Plötsligt satt jag i köket hemma hos mina okända kusiner!

Farfar Francesco bar på en hemlighet: När han kom till Sverige hade han inte bara lämnat sitt hemland, sin släkt och sitt språk i Italien, utan också ett litet barn. Många år efter hans död bestämde sig barnbarnet Sara för att söka upp sina okända italienska släktingar.

Saras 4 viktigaste släktforskartips:

 

* Ha tålamod!
* Var nyfiken!
* Var inte rädd för ny teknik – låt den istället hjälpa dig!
* Börja tidigt! Intervjua släktingar, skriv ner de uppgifter du får.

Plötsligt satt jag i köket hemma hos mina okända kusiner!
– Mitt hjärta slår hårt för Italien, helt klart, säger Sara Silander. Under barndomen drömde hon ofta om att åka dit och leta reda på sin pappas släkt. Efter studenten gjorde hon slag i saken.

 

Vid ett cafébord på Bar Italia i Malmö sitter en ung kvinna med mörkt axellångt hår. Kan detta vara Sara Silander? På tidigare foton var hon väl blond?

– Jo, det är färgat. Jag har alltid gillat mörkt hår. Det blir… lite mer italienskt, säger hon med ett leende.

Sara är på genomresa. Under den gångna helgen har hon deltagit i en släktforskarmässa i Oslo, och hon ska senare i eftermiddag ta flyget till Tel Aviv, där hon numera bor tillsammans pojkvännen. Egentligen har 26-åriga Sara hela världen som arbetsfält, då hon jobbar för den internationella organisationen MyHeritage som ägnar sig åt släktforskning.

– Men Italien har ändå en speciell plats i hjärtat. Jag har alltid känt en dragning dit, säger hon och vindar upp ett trassligt nystan tagliatelle på gaffeln.

 

En liten familj

Familjens italienska påbrå kommer från farfar Francesco, som år 1949 tog sig till Sverige för att få ett bättre liv.

– Italien var krigsdrabbat samtidigt som Sverige skrek efter utländsk arbetskraft. Francesco kom först till Västerås men hamnade så småningom i Stockholm. Han arbetade som kock, och det var så han träffade min farmor, som var servitris.

Tyckte uppstod, de gifte sig och fick sonen Paulo. Men lyckan varade inte länge. Francesco blev hastigt sjuk och dog när Paulo var bara sex år gammal.

– Så min pappa växte upp som ensambarn, och det gjorde också min mamma. Jag och mina systrar fick alltså aldrig några kusiner. Vi tyckte att det var tråkigt – framför allt på julen, när det blev tydligt att vi var en så liten familj.

  Plötsligt satt jag i köket hemma hos mina okända kusiner!
När Francesco kom till Sverige träffade han Marietta och de byggde upp ett nytt liv tillsammans. Men hemma i Italien fanns en son som alltjämt väntade på honom.

 

Men i samband med sin mors bortgång rensade Paulo ut i dödsboet. Han råkade då hitta ett undanlagt papper; Francescos dödsbevis. Paulo läste med allt större intresse. Här framgick att Francesco faktiskt hade en son i Italien, som kommit till världen ett par år innan Francesco emigrerat.
– Visst blev pappa förvånad – varken farfar eller farmor hade någonsin nämnt att han hade en storebror. Men pappa hade ändå ingen lust att ta reda på mer – trots att vi tjatade på honom. Han hade alltid en undanflykt: det var för krångligt, för långt bort, han var för gammal…

 

Sara och hennes systrar var desto mer entusiastiska. Italien blev som en spännande och outforskad värld där det kanske fanns släktingar kvar – eller rentav kusiner!
Våren 2005, efter att Sara tagit studenten, bestämde hon sig för att själv resa dit.

– Tanken var att läsa italienska och kanske lära känna mina rötter. Jag hade inte så stora förhoppningar om att kunna hitta släktingar.

Men ändå, utan att riktigt reflektera över det, lade hon ner en kopia av dödsbeviset i
resväskan. Där stod för- och efternamn på pappas okände storebror.

  Plötsligt satt jag i köket hemma hos mina okända kusiner!
Saras envisa letande ledde till slut till en efterlängtad kusinträff. I soffan sitter Daniella, Stella och Francesca. Bakom står Sara, Sofia och Sandra. 

 

Gav upp sökandet

När hon kom ner till Italien tittade Sara i Gula sidorna, men fick inget napp. Hon gav upp sökandet och ägnade sig istället åt språkstudierna.

Några månader senare föll hennes blick återigen på dödsbeviset.

– Då hade jag ju läst italienska ett tag, och insåg att namnet på dödsbeviset faktiskt var felstavat! Han hette inte Giam-Paulo, utan Gian-Paulo! Och när jag kollade upp det namnet fick jag träff!

Med ett telefonnummer på fickan begav hon sig med nattåget till Taranto, nere på den italienska klacken.

– Det kändes som att resa tillbaka i tiden. Taranto är en fin men ganska förfallen stad långt bort från turiststråken. Den ligger precis vid vattnet, med en massa fiskebåtar längs kajen.

 Sara gick genast till stadens turistbyrå, och tjejen bakom disken hjälpte henne att slå telefonnumret. Sedan lämnade hon över luren till Sara.

– Är du Gian-Paulo? Då är du min farbror! sa Sara på knagglig italienska.

– Stanna där, så kommer vi och hämtar dig, blev det korta svaret.

En stund senare bromsade en liten italiensk bil in på gatan vid turistbyrån, och ut klev Francesca och Stella – Saras kusiner!

Tillsammans åkte de hem till farbror Gian-Paulo och hans fru Anna.

– Det blev ett känslosamt möte. Gian-Paulo berättade att han hade gråtit av glädje när han lagt på luren. Han var så stolt över att han äntligen fått en stor släkt. Det kändes helt otroligt att sitta i sin farbrors kök och höra honom berätta hur han blev lämnad av sin pappa som åkt till Sverige. Han hade i alla år gått och hoppas på att vi skulle söka upp honom!

Efter en gemensam familjemiddag, med mycket prat och skratt, knöts löften om att fortsätta hålla kontakten.

 

Mycket gemensamt

Två månader senare var Sara tillbaka i Italien, tillsammans med mamma, pappa och två systrar. Återigen dukades bordet hemma hon farbror Gian-Paulo.

– Pappa och farbror Gian-Paulo var inte särskilt lika utanpå – det skilde mycket i ålder och kroppsbyggnad. Men de har mycket annat gemensamt. Båda växte upp som ensambarn och utan pappa och båda skulle så småningom få tre döttrar!

Väl hemkommen till Sverige bestämde sig pappa Paulo för att börja läsa italienska.

  Plötsligt satt jag i köket hemma hos mina okända kusiner!
Pappa Francesco hade familj i två länder. Först i vuxen ålder träffades bröderna Paulo och Gian-Paulo. De visade sig ha mycket gemensamt. 

 Tack vare dottern Sara hade han ju fått enbror, och nu ville han inte förlora kontakten.

– Det har blivit mycket present- och kortskickande mellan Sverige och Italien de senaste åren, säger Sara nöjt.

 För hennes egen del fortsätter forskandet – såväl i den egna som i andra människors släkter. Sedan några månader tillbaka är hennes yrkestitel marknadskommunikatör, och hon jobbar för släktforskarsajten MyHeritage.

– Det är verkligen ett drömjobb att få arbeta med släktforskning. Om jag kan hjälpa andra att få samma känsla av samhörighet som jag har fått – det vore fantastiskt.

Scroll to Top