Jag är så tacksam mot barnet som gav Gustav livet!

Nioårige Gustav Eriksson vill gärna visa sina färdigheter på skateboard. Att orka leka så här är ingen självklarhet för honom. Han kommer nog aldrig att glömma hur trött och sjuk han var innan han fick sitt nya hjärta…

Anmäl dig om du vill bli donator!

Sverige har den högsta donationsviljan i Europa. Åtta av tio svenskar uppger att de är po-sitiva till organ- och vävnadsdonation – men bara hälften har gjort sin vilja känd. I slutet av förra året stod 750 personer på väntelistan för att få ett eller flera nya organ.

Det finns tre sätt att göra sin donationsvilja känd: informera dina närstående, fyll i ett donationskort (finns på apotek och vårdcentraler) eller anmäl dig till donationsregistret.

Läs mer på donationsrådets hemsida, där man också kan anmäla sig till donationsregistret. Adressen är www.livsviktigt.se

Jag är så tacksam mot barnet som gav Gustav livet!
Mamma Anna och Gustav vill berätta hans historia för att fler ska inse hur viktigt det är med organdonation. Utan det nya hjärtat hade Gustav inte klarat sig länge till.

Akta dig mamma! Jag ska visa något jag inte kunde göra innan jag fick ett nytt hjärta.

Gustav viftar åt sin mamma att hon ska flytta sig, samtidigt som han tar sats och hjular ett varv på köksgolvet.

– Så kunde jag inte göra innan, fortsätter han och sätter sig ner vid bordet igen. Men det bästa är ändå att jag kan spela fotboll nu.

Vi sitter i köket i familjens villa i Uppsala och mamma Anna berättar om Gustavs första tid i livet och vägen till hans nya hjärta.

Gustav, som idag är nio år, föddes med ett allvarligt hjärtfel. Vänster kammare saknades, aorta och lungartär var kopplade till höger kammare och blodet var dåligt syresatt. När han var drygt fem veckor gammal meddelade läkarna att Gustav nog inte skulle överleva.

– Det kändes som om jag befann mig i ett iskallt vakuum, säger Anna. “Inte min lilla pojke” var det enda jag kunde tänka.

Anna var ensam med Gustav på sjukhuset men ringde genast efter pappa Perra, som just hämtat storebror Carl på dagis. Efter det följde timmar av ytterligare undersökningar men till slut kom läkarna fram till att Gustav nog trots allt hade en chans att klara sig. Tanken var att genom operationer i flera steg bygga om hans hjärta till ett så kallat enkammarhjärta.

Lyfte med helikoptern
Några dagar senare lastades lille Gustav in i en helikopter för att föras till Östra sjukhuset i Göteborg och sin första operation. Eftersom både aorta och lungartär mynnade i höger kammare blev blodflödet till lungorna för högt och operationen skulle minska det.

– Vi stod ute på balkongen högst uppe på Akademiska sjukhuset, minns Anna. Det kändes så overkligt och fel att se helikoptern åka iväg. Vi skulle ju vara hemma och amma och ha det mysigt!

Familjen hoppade in i bilen och körde mot Göteborg. Och efter operationen såg Anna en helt annan pojke. När Gustavs första leende kom kunde hon till slut slappna av lite.

– Efter två veckor fick vi åka hem och då skulle vi försöka få grepp om allt. Men både jag och Perra försökte vara realistiska, det var bara att gilla läget och inte gräva ner sig.

När Gustav hade hunnit bli åtta månader gammal var det dags för operation nummer två.

– Efter operationen mådde Gustav till en början bra, berättar Anna. Men efter några dagar blev han sämre. Jag såg det direkt på hans plågade ansikte.

Läkarna blev tvungna att operera Gustav igen och gjorde då upptäckten att han även hade en missbildad klaff. Man satte in en vuxen aortaklaff i titan och även en pacemaker, vilket gjorde att Gustav ganska direkt började må bättre.

– Han var fortfarande otroligt svag och orkeslös. Men jag såg i blicken att nu var han tillbaka och efter sex veckor fick vi åka hem, säger Anna.

Jag är så tacksam mot barnet som gav Gustav livet!
Att leka och åka skateboard är några av Gustavs favoritsysselsättningar idag. Det hade han inte kraft till innan han fick sitt nya hjärta.

 
För familjen följde nu en väntan på den tredje och sista operationen som skulle färdigställa Gustavs enkammarhjärta. Den operationen blev dock aldrig av.

– Jag stod i köket en dag när läkaren ringde och sa “Han kan inte göra den sista operationen. Kirurgerna vågar inte”, berättar Anna.

Samtidigt fick hon beskedet att det enda de kunde göra nu var att vänta på att Gustav skulle bli tillräckligt dålig för att utredas för hjärttransplantation och sättas upp på listan för ett nytt hjärta.

Den dagen kom då Gustav var sex år.

– Det var den tredje oktober 2007, säger Anna. Och då började den väntan som har varit det allra värsta. Vi levde i en fruktansvärd ovisshet. Skulle Gustav få ett hjärta i tid? Vi orkade inte planera något eller åka någonstans. Och ofta innan jag skulle somna kom tankarna på hur det skulle gå… Gustav hann dö flera gånger för mig.

Ingen mobil med
Men så en vacker dag, som Anna beskriver det, hände det de alla väntat på. Det hade då gått ett år och sju månader sedan Gustav sattes upp på listan.

– Jag hade alltid mobilen med mig, berättar Anna. Det hade blivit en vana. Men just den här dagen lämnade jag den i bilen och gick in i affären utan den. När jag kom ut igen hade jag elva missade samtal från Perra. Han och Calle skulle på fotbollsmatch och eftersom jag hade bollarna bak i bilen trodde jag att det var därför han ringt. Jag ringde upp och sa “Herregud, jag kommer snart. Vad är det?”

Svaret blev inte vad Anna väntat sig utan istället “De har ringt från Göteborg. Det är dags nu.” Hon körde i ilfart hem, där väskan sedan länge stod packad, och strax därefter kom taxin för att ta familjen till flygplatsen.

– Gustav var eld och lågor, säger Anna och ler. “Mamma, det här är min chans” sa han när vi satt i flygplanet.

Samtalet om Gustavs hjärta hade kommit klockan fem på eftermiddagen och redan klockan tio på kvällen var han sövd och redo för operation.

– Jag höll mig lugn tills Gustav hade blivit sövd, berättar Anna. Sedan brast det för mig.

Men Gustav själv var aldrig rädd.

– Fast det kändes lite läbbigt, säger han efter en stunds fundering innan han lassar in ett tacochips med köttfärs i munnen.

Under tiden Gustav opererades åkte Anna, Perra och Carl till hotellet där de skulle bo. Anna slumrade till för att i nästa stund vakna och titta på klockan. Så fortsatte natten och när frukosten serverades var hon helt slut och lämnade över mobilen till Perra.

Jag är så tacksam mot barnet som gav Gustav livet!
Fotbollstokige Gustav fick sin dröm uppfylld av organisationen Min stora dag. I höstas fick han, tillsammans med storebror Carl och pappa Perra, se Real Madrid live i Milano.

 
– Jag satt i den stora frukostmatsalen när Perra kom gående och gjorde tummen upp. Klockan var nio på morgonen och operationen hade lyckats. Då släppte fördämningarna och Calle undrade “Varför gråter mamma nu då? Det har ju gått bra.”

Prata om det!
Anna säger att Gustav är ett fint exempel på vad en donation kan innebära.

– När de tog ut Gustavs hjärta såg de att det inte hade gått länge till. Och han har fått ett helt nytt liv nu. Redan en och en halv vecka efter operationen var han ute och spelade fotboll. Innan satt han alltid bredvid, eller på sin assistent Alexanders rygg, och tittade på.

Anna vet inte vem Gustavs nya hjärta kommer från. Hon vet bara att det var ett lite äldre barn.

– Tacksamheten man känner är gränslös. Det barnet gav Gustav livet, och säkert många andra barn också som kanske fick en ny lever eller en lunga.

Anna vill berätta Gustavs historia för att fler ska inse hur viktigt det är med organdonation.

– Det finns inte organ så det räcker. Och fler och fler behöver organ. Men man måste prata om det innan något händer. Om man kan tänka sig att ta emot ett organ så borde det vara självklart åt andra hållet också.

Gustav ber mamma ta fram en madrass. Han vill att fotografen ska ta en bild när han hoppar från fåtöljen och landar på madrassen. För sådant kan han göra nu. Hoppa. Springa. Åka skridskor. Och spela fotboll.

Jag är så tacksam mot barnet som gav Gustav livet!
Lite läbbigt var det när han skulle rullas in till operation, minns Gustav. Men han var också väldigt förväntansfull. 

 

Scroll to Top