Robert Bronett: Nu ska våra barn få leva det magiska cirkuslivet!

Robert Bronett var i skolåldern när han första gången insåg hur annorlunda hans familj var. Själv tyckte han att kompisarnas inrutade liv var exotiskt. Det har nu gått nio år sedan Cirkus Scott var på turné. Men nu är det äntligen dags att packa in hela familjen i cirkusvagnen och ge sig ut på vägarna!

 
Hannah Bronett, 4, sätter sig med ledig elegans i pappas handflata, och han lyfter armen rakt upp och hon slår ut med händerna: Hepp! Som en riktig cirkusprinsessa.


Mamma Maria, 35, applåderar och berättar att när familjen är och badar går Robert, 47, på händer till poolkanten, och slår en volt ner i vattnet.

– Som barn till cirkusdirektören fick jag prova allt, säger Robert som växte upp på pappas cirkus och blev duktig på att rida, på akrobatik och flygande trapets.

– Men vi uppmuntrades inte att bli cirkusartister, tvärtom.


Familjen Bronett tar emot i sitt hem: en stor våning på Strandvägen i Stockholm med utsikt över Djurgårdsbron. Det är högt i tak och inredningen är klassisk – med en hemtrevlig kontrast mellan den mäktiga kristallkronan över matbordet och Hannahs små rosa och lila ponnyer av plast på golvet. Roberts farmor, Käte Bronett, köpte våningen i slutet av 40-talet.

– Hon kom från en förmögen tysk familj – hon hade egen ridhäst, egen ångslup och privatchaufför till skolan, berättar Robert.


Så förälskade hon sig i clownen Bruno Bronett som turnerade i Europa med sina tre bröder, "4 Bronetts". Käte rymde med Bruno, till sin familjs stora förskräckelse. Paret fick sonen Francois 1932 – och fem år senare startade bröderna Cirkus Scott "cirkusen som aldrig klickar" i Sverige.


Men Bruno avled i lunginflammation och den unga änkan Käte blev cirkusdirektis. Hon styrde cirkusen i över 30 år och gjorde den känd i Sverige och Europa.

Sonen Francois – Roberts pappa – tog över, och med honom kom världseliten av cirkusartister till Cirkus Scott. Genom turnéer och tv-sändningar blev cirkusen folkkär, och Francois myntade det klassiska uttrycket "Får jag be om största möjliga tyssstnad".


Nära publiken

I sommar står sonen Robert i manegen och ber om magisk tystnad – igen. Cirkus Scott åker på Sverigeturné efter nio års uppehåll.

– Det känns barnsligt roligt, som att få komma hem, säger Robert och de havsblå ögonen lyser.

 Tjugotvå lastbilar lastade med ett 4000 kvadratmeter stort och 20 meter högt cirkustält – Europas största – tre elefanter, sex sibiriska kameler, hästar och hundar och världsartister från mer än tio länder kommer att susa genom Sverige och slå läger i 15 städer.

– Inspirerad av Disneys filmer har föreställningen två nivåer; en som talar till de vuxna, och en till barnen. Bamse och hans vänner kommer att hjälpa mig att genomföra föreställningen, medan Vargen försöker hindra mig.


För Robert Bronett är cirkusen en plattform där olika konstformer kan mötas – och där den runda, starkt upplysta manegen skapar en unik spänning:

– Som artist kan du inte gömma dig, fly bakom en kuliss eller genom en bakdörr. Man utmanas att göra sitt allra yttersta – man måste vara äkta för att nå fram.

 Robert älskar att se publikens förvandling: Hur folk slår sig ner, lite stelt, intill varann – och slappnar av mer och mer, lutar sig fram och får ögonkontakt medan leende efter leende tänds i deras ansikten.

– På en cirkus delar du upplevelsen med dem du har runt dig.


Och nu ska Robert och hustrun Maria dela cirkuslivet med barnen Hannah, 4, och Carl, 2, som följer med på turnén i sommar – precis som Robert och hans storebror Henry gjorde när de var barn.

– Det var alltid spännande – man vaknade och visste aldrig vad dagen skulle bjuda på. En cirkus är en gigantisk lekplats där det händer roliga saker. Samtidigt får du lära dig att umgås med folk i alla åldrar, från skilda kulturer – du lär dig samarbeta och respektera andra, du hör olika språk. Man blir som en stor och brokig familj. Det känns fantastiskt att få ge mina barn den upplevelsen.


Bor på hotell

Två kockar ska servera tre måltider om dagen till cirkusfamiljen på totalt 108 personer: 46 scenartister, 20 cirkuspedagoger, 32 tälttekniker samt godisförsäljare och elektriker och många andra.

– Vi sammanstrålar i Växjö och repeterar i en vecka, och sen är det premiär. En kanon tillverkas i Italien just nu, dräkter sys i Paris, vi fixar visum till artisterna från Kina...


Hustrun Maria – paret träffades 1999 – är lika engagerad:

– Jag är administrativ projektledare, och "ekonomitant", berättar hon. Vi har jobbat tätt tillsammans sen vi träffades – det var Roberts bror som anställde mig som säljare.

– Vi kompletterar och inspirerar varandra. Utan Maria hade jag aldrig kunnat genomföra den här turnén, säger Robert allvarligt.


Men familjen ska inte sova i cirkusvagn utan på hotell – precis som när Robert var liten.

– Vi bodde kanske 250 nätter om året med mamma och pappa på fina hotell runtom i världen. Pappa behövde telefon som fanns på hotellen, och kände nog behov av att få vara lite i fred.

 

På den tiden fanns fler djur på cirkusen. En sommar smugglade Cirkus Scott in en tysk flodhäst på tre ton till Sverige.

– Cirkusen åkte tåg då, och vagnarna var märkta med krita. När tullkillen läste "Nilpferd" – flodhäst på tyska – tänkte han väl "äsch, häst som häst" och stämplade ett okej.


Men det var inte tillåtet att frakta in flodhästar. Flodhästens "show" var att traska runt manegen ett varv och sluka några äpplen. Sen leddes den ut till sin bassäng i parken. Efter en månad kom ett ilsket brev från Jordbruksverket.

– De krävde att flodhästen skulle utvisas bums. Men vi hade ju papper på att den hade rätt att vistas i Sverige, så den var med hela turnén, minns Robert.


Karismatisk far

Först när Robert och Henry började på Djurgårdsskolan i Stockholm insåg de att deras liv var annorlunda jämfört med andra barns.

– Vi tyckte att kompisarnas liv var exotiskt – att bo på samma plats, och i samma stuga på sommarloven. Våra föräldrar var måna om vår utbildning, och jag trivdes i skolan – det var roligt att få kamrater och en fast punkt. Men vi fortsatte att följa med pappas föreställningar, och kom ofta till terminen några veckor efter de andra, och slutade några veckor före.


Robert studerade ekonomi och juridik, och praktiserade i New York hos tv-producenten Joe Cates.

Sedan arbetade han nära sin far Francois som var en extremt karismatisk person enligt Robert:

– Det var alltid spännande att vara nära honom, han samlade roliga, intressanta människor runt sig: Gene Kelly, Danny Kaye, Jarl Kulle, prins Rainier av Monaco... Man ville dela hans värld.

– Han var aldrig sträng – han hade en värme och ett lugn som gjorde omgivningen trygg.


Men Francois arbetade ständigt, i snitt 12-14 timmar om dygnet.

– Pappa inbillade sig att om han ignorerade döden skulle den ignorera honom. Han fick en hjärtinfarkt två år före sin bortgång, och låg på sjukhus i tre veckor – och lovade att ta det lugnare. Men när han återhämtat sig började han jobba ännu hårdare. Arbetet var hans liv, och han kunde inte delegera – det var hans svaghet.


Efter en galaföreställning i Monte Carlo 1994 fick Francois en hjärtinfarkt och avled. Sönerna Robert och Henry tog över cirkusen samma dag. The show must go on.


Rungande applåder
Robert – som då var 30 år – kommer aldrig att glömma den första föreställningen de skulle genomföra i Sverige utan pappa. Det var i Gävle, och sen väntade en turné till drygt 40 städer.

– Det var tungt, skakigt. Och chockad och nervös som man var kändes det nästan som att vara inlindad i bomull. Hur skulle vi tas emot? Skulle vi klara det, utan pappa?


När föreställningen virvlade igång och de två strålkastarna ringade in bröderna Bronett ställde sig samtliga 2000 i publiken och jublade så att tältet ville lyfta.

– De ville aldrig sluta applådera! Det var som en stor, varm omfamning. Den berör mig – ja, den bär mig än i dag, säger Robert med tårar i ögonen.


När man levt nära en så stark och karismatisk person tar det tid att bygga upp en egen identitet, menar Robert.

– Det tog mig säkert sex-sju år innan jag kunde fatta beslut utan att förhålla mig till pappa. Länge undrade jag: Hur skulle pappa ha gjort? Vad skulle han ha sagt?


Bröderna Robert och Henry Bronett drev cirkusen tillsammans i nio innehållsrika år. 2002 hoppade Robert av. Och året därpå Henry.
Vad var det som hände?

– Jag älskar min bror och vi umgås mer än gärna privat. Men vi har bestämt oss för att vi inte ska arbeta tillsammans. Vi är två starka viljor – och vi insåg att vi la alldeles för mycket kraft på att hitta bra och dåliga argument för att tycka annorlunda än den andra. Vi är olika helt enkelt. Henry är mer eftertänksam – jag tar risker.


Robert ser inte sommarens "come back" som en tillfällig turné, utan som en nystart: En ny Cirkus Scott som återvänder sommar efter sommar.

– Jag skulle också vilja bygga en fast cirkuspark i Stockholm där barn och vuxna kan få prova allt från jonglering till att gå på lina.

Drömmer du om att dina barn en dag ska ta över Cirkus Scott, som fjärde generationen Bronett?

– Nej – det enda man drömmer om är att ens barn ska bli lyckliga. För min pappa var arbetet allt – men jag tänker annorlunda. Jag kommer en dag att kunna dra mig tillbaka och bara vara med min familj.