameran, men Bodil konstaterar att hon egentligen var ganska ledsen inombords.

– Jag mådde pyton. Men det kunde jag inte erkänna, varken för familjen eller mig själv.

Ända sedan småbarnsåren har Bodil varit överviktig. Hon tror att det ligger i generna – flera i familjen hade viktproblem – men minns också de bullar och kakor som ofta dukades upp. Kilo lades till kilo.

Än mer påtagligt blev det när Bodil väntade sitt första barn.

– Under graviditeten gick jag upp rejält, till 110 kilo, och stannade kvar där efter förlossningen.

Fortsatte gå upp

Två graviditeter senare hade hon gått upp till 130. Med en blygsam längd på 154 centimeter såg hon ut “som ett äpple”, enligt egna ord.

– Det är klart att det var tungt men man orkar ofta det man måste, som att ta hand om barnen eller klara av jobbet hjälpligt. Men jag hade ingen som helst kraft över till det där extra, som att ta en promenad efter maten. Det hände att jag körde för att handla på ICA, men om det inte fanns en parkeringsplats tillräckligt nära så körde jag hem igen.

Genom åren har hon gång på gång blivit varse omgivningens syn på övervikt. Som när hon solade på en badstrand, och en tjej ville plocka fram kameran för att fota “det fetaste hon hade sett”. Eller när hon mött överförfriskade medelålders män och kvinnor som högljutt konstaterat att “sådana som hon inte borde få vara ute”.

Men Bodil valde alltjämt att strunta i de elaka kommentarerna.

– Utåt var jag alltid positiv och glad. Jag försökte ofta hjälpa andra med deras bekymmer. Men jag visade aldrig hur jag själv mådde.

Visst hamnade hon i perioder då hon försökte ta tag i sina viktproblem. Ofta genom snabba lösningar och tillfälliga dieter.

Provade alla kurer

– Ja, jag har provat alla slags metoder och kurer. Ibland gick jag ner några kilo, men sedan gick jag upp igen, plus lite till. Och jag har säkert gått med i viktväktarna tjugo gånger. Men vad hjälpte det – när jag direkt efter viktväktarmötet stannade till vid grillen och tog en hamburgare?

Hösten 2005 stod Bodil, som vanligt, på den traditionella marknaden och sålde prydnadssaker. I ståndet bredvid såldes snacks, och Bodil noterade hur naturchipsen hade en strykande åtgång.

– Där kom besökarna, den ena tjockare än den andra, och köpte påse efter påse. Och för första gången reagerade jag och kände mig smått äcklad. Några veckor senare hade jag mardrömmen om den blytunga kistan. Jag tror att mitt undermedvetna signalerade att det var dags. Jag var mogen för att ta tag i detta.

Sedan den dagen har hon hållit sträng koll på vad hon stoppar i sig. 1200 kalorier per dag ska det vara, varken mer eller mindre. Bodil som tidigare avskytt grönsaker, bortsett från kokta ärtor och morötter, började köpa hem zucchini, rödbetor och sötpotatis.

– Om jag wokade eller grillade, och kryddade med chili och ingefära, blev det supergott. Fast ungarna tyckte att det var pest.

Dessutom plockade hon fram gåstavarna som legat undanstoppade i flera år. Och så promenerade hon de femtio meterna bort till brevlådan och tillbaka.

– Fy fasen, jag hade ont överallt, i benen, höfterna… Men dagen efter gick jag ut igen, lite längre.

De första två veckorna gick hon ner fyra kilo. Sedan kom julen och allt blev som vanligt; ett frosseri i knäck, skinka, ris a la Malta… Men efter annandag tog hon nya tag.

Under de påföljande månaderna fick hon gång på gång sy om sina kläder till mindre storlek. Och efter ett och ett halvt år hade hon gått ner 55 kilo.

Även om kroppen har genomgått en stor förändring har hjärnan inte riktigt hängt med.

– I huvudet är jag fortfarande stor. Det händer att jag kommer hem med kläder i storlek 54-56, som numera ser ut som stora tält på mig.

Men den betydande skillnaden är egentligen inte omfånget runt magen, utan tillskottet av energi. Bodil har blivit betydligt piggare. Numera kan hon, utan svårigheter, promenera en hel timme utan att bli trött.

Rörligheten har också blivit bättre sedan hon opererade bort de 5,5 kilo lös hud som suttit runt magen.

Mindre smakar mer

Själv vill hon inte kalla det för en bantningskur, utan för en livsstil. Samtidigt erkänner hon utan omsvep, att hon flera gånger brutit mot sina egna förhållningsregler.

– Oh ja! Vid en del tillfällen, när man är lite nere – det är klart att man äter! Själv var jag otroligt sugen på hamburgare. En dag, när vi var ute och handlade, slog jag till och köpte en stor burgare med massor av dressing och ketchup. Men så besviken jag blev! Dressingen smakade ättika, köttet var torrt och brödet kladdade fast i gommen. Jag hade vant mig vid mina egna hamburgare därhemma – de var mycket godare!

Istället har hon lärt sig att mindre smakar mer. Chokladen är alltjämt en belöning som hon tillåter sig att njuta av. Dock i betydligt mindre mängder än tidigare.

– Till helgen kan jag unna mig en rad av en chokladkaka. Då skär jag varje bit i fyra delar som jag låter smälta i munnen. På så sätt räcker mitt godis betydligt längre än resten av familjens!

Idag pekar vågen stadigt på 75 kilo. De där sista tio kilona, som hon ska gå ner för att uppnå sin drömvikt, sitter envist kvar.

– Men en vacker dag, när kroppen är redo, så kommer jag att tappa dem också.

Under tiden delar hon med sig av sin egen erfarenhet av viktminskning. Regelbundet får hon besök av en grupp kvinnor som vill går ner i vikt, och tillsammans lagar de mat, rör på sig, sitter och pratar. Bodil brukar också skicka med dem ett schema över på månadens motion och veckans kalorier.

– Det är roligt att lära ut det jag kan. Jag var den lataste och onyttigaste människa som någonsin gått i ett par skor. Kunde jag, så kan alla!

Personligt

NAMN: Bodil Roolf Jensen

ÅLDER: 50 år

FAMILJ: Gift med Bengt. Barnen Malena, Mimmi och Emil, barnbarnet Vilda

BOR: I Svartrå utanför Ullared i Halland

GÖR: Arbetssökande. Har jobbat som bland annat maskinsnickare, vårdbiträde och egen företagare.