– Jag är samma person inuti som förr. Men hjärnblödningarna blev en katalysator, jag började skriva, sjunga och måla ännu mer än tidigare, säger Stina Nilsson, 47.
Stina älskade livet. Kärleken tog sig uttryck i dikter, i musik, i arbete för att göra världen bättre. Ivrigt gav hon av sin energi, till grupper mot rasism och förtryck, till kampen för en bättre miljö, till vännerna.
Engagemanget kom från mamma, ensamstående med fyra barn. Familjen hade flyttat från Västervik till Norrköping när Stina var tretton. Hemmet hade inget materiellt överflöd, men det fanns andra rikedomar. Mamma lärde Stina empati, att bry sig. Och Stina lade sig i, slog på trumman och ifrågasatte när hon tyckte något var i fel.
I 20-årsåldern åkte hon med Färnebo folkhögskola till Zimbabwe. Resan var fylld med intryck och världen blev rymligare med plats för många möjligheter. Den afrikanska kulturen fick en plats i Stinas hjärta. Uppfylld av musik och glädje återvände hon hem för att bli frilansjournalist på Sveriges Radio.
– Jag har alltid fått höra att jag är väldigt verbal. I radion fick jag blomma ut i längre intervjuer. Jag varvade samtal med miljöbeskrivningar och musik. Jag berättade om vanliga människor i en serie om yrken. Serietecknaren, byggnadsarbetaren, receptionisten. Möten med folk har gått som en röd tråd i mitt liv. Alla har en historia inom sig. Jag ville gå in i människor, få veta lite mer.
Skapandet gav dagarna guldkant. Varje kväll var inbokad för aktiviteter.
Det ofattbara
Då hände det ofattbara. Stina var 27 år när hon fick sin första hjärnblödning.
– Den var inte så hemsk. Jag hade känt mig dålig och trodde jag fått magsjuka. Sedan kom huvudvärken. Jag åkte in på sjukhus och kände snart att jag kunde gå vidare, bara ta det lite mer försiktigt, förklarar hon.
Men det dröjde inte länge förrän balansen blev sämre. Hela världen var konstig, tillvaron gungade. Stina började tänka märkliga tankar om ifall det gick att ha ett liv när ingenting stämde.
– Den andra hjärnblödningen var på liv och död. När jag förstod vad som hänt blev jag chockad. Det här drabbade väl äldre, inte unga som jag! Hur kunde min kropp göra så här?
Idag har Stina Nilsson fyllt 47 år. Vi träffas hemma hos henne och sambon Holger i centrala Norrköping. De röda, vackra trävillorna med vita knutar som ligger på rad, med knotiga äppelträd i trädgårdarna, känns som ett stycke landsbygd mitt i storstaden. Trots att bruset bara är en liten bit bort, kan man nästan ta på tystnaden när vi stiger in i hallen. Hemmet är fyllt med böcker, målningar, musikinstrument, färgerna är varma. På ovanvåningen tar femtonåriga dottern Fedra igen sig efter en släng av förkylning och feber.
| Tjugo år har gett Stina perspektiv på det som hände. Hon minns vagt de tre månaderna hon tillbringade på lasarettets dagvård. Dit kommer patienter för att träna efter sjukdomen. Hon gick fram och tillbaka i korridoren och kände sig som världens ensammaste. Alla var gamla utom Stina.
Stina kan fortfarande känna ilskan som blossade upp när hon var ute och gick med sin rollator och mötte några pensionärer, också de med rollatorer. De nickade vänligt och Stina höll på att gå i bitar inombords. – Jag tänkte, vadå – jag är väl inte vän mer er! Ni är 80 och jag 27. Ni ser rollatorn, inte mig! Andra tittade också när jag kom gående. I deras blickar var jag en stackars handikappad kvinna, jag som hade så mycket annat inuti mig! |
 En enkel stol, och ändå annorlunda. Stina skapar med färger och former. Tavlan med stolen är Stinas egen favorit. |
Kroppen vägrade
Stina återvände så småningom till radion. Äntligen en vardag att hålla sig till. Det gick ett tag. Men trots att hon inget hellre ville än att jobba, vägrade kroppen. Hon tvingades bli sjukpensionär.
Stinas bild av sig själv som energisk och engagerad fick en rejäl törn. Det skulle ta år innan en ny självbild blev tydlig. I början ville hon verka “normal”.
– Jag träffade min sambo och blev gravid. Hur ska jag kunna hålla mitt barn när högra handen inte vill? funderade hon. En bärsele blev lösningen.
Fedra var född och nu fanns plötsligt en liten människa att älska och ta hand om. Den ledsnad som funnits över sjukdomen fick plötsligt inte plats. Stina gav sig med hull och hår in i sin nya roll.
Barnvagnen fungerade bra som “rollator”. Det avskydda hjälpmedlet ställdes åt sidan. Stina såg nu ut som en vanlig mamma när hon var ute och promenerade.
– Men färdtjänsten var bra, ler hon. Vi bodde på landet och jag kunde åka färdtjänst med min dotter till öppna förskolan. Jag hade inget körkort, så jag var glad över det alternativet.
Det enda som skavde var när gamla som åkte med försökte samtala. Stina ville inte vara med i deras gemenskap. Det hjälpte inte att hon förstod deras goda vilja. Hon var inte som dem.
Skriver och sjunger
En dag var det som det exploderade inuti henne. Det var så mycket som stängts in som ville ut.
Jag tänkte – så här är det. Jag är sjukpensionär. Mitt liv är begränsat. Jag har en dålig fot och en arm som inte vill det jag vill. Jag blir fort trött och har värk. Jag kommer aldrig mer att kunna springa och cykla, säger hon.
– Men hjärnblödningen suddade inte ut mig. Jag är samma person inuti, och kan känna samma glädje över att finnas till. Jag började skriva, sjunga och måla ännu mer. Jag skrev så håret stod på ända! Jag sjöng så öronen flaxade iväg. Jag målade så hela jag blev röd, skrattar Stina.
Åren som gick med familjeliv kryddades med kurser i kreativt skapande.
– Jag skulle måla ett äpple, men högra handen ville inte längre. Det blev ett zickzackäpple. Jag provade med vänster, men det blev inget äpple alls. Då kände jag att det är skrivandet jag ska koncentrera mig på. Så jag har skrivit och skrivit.
Hon skriver varje dag. Både kortare och längre texter.
– Ibland behöver jag lite tid för att komma igång. Och på våren, när solen börjar titta fram, sätter jag mig hellre utomhus med en kopp kaffe. Det mår man också gott i själen av!
Det har blivit många dikter. Förlagsfolk berömmer, men vågar inte satsa fullt ut. Bokbranschen är stentuff. Stina sköt själv till en slant för att ge ut Eldens aska, med dikter från 2001 då hon studerade skrivande vid Marieborgs folkhögskola i Östergötland.
En kortroman ligger färdig. Den handlar om en kvinna som lever ett liv på ytan, i ett äktenskap som inte är lyckligt. Kvinnan vågar sakta men säkert granska sig själv grundligt, och landa i stora beslut om framtiden.
Genom en kurs på internet kom Stina i kontakt med illustratören Marika Lif. Tillsammans har de gett ut Sagan om smått och gott, en bok med bulliga små hus, ett gäng troll och en klassisk häxa.
– Trollen bor i en glänta som häxan vill ha. Hon gömmer trollens muggar och som tur är har de snällpulver i sina gömmor. Kanske kan berättelsen ge lite perspektiv till människornas värld. Tänk om det värst som kunde hända var att någon tog en mugg. Tänk om det fanns snällpulver… Jag hoppas läsarna mår gott, fnittrar och kanske funderar lite extra, säger Stina med glimten i ögat.
– Det är härligt att ge sig in i sagornas värld. Där kan man styra och ställa med figurer som kan uträtta precis vad som helst. Min hjärna går på högvarv när jag är igång!
Före och efter
Stina delar in sitt liv i före och efter hjärnblödningarna. Om hon ska summera självbilden som tog form efteråt funderar hon några ögonblick.
– Jag var nog överaktiv tidigare, en spretig person. Jag ville vara med i allt. Nu tvingar hjärnan mig att fokusera, jag har nog fått ett nytt djup. Mina vänner tycker jag blivit lugnare och de ser det som något positivt. Jag har stillnat, blir inte så frustrerad över saker och ting längre, säger hon.
Engagemanget för andra människor finns dock kvar. Stina har haft ett fadderbarn på Haiti i sju år, en flicka som skrivit brev och fått gåvor från familjen. Ett inramat fotografi syns på en hylla. Nyligen fick Stina ett brev från hjälporganisationen om att flickan fyllt arton och blivit för gammal för att vara fadderbarn. Stina fick nya barn att välja mellan.
– Jag blev helt vansinnig! Det här handlar om känslor som man inte bara kan klippa av. Jag inser att tanken är att man stödjer ett projekt, men det är klart att man börjar bry sig om ett barn. Jag har ringt till organisationen och sagt att jag vill veta hur hon har det. Lever hon? Jag ringde så många gånger att de till slut gick med på att försöka förmedla en kontakt. Jag ger mig inte förrän jag får veta hur det gått för vår flicka! slår hon bestämt fast.
Det finns fortfarande orättvisor i världen att slå på trumman för, och ett samhälle att försöka påverka. Stina har många böcker kvar att skriva, många människor att möta och kaffekoppar i vårsolen att hålla i. Hon be-tonar att kanske bara den som varit riktigt sjuk kan njuta av vardagen när den är som vanligast.
Stina slår ut med handen och säger en gång till.
– Det är så här det är. Jag är sjukpensionär men det finns ändå poesi i allt runtomkring.
Det finns ingen tvekan. Stina älskar livet.
Kärleken till Afrika föddes i ungdomen har växt sig allt starkare. Stina älskar musik från den stora kontinenten. De stora trummorna som pryder vardagsrummet är tydliga bevis.
