Terrordåden i NY förändrade deras liv

Todd och Jessica Byers med barnen Tristan, Jordan, Dylan och lilla Eloise i hemmet i Anderslöv där de känner sig trygga.

 

En liten återvändsgata i Anderslöv med villor och lekande barn. Där, i ett gult hus, bor Jessica och Todd Byers med sina fyra barn. De flyttade hit för tre år sedan från New York. Det var för att äntligen få känna trygghet. En trygghet som försvann den där hemska dagen den 11 september 2001.

 

Vi sitter i deras kök och de berättar om sina upplevelser. Efter terrorattacken levde de med en ständigt gnagande oro. Den framtid de börjat bygga åt sina barn och sig själva kändes slagen i spillror.

 

Fyra år tidigare hade skånska Jessica kommit till New York för att studera internationell marknadsföring.

 

En junikväll träffade hon Todd på en bar på Manhattan. Han hade något extra, tyckte Jessica och ganska snart flyttade hon hem till Todd i Brooklyn och efter bara tre månader väntade de sitt första barn.

 

Tisdagen den 11 september 2001 var en vacker och solig morgon i New York. Todd tog som vanligt tunnelbanan till jobbet på Manhattan där han arbetat sedan 1989 i en silverfärgad byggnad bara två kvarter från World Trade Centers höga tvillingtorn. Han var floor director och jobbade med vaktmästeriet, städningen och var ansvarig för hissarna. I huset arbetade 5 000 människor. Fjärde våningen var fylld av börsmäklare.

 

Han började jobbet klockan sju, men var lite sen den morgonen. Skyndade sig att klara av de tidiga morgonsysslorna, hissade flaggorna utanför byggnaden, städade chefens toalett och tog sedan själv en dusch.

 

När han kom ut i omklädningsrummet undrade säkerhetsvakten som satt där: “Hörde du nå’t nyss?” “Nej”, sa Todd.

 

Hemma i Todds och Jessicas lägenhet i Brooklyn stod tv:n på. Klockan var runt tio i nio när det vanliga programmet bröts. Från tv-studion meddelades att ett flygplan hade kört in i det norra tvillingtornet, det som låg närmast Todds arbetsplats.

 

Såg dramat på tv

Jessica åt frukost tillsammans med sonen Tristan, som då var två år. Hon lystrade. Det slog henne att det var tisdag. Då brukade Todd gå till World Trade Center och hämta lönecheckar till sina medarbetare.

 

Hon ringde honom på mobilen och han var kvar på arbetsplatsen. “Jag ser på tv att det ramlar ner grejer från norra tornet, så spring inte ut på gatan!” manade hon honom.

 

Några minuter över nio berättade man på tv att ett andra plan flög in i det södra tornet. “Vad är detta?” tänkte Jessica, som började bli rejält orolig. Hon ringde Todd igen men fick inte tag på honom.

 

Bröllopsbilden togs 8 oktober 1999 i City Hall Park, nära World Trade Center.

 

Efter en knapp timme såg Jessica hur det första tornet föll. Mobilnätet har slagits ut men från hemtelefonen kom hon fram till lobbyn på Todds jobb. Medan hon pratade med en man där såg hon på tv hur det andra tornet föll. Hon skrek i telefonen: “Det andra tornet faller!”

 

Mannen i lobbyn slängde ifrån sig luren, och Jessica hörde hur alla runt honom skrek.

 

Lille Tristan, två år, stod framför tv:n och sa: “Daddy dead.”

– Då fick jag ett sammanbrott, storgrät, fick inte luft. Mitt inre var ett kaos, suckar Jessica vid matbordet i Anderslöv. Många frågor kom upp. Var jag änka nu? Vad skulle jag göra? Snabbt fixa en skylt med ett fotografi på Todd och skriva: “Har någon sett den här mannen?” Sätta Tristan i barnvagnen och ta mig till Manhattan?

 

Tunnelbanan var utslagen. Att promenera skulle ta två-tre timmar. Hon väntade, grät, tittade på tv, började städa.

– Där manade de oss: “Stanna hemma, gå inte ut!” Jag bestämde att Tristan och jag skulle stanna i lägenheten i ett dygn. Sedan fick jag se.

 

Kände röklukt

Todd har suttit tyst vid bordet, gett lilla Eloise hennes vällingflaska. Nu försätter han sin berättelse.

– Jag steg ut ur omklädningsrummet och tittade genom ett fönster ner på gatan. Det var rökigt, papper singlade genom luften. Jag klädde på mig, tog trapporna ner och gick ut på gatan. Jag såg rök, kände röklukt.

 

Han tog hissen upp på taket, såg ännu fler papper som singlade genom luften, men förstod fortfarande inte vad det kunde vara. Han åkte ner till fjärde våningen, där börsmäklarna satt, och där en massa tv-apparater alltid stod på. Han frågade om de hade hört något. “Det är visst ett plan som har kört in i World Trade Center” sa en av dem.

– Jag sökte mig ut på gatan, bort till det stora postkontoret i nästa kvarter. Ställde mig intill en klunga på 50-60 personer och tittade upp mot tvillingtornen. Vi såg eldflammor. Vi såg sju människor hoppa ut från det norra tornet, och när den sjunde kastade sig ut dånade det andra planet in i det södra tornet. Vi såg det inte, men vi höde det.

 

Klockan var tre minuter över nio. Todd säger att han när som helst kan återkalla explosionen, ljudet av glas och metall som krossas. Och bilden av brinnande metall och glas som regnar ner på och omkring människor på gatan. Människor dödas, andra flyger bokstavligen ur sina skor.

– Jag såg knutna skor på gatan. Hur var detta möjligt?

 

Han sprang det fortaste han kunde, bort från rökmolnet, tillbaka till sin arbetsplats. Han och elva arbetskamrater fick order att söka igenom byggnaden, ta reda på om det fanns några människor kvar på våningsplanen. Todd fick fjärde våningen på sin lott, men ingen börsmäklare fanns kvar.

 

När det andra tornet föll blev det beckmörkt utanför byggnadens enorma fönster, trots att det var en solig dag.

 

Aska överallt

Klockan tolv började Todd promenera mot hemmet i Brooklyn.

– Precis allt var täckt av aska. Det var som att gå i snö.

 

Vid tvåtiden hörde Jessica en nyckel sättas i dörren, och hon sprang emot Todd. “Du kan inte krama mig, jag måste in i duschen först!” sa han. Han var helt vitgrå, täckt av aska. Hans ansikte var sorgset.

– Jag kommer aldrig att glömma ljuden och lukten. I dagar andades vi in partiklar från människor som hade bränts levande. Lukten fanns kvar flera veckor i tunnelbanan.

– Men det värsta var att se människor hoppa. De tvingades välja mellan att bli levande brända eller att hoppa mot döden.

 

I ett par år återupplevde Todd den dagen många gånger. Ett normalt ljud från ett flygplan kunde bli en mardröm. Hans och Jessicas oro för nya attentat åt sig in i deras liv, blev till en evig stress som slet på dem.

 

Todd och Tristan våren 2001.

 

De ville få ro i själen.

– Efter terrordåden ville Todd att vi skulle bosätta oss i Sverige. Men jag ville inte flytta innan jag blivit amerikansk medborgare och innan jag visste att vi kunde få jobb och bostad i Sverige, säger Jessica. Och det var inte lätt att från USA ordna ett liv i Sverige.

 

Till slut fick Jessica sitt medborgarskap och Todd fick uppehållstillstånd i Sverige. Våren 2009 kunde de hyra Jessicas farfars gula hus i Anderslöv eftersom han skulle flytta till ett äldreboende.

 

De kom från en världsmetropol till en liten plätt på jorden och blev lyckliga.

– Här finns inga droger, inga pistoler och man behöver inte vara rädd för att barnen kidnappas, säger Todd.

 

Efter sex månader var Todd tillbaka i New York för att avsluta sitt jobb och ta adjö av sina arbetskamrater. Han ringde hem till Jessica redan när han landat och sa: “Jag vill ta första flyg tillbaka till Sverige, för jag känner redan av stressen.”

– Om Todd hade förlorat jobbet i USA hade vi inte haft gratis sjukvård. Och här fick vi fick fyra veckors semester redan första året på våra nya jobb! I USA arbetade Todd i 20 år innan han fick så lång ledighet.

– Todd kan sakna sina arbetskamrater, men här är livet för barnen mycket bättre. Och det är viktigast, säger Jessica.

 

 

Personligt

NAMN: Familjen Byers – Todd, 45, Jessica, 42, Tristan, 13, Jordan, 7, Dylan, 5, och Eloise som är ett halvår gammal.

BOR: I Anderslöv, tidigare i New York.

ARBETAR: Båda arbetar med städning i serviceföretaget ISS, hon som teamledare inom vården, han med storstädning och golvvård på Trelleborgs lasarett.