Lindarw längtar efter den stora kärleken

Som 19-åring lämnade han hemstaden Eskilstuna för att leva La dolce vita. Men fyra decennier senare bär Christer Lindarw fortfarande på en djup längtan efter samhörighet och tvåsamhet. Här berättar han om sina innersta tankar: om glamouren, kärleken och döden.

PERSONLIGT

Lindarw längtar efter den stora kärlekenNamn: Bert Christer Lindarw

 

Ålder: 59 år

 

Yrke: Artist och kläddesigner

 

Bor: I lägenhet på Lidingö

 

Familj: Pappa Bert, 82, och mamma Vivi-Anne, 80, som hittade tillbaka till varandra efter 17 års separation.

 

Äter: Hembakt och husmanskost

 

Dricker: Mjölk och Coca-Cola

 

Aktuell: Med ny After Dark-show på Börsen i Stockholm.

Lindarw längtar efter den stora kärleken

En man med många ansikten. Manligt och kvinnligt. Glamour och fest. Men även ensamhet och en livslång längtan efter barn och kärlek.

 

Han har två gånger utsetts till Sveriges vackraste kvinna, men är ändå hänvisad till det eviga ungkarlslivet.

Christer Lindarw har hela sitt liv både lekt och brottats med könsrollerna. På kvällen en primadonna i trosor och eyeliner. På morgonen en skäggstubbig 59-åring som står upp när han pinkar.

 

– Redan på daghemmet gillade jag att klä ut mig till tjej. Dessutom var jag förtjust i en pojke som hette Lennart. Så fort han lekte med andra blev jag svartsjuk och satt och tjurade i trappan.

 

Drygt ett halvsekel senare är Christer Lindarw fortfarande den sociale ensamvargen. Ständigt på jakt efter bekräftelse och kärlek. Ständigt dömd att vakna ensam om morgonen trots att kvällen slutade i applåder och kindpussar.

 

För speedwayåkarens son från Eskilstuna har alltid varit en paradox och en motvallskärring. När de andra 13-åringarna spelade fotboll, lyssnade på Jimi Hendrix och drack mellanöl i parkerna, sydde han kläder, diggade The Supremes och turnerade Sörmland runt med en fem år äldre Annifrid Lyngstad.

 

– Vi sjöng schlagers, jag fick 25 kronor per kväll och Frida 75. En löneskillnad som bara skulle öka med åren, säger han och ger omedelbart prov på den svarta humor som burit honom genom både mot- och framgångar.

 

När en dragqueen blir gammal blir han självironisk. Det syns även på väggar och hyllor i den källarlokal på Östermalm där vi stämt möte. Bredvid en falsk Oscarstatyett av plast står en trave lösbröst, en cigarettändare förklädd till diamantbrosch och en löpsedel med texten: “Jag kan förföra vilken man som helst”.

 

– Jag ansågs redan tidigt som en udda typ, men var helt förskonad från mobbing. Så fort de äldre, lite farligare killarna försökte mucka med “den där jävla fjanten”, klev någon klasskompis emellan. De blev mina hjältar. Lät mig snällt hållas med mina schlagerlåtar, min symaskin och mina maskeradkostymer.

 

Lindarw längtar efter den stora kärleken 

Kreativiteten har följt Christer Lindarw genom hela hans liv. Redan som ung pojke designade och sydde han kläder och maskeraddräkter.

 

Din pappa lämnade familjen när du var mycket liten, hur påverkade det dig?

– Det var inget jag led av. Tyckte snarare det var skönt. En kompis hade en pappa som var polis och fick inte göra någonting. Mamma kunde jag linda runt lillfingret. Saknade jag något så var det ett syskon att leka med.

 

När förstod du, att du var homosexuell?

– Det är svårt att säga, det kom gradvis. Och även när jag slutligen erkände det för mig själv, fortsatte jag att hålla käften om det. Jag trodde ju jag var enda bögen i hela Eskilstuna. Att dra till Stockholm och gå gymnasiet var min stora chans, kände jag. Men även när jag kom tillbaka på helgerna fortsatte jag att låtsas att det var tjejer jag gillade. Jag gjorde om alla namn. Stefan blev Eva, Kent blev Gunilla…

 

När kom du ut ur garderoben?

– Till slut orkade jag inte ljuga längre för min närmaste barndomskompis. På en fest berättade jag att jag var bisexuell, eftersom jag tyckte det lät lite mildare. Han blev jättenervös, rökte minst 1 000 cigg och sa: “Ingen fara, jag har inga fördomar.” Två veckor senare möttes vi igen. Då var han full och sa: “Du förstår, Christer, jag är likadan…” Jag blev nästan förbannad. Här hade vi känt varandra sen första klass, lekt, dansat och spanat på tjejer ihop och aldrig sagt ett ord om vad vi egentligen kände.

 

Men ni två hade aldrig någon relation?

– Nej, men jag fick honom att också flytta till Stockholm. I dag hade allting varit annorlunda, tror jag. Numera kan unga gaykillar hitta någon att bli ihop med, även om de bor i småstäder. I min generation finns i princip ingen som hade någon tonårskärlek. Våra sexuella debuter kom alla mycket sent.

 

Men den efterlängtade friheten fanns i Stockholm?

– Journalisten Per Bjurman har berättat att det var när han såg After Dark på tv hemma i Norrland, som han förstod att det var i Stockholm man måste bo för att få vara sig själv. Inte så att man sprang runt på stan och skrek: “Hej, jag är bög!”, men 70-talet var i grunden ett öppet årtionde. Man fick vara androgyn, det var sminkpop som gällde, och det fanns en mera avslappad syn på nakenhet. Sen kom 80-talet med nymoralismen och hela aidsgrejen. Allt som hade öppnats upp, stängdes åter igen. Kolla bara hur puritanskt och ängsligt det är idag. Unga killar har till och med kalsonger på sig under badbyxorna.

 

After Dark är i själva verket mer tabu idag än vid debuten 1976?

– I början hade vi inga tankar på att vara politiska, att ens ha en åsikt om någonting. Vi ville bara göra en större och snyggare show än någon annan. Intervjuades vi var vi noga med att framstå som normala killar, mammas pojkar. I dag är vi mycket tuffare.

 

Men det har alltid funnits en kittling att se en karl i kvinnokläder?

– Ja, eftersom mansrollen inte är lika fri som kvinnorollen. Du ser hur många tjejer som helst i manskläder, men inte en enda karl som går på stan i kjol och högklackat. En man som blir mera kvinnolik förminskar sitt värde. Det vi gör på scenen är alltså mannens ultimata förnedring.

 

Har du någonsin blivit hotad för din sexuella läggning?

– Inte mer än att någon kallat mig “jävla fjolla” nån gång. Men jag klarar mig också för att jag är nykter jämt. Har alltid ögon i nacken när jag går på stan. Byter trottoar om jag anar att någon vill bråka.

 

Lindarw längtar efter den stora kärleken 

Så länge han kan minnas har Christer Lindarw designat och sytt kläder. 

 

Du dricker inte alkohol alls?

– Nej, min kropp tål det helt enkelt inte. Jag hade mina ungdomsfyllor som alla andra, men spydde som en räv varje gång. Det är inget moraliskt ställningstagande alls.

 

Men du röker?

– Vilket är det mest rebelliska man kan göra i dag, inte sant? Prova viner i tv går bra, men vi rökare ska jagas som villebråd. Det är okej att alkoholpåverkade människor får traska runt på stan, medan en rökpuff i ansiktet betraktas som något livsfarligt. Ändå finns det ingen i hela världshistorien som har blivit mördare för att han har rökt för mycket.

 

Som för att bevisa faktum tänder han en cigg och ler nästan blygt under det kraftiga hårsvallet. På tu man hand ger den hyllade dragshowstjärnan ett förvånansvärt lågmält intryck. Borta är flärden och glittret, det storvulna och utagerande. Eftertänksamt, nästan lite trevande, söker han orden – samtidigt som garden är betydligt lägre än befarat.

 

Snart 60 år gammal väjer Christer Lindarw inte längre för mörkret och smärtan. Kallar sig självkritiskt “konflikträdd” och “ibland en otydlig chef”, eftersom han så gärna vill vara en i gänget. Berättar hur After Dark i början av 90-talet höll på att gå i konkurs för att han var för godtrogen gentemot en arrangör. Men också om hur “Stjärnorna på slottet” förändrade hans liv.

 

– Många som trodde att jag bara hade paljetter i skallen och rosa fjäderboor hängande därhemma, fick nog delvis en annan uppfattning. Det känns skönt att inte bara ses som någon som lever i en glamourbubbla.

 

Hur känns det att åldras?

– Jag bryr mig mindre om recensioner, det är väl det enda positiva. Jag menar, hur kul är det att vakna på morgonen med ont i ryggen och en kropp som bara förfaller mer och mer? Jag vill göra världens häftigaste grejer på scen, men måste numera hela tiden begränsa mig. Gå ner i spagat är inte längre att tänka på. Jag måste gå till en personlig tränare för att inte falla ner död under första repetitionen. Jag är så trött på alla som säger att det är skönt att bli gammal.

 

Är du rädd för att dö?

– Inte för döden i sig, bara om sättet blir plågsamt. Jag tror inte på något liv efter detta, men samtidigt kan man ju alltid hoppas. Den Gud jag inte tror på får gärna överraska mig.

 

Lindarw längtar efter den stora kärleken

Han har två gånger utsetts till Sveriges vackraste kvinna, men är ändå hänvisad till det eviga ungkarlslivet. Christer Lindarw har hela sitt liv både lekt och brottats med könsrollerna.

 

Är det en sorg att du aldrig fick skaffa barn?

– Ja, hade jag varit yngre hade jag säkert gjort det. Men när jag var ung var det otänkbart. Att acceptera att man var gay innebar också att man tackade nej till barn.

 

Det blev heller ingen livslång kärlekshistoria?

– Det har funnits några killar som jag blivit kär i och tillsammans med. Men det tog alltid slut för att jag tyckte gräset verkade grönare någon annanstans. Eller handlar det kanske bara om behov av bekräftelse, ett test om man är kapabel till ännu en erövring? Jag vet inte, jag har inte analyserat mig själv så mycket. Men jag lider samtidigt inte av att vara ensam. Jag kan också tycka det är skönt att slippa anpassa mig till någon annan.

 

Ligger det något i den där löpsedeln som säger att du kan få varje man du vill?

– Jag har haft en del killar som varit straighta, några av dem kända namn. Kanske lekte de bara lite med sin sexualitet i stundens ingivelse. Kanske tyckte de helt enkelt jag var en spännande figur. Men vad de heter tänker jag aldrig någonsin avslöja. Varför förstöra tillvaron för någon som idag lever ett tryggt och normalt familjeliv?

Scroll to Top