Ann-Sofie är kandidat nr 2

Är något galet är det klart jag hjälper till

En bil som kört i diket, några kor som rymt sin väg. En gammal människa som inte tömt brevlådan. Lantbrevbärare Ann-Sofie Thelin Wahlberg kan inte låta bli att engagera sig, när hon kör sin dagliga runda på tolv mil.

Det blir oftast snabba stopp vid brevlådan men om någon står och väntar byter Ann-Sofie alltid några ord med dem!

Ann-Sofie halkade in i yrket för 31 år sedan. Hon hade gått samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet och funderade på att bli veterinär. Djurintresset hade hon med sig från bondgården där hon växte upp. Men medan hon läste in naturvetenskapliga ämnen på Komvux föddes en längtan ut i arbetslivet. Ann-Sofie fick ett vikariat som brevbärare i Tanumshede.

– Jag trivdes från allra första dagen. Det här är helt enkelt min grej! Jag gillar att det ska vara ordning och reda och jag tycker om att vara ute och dela ut post. Jag har min tur på 400 hushåll, men det känns ändå som ett nytt uppdrag varje dag. Jag träffar olika människor och får olika utmaningar. Inte minst när det är vinter och snö. Posten ska ju fram.

Ann-Sofie är inte den som framhäver sig själv. Hon konstaterar bara att hon gör sitt jobb som så många andra, och känner en äkta vardagsglädje över det. Men efter en stunds samtal och lite envisa frågor är episoderna där. Som den gång hon upptäckte en äldre man som kört i diket.

– Det var tur att jag körde en postbil med dragkrok den dagen. Så det gick bra, skrattar hon.

När hon sett kor som varit på villovägar, vilket inte är alltför sällsynt i dessa lantbrukstrakter, har Ann-Sofie slängt sig på sin telefon och larmat ägaren direkt eller försökt spåra. Bortsprungna hundar och katter har också kommit tillrätta genom hennes omsorg. Och de gånger hon funnit att brevlådor inte tömts hos människor hon vet varit hemma, har socialförvaltningen fått samtal.

– Efter alla år känner jag till vanorna hos många av dem jag delar ut post till. Det är klart att jag bryr mig. Det är viktigt och kan gälla livet. Jag kör ju till små avkrokar där det inte passerar så mycket folk.

Blev utbränd

En gång var hon först på olycksplatsen där ett äldre par voltat med sin bil. Den var nästan helt platt, men de gamla lyckades klämma sig ur, chockade, men oskadda. Ann-Sofie ringde efter ambulans och fanns hos dem tills hjälp kom. Den dagen blev posten något försenad, men breven kom ut.

Ibland blir det för mycket för den som är ambitiös. För några år sedan gick Ann-Sofie in i väggen.

– Kraften bara försvann. Men jag jobbade mig tillbaka, bestämde mig för att inte bli liggande hemma. Det tog ett och ett halvt år med arbetsträning och var tufft. Men jag gjorde det.

Idag lyssnar Ann-Sofie på kroppens signaler.

– Jag är noga med vila och återhämtning. Förr tänkte jag, “vila kan man göra när man blir gammal”. Idag vet jag att den som inte vilar kanske inte blir så gammal. Jag går långa promenader och ägnar mig åt trädgården. Det är vila för mig.

Genom åren har Ann-Sofie provat det mesta i yrket, som stadsbrevbärare, lantbrevbärare och postkassörska. Allt har känts givande. Hon beskriver tolvmilarundan hon numera kör på landet varje dag med nöjt tonfall.

– Jag känner en enorm frihet när jag packat bilen på morgonen och åker ut. Den friheten finns egentligen inte, jag blir sedd överallt, klockan går och posten får inte bli sen. Men känslan är ändå stark.

Vackra vyer

Lite hemmablind har hon väl blivit efter alla turer, men Ann-Sofie ser ändå skönheten i hemtrakterna.

– När jag kör så jag kan se havet ligga spegelblankt, då är det helt underbart. Eller så har jag en annan tur och kör igenom skogen. Det finns alltid något vackert att titta på.

Sju till fyra är arbetsdagarna och Ann-Sofie är inte den som hänger med huvudet måndag morgon.

– Efter semestern längtar jag tillbaka till jobbet. Då känns det bra att köra rundan och vara igång igen, se att allt är bra.

Hon ler varmt och kastar en blick omkring sig i posthuset. Kollegorna har sorterat färdigt och är på väg ut. Mycket har förändrats sedan hon började och hur postens framtid ser ut vet ingen. Det är inte många som skickar handskrivna brev längre.

– Jag biter mig fast här så länge jag kan. De får kasta ut mig när jag inte behövs längre, skojar hon. Ärligt talat, jag kan inte tänka mig ett arbete som passar mig bättre. Och kan jag vara till glädje för någon annan är jag tacksam för det.

Ann-Sofies son Christoffer, 21, sommarjobbar som brevbärare. Han tycker hans mamma är en bra förebild, hjälper alltid nya som har frågor.