Hela Sveriges sierska Saida Andersson avled i november 1998, 75 år gammal. Bilden togs i mitten på 1990-talet och är en av de sista med barnen.
Saida Andersson blev rikskänd på 1980-talet för sin förmåga att hitta allt från försvunna smycken till barn som gått vilse. Hon fick en egen spalt i Hemmets Journal 1988 – och hjälpte personer att hitta borttappade saker i tv-programmet Café Luleå på 1990-talet. Svenska folket skickade ofta mer än tusen brev i veckan till henne, och samtidigt växte hennes skörd med tackkort.
Saida svarade självsäkert och kortfattat på alla frågor – och hon hade en stark utstrålning med en underliggande humor. Det berättar hennes tre barn Siv-Gun, 73, Dennis, 62, och SolBrith, 60, som alla stod sin mamma nära och har ärvt hennes synskhet.
– Någon gång sa mamma: “Nog vore det skönt att få vara i fred.” Samti-digt var det självklart för henne att hjälpa – att använda sin förmåga när det spred sig att hon hade den. Hon tyckte om det, även om det ibland var tungt. Hon bar på mycket, säger SolBrith.
Saida fick sex barn – fyra söner och två döttrar – som växte upp i byn Bredåker i Boden i Norrbotten.
– Vi blev väldigt sammansvetsade, berättar Siv-Gun, äldsta barnet som tog hand om hemmet och sina fyra småsyskon när hon var 19 år.
Saida fick tbc i samband med yngsta sonen Morgans födelse. Ena lungan opererades bort och hon låg på sjukhus i ett år.
Barnens far var skogsarbetare och hemifrån i långa perioder. Paret skilde sig 1967, och Saida träffade långtradarchauffören Hilding Larsson som hon levde mycket lyckligt med.
Anlitades av polisen
Saida arbetade hårt. Hon födde upp grisar, städade bussar, jobbade på ett tvätteri och i skogen. Hennes förmåga att sia spred sig bland grannar och arbetskamrater – och polisen började anlita Saida i fall som rörde försvunna människor och djur, och lokaltidningarna skrev om hennes övernaturliga gåvor.
Tre av Saidas barn – sönerna Tony, Eilert och Morgan – dog när de var 36, 30 och 29 år.
– Jag sörjer dem än i dag. Och det var så hemskt för mamma. Men hon stod stark – jag vet då inte hur. Fast när prästen vi hade sa “Gud är god”, då svarade mamma: “Nej, det är han inte”, säger Siv-Gun.
Inom loppet av ett år och åtta månader förlorade Saida tre av sina kär-aste: De två äldsta sönerna och livskamraten Hilding.
Saida fick varsel om dödsfallen, berättar Siv-Gun.
– Hon sa åt dem: “Ta det lugnt.” Om och om igen.
Men Tony – som arbetade som stensättare – avled i sviterna av en lunginflammation 1978. Eilert dog i ett astmaanfall 1979. Han arbetade då i Göteborg med att köra möbler.
En dag i augusti 1980 – när Saida och Hilding satt framför tv:n och tit-tade på OS i Moskva – trädde plötsligt Eilert fram inför Saida, och berät-tade att han skulle hämta Hilding om fyra dagar.
Fyra dagar senare gick Hilding ut i ett ärende – drabbades av en hjärtat-tack och kom aldrig tillbaka. “Jag visste ju om det, men smärtan och sor-gen blev inte mindre för det,” berättade Saida.
Yngsta sonen Morgan omkom sju år senare i en arbetsplatsolycka där han brännskadades svårt.
Bara nyttiga budskap
När folk sökte hjälp hos Saida gav hon bara information som de kunde ha nytta och glädje av. “Människor ska inte behöva sörja två gånger”, menade hon.
Barnen gör på samma vis.
– Ser man olycka som ingen kan göra något åt – då säger man ju inget, menar Siv-Gun.
Saida bekände sig aldrig till spiritualismen och dess medium som anser sig ha kontakt med andevärlden:
Att det är andar eller guider på “andra sidan” som kommer med informationen. Det gör inte heller hennes barn.
– Nej, det bara är så här. Alla vi syskon fick gåvan, i olika doser. Även mina tre bröder hade den. Men förklara den kan vi inte, säger Dennis.
Saida ärvde förmågan av sin mor Hanna Lidman. När Hannas familj upptäckte att flickan hade “häxkrafter” och kunde se vad som skulle hända, höll man henne hemma; hon fick aldrig gå i skolan. Men med tiden blev Hanna en respekterad fjärrskåderska, som samarbetade med polisen och var omskriven i lokaltidningarna.
1994 drabbades Saida av kallbrand i tunntarmen. Hon opererades och fick hjärtproblem, och fyra år senare blev hon akut sjuk.
De tre barnen Siv-Gun, Dennis och SolBrith satt alla vid hennes sida när hon somnade in på Bodens sjukhus den 14 november 1998.
– Mamma var lugn. Hon visste att det var dags.
Personligt om barnen
NAMN: SolBrith Rönnqvist.
ÅLDER: 60.
FAMILJ: Make, tre barn och två barnbarn.
BOR: I hus i utkanten av Boden.
YRKE: Fjärrskåderska. Jobbade tidigare i butik.
Saidas dotter SolBrith är aktiv som sierska, och det hade hon själv nytta av i våras.
– Jag fick ett infall att köpa en lott, och vann 14 000 kronor.
Men förmågan att sia omfattar vanligtvis inte spel och lotterier, betonar SolBrith:
– Då skulle jag ha varit miljonär för länge sedan. Det måste komma till en, utan att man frågar efter det. Jag kan inte fråga mig vilken lottorad som ska ge storvinst. Så fungerar det inte.
– Det där kom som en blink: Köp en Harry Boy, nu.
SolBrith stiger upp varje vardag vid kvart över fyra och gör sig redo att svara i telefonen.
– Sedan stänger jag av vid 17-tiden – då är jag helt slut. Och jag svarar inte i telefon på helgerna, berättar hon.
Folk som ringer eller skriver till henne vill oftast ha hjälp att få igen saker de tappat bort, eller husdjur som sprungit bort. Men det kan också handla om andra problem. En gång ringde en förtvivlad mamma vars son fick våldsamma vredesutbrott på kvällarna, och läkarna ville ge honom en medicin.
– Jag såg direkt att pojken inte var sjuk. Han behövde att mamman lekte med honom. När hon följde mitt råd försvann utbrotten.
SolBrith får en bild, förklarar hon.
– Ofta detaljrik. Jag ser hur det ser ut runtikring, och berättar vad jag ser. Och folk blir hjälpta.
Var kommer bilderna ifrån, tror du?
– Ingen aning.
Att växa upp med en mamma som var sierska var inte det minsta konstigt, berättar SolBrith.
– Mamma sa ofta: “Nej, gå inte ut just nu – vänta en stund. Glöm inte regnkapporna, det kommer att ösa ner när ni ska hem.” Det var vår vardag – vi kände inte till någon annan.
När upptäckte du att du hade förmågan?
– Jag minns en gång när jag kom hem från skolan med bussen och mamma sa: “Var är Eilert?” Då hörde jag mig själv säga: “Han skulle köpa block och pennor på Domus och kommer med nästa buss”. Och exakt så var det – men min storebror Eilert hade inte berättat det för mig.
SolBrith har varit aktiv sierska i över 35 år, och har samtidigt arbetat i butik i Boden. Hon har haft en spalt i Hemmets Veckotidning och en sida i Aftonbladet Söndag, och besvarat läsarfrågor i tidningen Land.
Men hon har inte haft samma enorma genomslag som Saida.
– I dag finns fler som arbetar med liknande, konstaterar SolBrith.
Att koppla på fjärrskådandet – eller koppla bort det – är ingen konst, förklarar SolBrith.
– Nej, det bara sker. Behöver någon hjälp då kopplar jag på. På samma sätt kan jag koppla bort och sätta mig framför tv:n och bara vara.
Har dina barn ärvt förmågan?
– Ja. Mina döttrar Jenny, 36, Jill, 35, och Jeanette, 30, har den – det är jag övertygad om. Men de är i en ålder då livet är fullt av så mycket annat.
NAMN: Siv-Gun Berglund.
ÅLDER: 73.
FAMILJ: Make, två barn och fyra barnbarn.
BOR: I hus utanför Piteå.
YRKE: Pensionär. Arbetade i vården, och i skogen med plantering och röjning.
Dottern Siv-Gun försökte hålla tillbaka sin förmåga.
– Mamma sa: “Du kan ju alltid försöka!” Hon visste att det inte skulle gå.
Siv-Gun är äldst av Saida Anderssons sex barn. När Saida var 15 år förälskade hon sig i en ung man, Bengt, och blev gravid. Men han vände henne ryggen, och Saidas mamma – som var pingstvän, och sträng – stängde dörren för sin dotter som ensam och utan en krona hamnade på ett mödrahem.
Saida berättar i boken “Saida – mitt liv” av Hemmets Journal-journalisten Jeanette Mellvig: “Mitt i allt elände var jag ändå otroligt glad för min lilla dotter. Jag visste att det där lilla livet hade samma styrka och envishet som jag.”
När Saida var 19 gifte hon sig med Sigurd Andersson. Saida och Siv-Gun flyttade till ett eget hem – och Siv-Gun fick så småningom fem halvsyskon.
Siv-Gun har haft samma förmåga som sin mamma så länge hon kan minnas.
– Jag trodde att alla människor var som vi. När jag upptäckte att det inte var så teg jag om min synskhet. Jag var nog rädd för att uppfattas som annorlunda. Jag såg ju också hur mamma och även min mormor slet – de fick aldrig vara i fred.
Men att trycka tillbaka gåvan gick inte, fick Siv-Gun erfara.
– Det sa mamma, och så småningom insåg jag att hon hade rätt. Har man förmågan är det nog meningen att man ska hjälpa andra så gott man kan.
Siv-Gun har genom åren varit mer tillbakadragen än sin lillasyster Sol-Brith. Ändå ringer ett tiotal personer till henne varje dag. Siv-Gun frågar efter personens födelsedatum: år, månad och dag.
– Mamma gjorde också så. Och bilderna kommer till mig. Det är nästan som att se på tv, bilder rullar fram – ibland väldigt tydliga, ibland mer svårtolkade. Det tar tid och stor kraft.
Siv-Gun kan inte se vad som ska hända henne själv – men hon fick varsel om den olycka som drabbade hennes make när han arbetade som svetsare. Han föll så illa att han krossade en höft.
– Jag såg inte olyckan i detalj, men jag kände en stor oro på morgonen, och visste att han skulle göra sig illa. Jag bönade och bad att han skulle stanna hemma – men att skolka från jobbet skulle aldrig falla honom in.
Med syskonen har hon en närmast telepatisk kontakt.
– När det händer min bror eller syster något och jag ringer så vet de redan att jag vet – vi behöver inte förklara.
Har dina barn ärvt förmågan?
– Mina två döttrar, som är 50 och 48 år, har den nog – men de vill absolut inte skylta med den.
NAMN: Dennis Andersson.
ÅLDER: 62.
FAMILJ: Sambo, två barn och ett barnbarn.
BOR: I lägenhet i Boden.
YRKE: Sjukpensionär, tidigare långtradarchaufför.
Att mamma kunde sia var en trygghet för oss barn, berättar sonen Dennis – som själv har letat rätt på allt från försvunna förlovningsringar till löständer.
På frågan om han ärvt mammas förmåga svarar Dennis spontant:
– Tyvärr! Men det är samtidigt en lycka att få hjälpa till. Jag är i kontakt med många fina människor som gett mig flera fina stunder.
– Men det är tungt när det handlar om olyckor och elände.
Dennis förmåga att se är mindre känd än systrarnas. I en radiointervju sa Saida att hon funderade på att dra sig tillbaka och lämna över verksamheten till de två döttrarna. Men inte ett ord om sonen Dennis förmåga.
– Alla vi syskon fick gåvan. Så det var liksom omöjligt att ha några hemligheter i vår familj…
Dennis har aldrig “lanserat sig” som fjärrskådare. Att han är synsk har spridit sig. En gång ringde en herre som tappat sina löständer.
– Jag sa: “De ligger och simmar bland abborrarna”. Och så var det. Karln hade festat i en båt och av någon anledning tagit av sig tänderna som glidit iväg, och låg och flöt i skotten bland några fiskar.
Dennis har också hittat förlovningsringen som en ung dam tappade i yran en midsommarafton. Hon försvann i “fel husvagn”, som Dennis uttrycker det.
– Den låg i hennes handväska. Hon hade inte tänkt på att leta där – hon trodde att hon tappat den på festplatsen.
När upptäckte du att du hade förmågan?
– I tioårsåldern kanske. Det var som att jag alltid visste vad som skulle hända. När jag och kamraterna for och fiskade eller badade – jag visste exakt hur många fiskar vi skulle få och hur mycket bus det skulle bli.
Mamma Saida var som vilken mamma som helst – fast snällare.
– Vi var fem-sex killar i 15-årsåldern som rullade in våra mopeder i mammas kök, och satte igång och meka. “Bättre att ni är här än ute och fryser”, sa mamma. Det var 25 minus.
– Alla föräldrar varnar väl sina barn för faror. Men mamma gjorde det på ett annat sätt. Hon var mer konkret, hon visste ju exakt. Det var en trygghet, förklarar Dennis.
Dennis tror att många har förmågan att sia utan att veta om det.
– Det är så mycket ljud och stress i samhället i dag. Det krävs att man stannar till och lyssnar.
Han hade själv nytta av sin synskhet i sitt arbete som långtradarchaufför.
– Jag såg om det skulle hända en olycka, om det skulle bildas en kö – då kunde jag välja en annan väg.
Har dina barn ärvt förmågan?
– Nej.
