Elisabet Höglund: Jag blev störtförälskad i torpet och slog till!

Elisabet Höglunds sommarparadis söder om Stockholm blev till ett året runt-boende. I skogen härskar tystnaden. Blåbär finns runt knuten och Elisabet ger sig gärna ut med en liten hink. 

Några mil utanför Stockholms hårt bankande puls leder en smal grusväg fram till det lilla dalatorpet. Det enda som hörs i tystnaden är en envis gök och någon som hugger ved alldeles i närheten. Bredvid torpet finns ett nybyggt hus. Ett par välvårdade uthus gör bilden av idyllen komplett.

Här, mitt inne i skogen, bor folkkära journalisten Elisabet Höglund, 64, uppskattad för sina vassa, alltid väl underbyggda, intervjuer med makthavare. Dessutom är hon varmt omtyckt av TV-tittare för sin starka insats i programmet “Let’s dance”.

Det är 25 år sedan Elisabet såg torpet strax söder om Tungelsta utannonserat i DN. Trött på alla hyrda sommarställen for hon dit en snögnistrande söndag i mars för att ta en titt, fast hon egentligen tänkt sig något annat norr om staden.

– På den tiden skrev jag krönikor i Damernas värld och hade betonat vikten av att vara mycket försiktig när man köper hus. Man skulle till exempel ta en kniv och undersöka om det fanns husbock i träet. Man fick absolut inte köpa grisen i säcken. Sen kom jag fram till husvisningen och blev störtförälskad, berättar hon med ett leende.

– Torpet var 35 kvadratmeter på den tiden, det fanns el, men inget vatten. Jag trängde mig fram genom folksamlingen till mäklaren och sa att det här huset vill jag ha.   – Då hade jag inte ens pratat med någon bank. Det var en söndag. Andra hade lagt bud. Men det blev mitt hus. Sedan många år bor jag här året runt.

Elisabets torp – det var kärlek vid första ögonkastet!

Det är en regnig och småkylig försommardag som vi träffas för att prata sommar. Elisabet har varit inne i stan på morgonen och medverkat i “Gomorron Sverige” i SVT. När vi kommer håller hon i rasande fart på att avsluta en krönika till Expressen. Och efter vår träff ska hon tillbaka in till centrala Stockholm för fler möten.

– Jag håller oftast ett högt tempo. Ibland känner jag mig pressad. Jag kan längta efter att få vila. Samtidigt tycker jag ju det är roligt att jobba.

Åkte med badbussen
Barndomens sommarlov handlar bland annat om badbussen. Elisabet och hennes ett och ett halvt år äldre syster Birgitta fick traska långt till busshållplatsen från det lilla huset i Sävedalen i Partille. Där stod en lång kö med barn och väntade. Sen for bussen iväg till Kåsjön med flera timmars bad, simskola, trampolin och matsäcksmackor och varsin lemonad, gärna Guldus.

– Vi ville absolut inte åka badbuss, men mamma tvingade oss. Hon tyckte nog att det var skönt att ha lugnt i huset några timmar.

– Pappa jobbade på posten och vi lånade hans postkärra. Då lekte vi engelska kungafamiljen och eftersom jag heter Elisabet fick jag vara drottning. Jag satt i kärran och vinkade och Birgitta körde mig.

Sommarlov betydde också plikter i hushållet.

– Vi hade höns hemma och fick repa gräs till dem varje dag. Vi blev också ivägskickade för att handla hönsfoder. Mamma sålde ägg och vi fick leverera till tanterna i trakten. Sen fick vi gallra morötter och riva gräslök. I och för sig var det väl bra att vi hjälpte till hemma, men så kändes det inte då.

Mobbad i skolan
 Om Elisabet får välja mellan havet och skogen, då väljer hon skog. Ändå var besöken i Marstrand höjdpunkten under sommarloven. Fasters mans mamma hade ett hus i Marstrand och där väntade salta bad, båtturer och lek med kusinen.

– Det var inte varje år vi åkte dit. Men det var alltid lika roligt. Vi såg fram emot semestrarna i Marstrand.

På ett allvarligare plan var sommarloven efterlängtade. Elisabets skoltid var fylld av rädsla. Hon var kraftig som liten och blev retad och mobbad.

En gång köpte hon sig fri från att bli slagen. Hon hade en påse äpplen och när plågoandarna kom emot henne på vägen hem räckte hon över frukten. “Ni får dem om ni inte slår mig,” sa hon. Det minnet sved länge, Elisabet kände sig djupt kränkt.

Kamp för jämställdhet
Somrarna på den tiden var fyllda med tidningsjobb och tävlingscyklande. På helgerna kolliderade ofta plikterna.

– Någon gång cyklade jag en tävling istället för att gå till jobbet. Då blev det liv. 1975 slutade jag att cykla.

Elisabet är känd som en kämpe för jämställdhet. Hon arbetade som kommunreporter och ledarskribent och gjorde stora delar av tidningen själv, då ägarna LO-distriktet och det socialdemokratiska partidistriktet kom med ett erbjudande. Ville Elisabet bli chefredaktör?

– Gärna det, eftersom jag redan gör jobbet, svarade hon.

Oväntat kom starka protester från facket. Elisabet var för ung och orutinerad med sina 33 år, hette det. Det slutade med att chefsredaktörsjobbet gick till en Ebbe Carlsson, som många år efteråt skulle bli en rubrikernas man av andra skäl. Han var då 31 år.

– Jag stannade sju år i Borås. Det var både roliga och sorgliga år. Det sorgliga var att jag fick uppleva könsdiskriminering i kubik.

Det var Stockholm hon hela tiden haft som mål. Första jobbet i huvudstaden var på LO:s presstjänst. Som sommarvistelse hyrde Elisabet ett läckande hus på Värmdö. Hinkar på golvet fångade upp vattendropparna. Efter några somrar visste hon exakt var hinkarna stod bäst.

– Märkligt nog var det i detta hus som min kollega Jarl Alfredius dog långt efteråt. Han och hans fru köpte huset och hade rustat upp det ordenligt. Ett sammanträffande som kändes konstigt.

– Men 1984 tänkte jag att nu var jag väl ändå gammal nog att köpa mig ett eget torp. Så det gjorde jag.

Målar skogsmotiv
Elisabet var 52 år när hon träffade sin Bosse. Han trivs också ypperligt i det lilla dalatorpet. Huset bredvid, som Bosse byggt själv, ska bli galleri. Elisabet har blivit omtalad för sina målningar, många med vackra skogsmotiv.

Makarna har ett sommarparadis till, tjugotre mil från Stockholm.

Drömsemestern är att åka husbil genom Sverige. I början av 90-talet åkte Elisabet med sin mamma Karin i en hyrd husbil, från Göteborg till Stora Sjöfallet i inre Norrbotten och hem igen.

– Vi hade hyrt bilen en vecka, så det blev långa körsträckor. Men det blev en bra resa. En annan gång skulle jag vilja ha gott om tid på mig, kunna köra in på små skogsvägar och stanna vid små bäckar. Nu hatar Bosse husbilar, så det finns inte överst på listan!

Kanske åker de båda till Sydafrika eller Peru istället framöver. Världen är stor och det finns mycket att se. Solsemester är dock inget som lockar Elisabet. Det är nästan lika trist som en bussresa i organiserad form till en sjö med trampolin, simskola och regnblöta smörgåsar i väntan på hemfärd.

Elisabet trivs med lugnet i skogen – det utgör en skön kontrast till den hårt bankande pulsen inne i Stockholm, bara några mil bort.

Vid sidan av journalistyrket verkar Elisabet Höglund både som konstnär och författare. Hon har skrivit tre böcker och har under stora delar av sitt liv arbetat som konstnär.