Erik Hamrén: Jag mötte kärleken på en flygplats

Han är Zlatans chef. Men hemma i radhuset i Mölnlycke är det hustrun Agneta som är förstetränare. Möt förbundskapten Erik Hamrén, 54, i en öppenhjärtig intervju om livslång kärlek, Gud, bugg, snygga halsdukar och drömmen om ett EM-guld i sommar.

Personligt:


FÖDD:
27 juli 1957 i Ljusdal.

FAMILJ: Hustrun Agneta, döttrarna Caroline, 22, som studerar i London, och Pernilla, 18, som i juni går ut gymnasiet.

BOR: Radhus i Mölnlycke.

ÄTER: Helst kött.

DRICKER: Varm choklad.

FÖRSTA IDOL: Bandyspelaren Torbjörn Ek och fotbollsspelaren Kurre Hamrin. “Det var inte minst för att Kurres och mitt efternamn var så lika. Jag hoppades att någon skulle tro att vi faktiskt var släkt.”

TRÄNARMERITER: SM-guld för juniorer i IFK Sundsvall 1983. Svensk cupmästare med AIK 1996 och 1997, och Örgryte IS 2000. Dansk mästare med Aalborg BK 2008. Årets tränare i Danmark 2008. Norsk mästare med Rosenborg 2009.

AKTUELL: Som förbundskapten för svenska landslaget i fotbolls-EM i sommar.

 
Efter en veckas arbete med Zlatans självbiografi ringde spökskrivaren David Lagercrantz oroligt till förläggare Albert Bonnier:

– Jag är rädd att Zlatan går bakom ryggen på oss. Han drar sig hela tiden undan för att prata i telefon med någon som heter Erik.

– Erik vadå?

– Hamrén, tror jag. Vet du vem det är?
En bild av att det stundande EM-slutspelet måhända inte är allas bästa gren. Men också av ett ledarskap som gått hem även hos den bångstyrigaste av fixstjärnor.

I Erik Hamrén, menar många, har Zlatan funnit den trygga fadersgestalt han alltid saknat. Själv säger förbundskaptenen – för dagen sittande i sitt rum på kansliet i Solna under en Lasse Åberg-litografi föreställande ett par gamla fotbollsskor – att det nog snarare handlar om lyckad kemi.

– Jag har alltid upplevt Zlatan som en mycket fin kille, trots hans enorma framgångar ekonomiskt och sportsligt. Jag kände att vi fungerade ihop från dag ett, från vårt första telefonsamtal.

Ändå har de så olika bakgrund, sönerna till en städerska i Rosengård och en tågklarerare från Ljusdal. Erik Hamrén minns ett flyttande mellan olika små stationshus, men samtidigt ett fridfullt lugn.

– Jag hade en mycket fin uppväxt. Trygg och harmonisk. Var väl som barn mest. For runt och lekte. Spelade fotboll på sommaren och bandy på vintern. Min enda dipp kom när jag slet sönder knät som 18-åring. Jag hade ju tänkt bli fotbollsproffs. Men min flickvän bad mig istället hjälpa till på hennes träning. Där föddes någonting.

Lagerbiträde

Pappa hade som ung varit en duktig löpare. Mamma jobbade på Epa och skötte hemmet. Möjligen var det ur denna genetiska kombination som en blivande förbundskapten tog form. För Erik Hamrén visade tidigt fallenhet för både ett energiskt farande genom diverse straffområden och ett sinne för ordning och reda.

– Jag fick tidigt extraknäck som lagerbiträde i mammas butik. Lärde mig jobba, helt enkelt. Sen kom lumpen och jag trivdes så bra att jag tog värvning. Blev sergeant och upptäckte att jag tyckte om att arbeta med människor. Märkte att mitt ledarskap fungerade, trots att jag var lika ung som de jag skulle utbilda.

Han drömde om att en dag bli gymnastiklärare, men betygen räckte bara till trehundrade reservplats.

– Jag var 23 år och bestämde mig för första gången i livet för att verkligen satsa på något. På två år läste jag in en treårig gymnasieutbildning. Det var då jag förstod att det går att nå sina drömmar, om man bara bestämmer sig och är beredd att jobba hårt.

Han leker lite förstrött med gardinen i fönstret som vetter mot en parkeringsplats. Ursäktar sig för att ta emot ett kort telefonsamtal. Sträcker sig mot en filofax som är tjock som en bibel. Rättar instinktivt till den dubbelknäppta västen. Kontrollerar att jag fortfarande har kaffe i min kopp. Skrattar ofta. Utstrålar på det hela taget det vänliga lugn som kanske är en förutsättning för att orka ha ett av Sveriges tuffaste jobb.

Tjurig typ

Men så har det inte alltid varit. Det fanns en tid när tränare Hamrén var känd som en tjurig typ och spelarbussens skräck.

– Jag har ändrat mig mycket. Förr kunde jag vara grinig i flera dagar efter en förlust. Numera sätter jag en 24-timmarsgräns. Så länge tillåter jag mig att älta en motgång, inte längre. Men också att njuta av en seger, det är viktigt. Jag har också lärt mig att inte ge kritik till en spelare direkt efter matchen. En människa som blir attackerad hamnar bara i försvarsställning.

Som ung jobbade han extra på en grillrestaurang i Sundsvall. Det födde en duktig amatörkock som gärna briljerar med en köttbit på bjudningarna hemma i radhuset. Men kanske också ett helhetstänkande när det gäller fotboll. En historia berättar om hur han skällde ut en spelare som på väg till match tog vägen förbi gatuköket för en kladdig mosbricka. En annan att han ställde sig vid spisen och kokade havregrynsgröt till brassar som annars var vana vid en frukost på sockerkaka.

– Fast hemma lagar jag mest maten för att det är min chans att få lite uppmärksamhet. Den stjäl ju annars lätt Agneta.

Sagt med ett kärleksfullt tonfall, samtidigt som vänsterhanden leker med vigselringen. Ty Erik Hamréns stora lovestory i livet må heta fotboll. Men när det verkligen bränner till, har världens största sport inte en chans mot äkta hälften sedan 25 år tillbaka.

De träffades på en flygplats. Agneta sålde biljetten. I dag har de två vuxna döttrar ihop.

Varför var hon rätt kvinna för dig?

– För att hon är en så fantastisk person. Vacker, smart och rolig. Jag är så otroligt tacksam mot Agneta, om nu det är rätt ord. Jag är en mycket lyckligt lottad man.

Är hon fotbollsintresserad?

– Både Agneta och döttrarna kan visa stort intresse för mitt jobb, eftersom det påverkar även deras liv. Men hemmet har alltid varit en sorts fotbollsfri zon. Det har varit bra för mig. Jag behöver kunna koppla av för att hämta ny energi.


Hemma är det inte förbundskaptenen som är högste chefen?

– Nej, där har alltid Agneta tagit ett betydligt större ansvar än jag. Jag jobbade utomlands i fem år och är fortfarande borta mycket. I vår familj är det hon som är den stora och viktigaste coachen. För även om vi inte pratar fotboll, lär hon mig mycket om föräldraskap. Som ju också är ett sorts ledarskap.


Hur har ni lyckats hålla kärleken vid liv i alla år?

– Kanske för att vi var duktiga på att inte glömma bort varandra när vi fick barn. Det är nog vanligt annars. Det blir så lätt att man “bara” är förälder. Men Agneta och jag har varit noga med att då och då ta oss en weekend på tu man hand. Eller kanske bara en hotellnatt någonstans i närheten av hemmet. Försökt skapa små avbrott i vardagen, helt enkelt.

Andra sätt för dig att koppla av?

– Om jag får tid – och det får jag sällan – kan det bli lite golf. Men jag är inte speciellt bra. Har 21 i handikapp. Som egentligen borde vara 25.


Hur långt kunde du ha gått inom fotbollen om du sluppit knäskadan?

– ”Långt” brukar jag svara. Eftersom det aldrig går att kontrollera, ha ha. Nej, jag vet inte. Jag var väl ganska lovande. Spelade på många olika platser i laget. Tog mig in A-lagstruppen redan som 16-åring. Så viss talang måste jag tydligen ha haft.


Vad är det svåraste med landets svåraste jobb?

– Det är väl att så många anser att de kan det ännu bättre. Därför gäller det att vara väldigt klar och tydlig med sin egen ledarfilosofi. Att verkligen veta vad man vill. När jag föreläser för andra chefer brukar jag ge dem rådet att skriva ner sin ledarfilosofi och sedan rannsaka sig själva. Kan man svara ja på frågan om man lever efter den, så kan folk sedan tycka vad de vill. Då kan man ändå vara trygg i det man gör.


Har du blivit tryggare med åren?

– Ja men, självklart. Och det har givetvis med mina erfarenheter att göra. Jag hade inte så mycket gratis, eftersom jag aldrig var något känt namn som spelare. Men framgång föder framgång, som det heter.


Hur känns det att få sparken?

– Ja, det har ju hänt mig två gånger. Det kändes tufft givetvis. Speciellt första gången, då vi två veckor tidigare hade flyttat in i vårt första hus. Då var jag ganska orolig. Men bara två dagar senare fick jag ett nytt jobb.


Tror du på Gud?

– Ja, det gör jag, även om jag inte kallar mig religiös. Jag har sett så mycket ont som har gjorts och görs i religionens namn. Som barn var jag med i scouterna i Evangeliska fosterlandsstiftelsen i Nybo utanför Lörstrand, men numera går jag aldrig i kyrkan. Däremot kan jag be ibland. Det ger mig en viss styrka, tycker jag.


Kläder tycks i alla fall vara viktiga för dig?

– Ha ha, ja, jag har ju faktiskt utsetts till en av Sveriges tio mest välklädda män. Men då höll mina döttrar å andra sidan på att skratta ihjäl sig. Jag gillar kostymer, det är sant, men det beror mycket på att supportrarna i Örgryte sa att de ville se mig sådan. Eftersom en tränare ska sprida trygghet i laget, måste han också själv känna sig trygg. Det gör jag i kostym. Andra trivs bättre i träningsoverall. Jag skulle aldrig påstå att någon blev en bättre tränare för att han bar kostym.

Halsduken då, som har blivit något av ditt signum?

– Mitt signum? Jo, det stämmer kanske. Det roliga var att märket sålde slut i både Norge och Sverige, så fort jag började bära den. Jag väntar fortfarande på ett tack från firman…


Du lär vara fena på att dansa bugg?

– Växer man upp i Ljusdal, blir det lätt så. Pappa älskade att dansa och själv for jag på logdans. Tjejerna stod på ena sidan och så gällde det att vara snabb innan någon annan kille snodde den man hade spanat in. Senare blev jag medlockad på en buggkurs av en tjejkompis som saknade en partner. Vi ställde till och med upp i SM. Men åkte ut rätt tidigt, vill jag minnas.


Men inget ska hindra dig från att ta ett EM-guld i sommar?

– Chansen finns, om det är det du menar. Det är inte realistiskt, det vet jag. Rimligtvis borde guldet gå till Spanien, Tyskland eller Holland – de tre högst rankade lagen i världen. Men hade jag varit realist, hade jag aldrig blivit förbundskapten.

Då hade han kanske varit kvar på lagret på Epa.

 

Scroll to Top