Sorg syns inte utanpå en, därför vill jag berätta för människor vad jag varit med om, säger Malin Sävstam.
Malin, Malin, skynda dig, det kommer vatten…!
Malin avbryts i tandborstningen av maken Mats hysteriska rop. Hon rusar ut ur bungalowen och ser en bubblande och fräsande grön-grå-svart vällande sörja, som håller på att äta upp stranden. Ljudet är öronbedövande, det låter som “från tusen miljoner ormar.”
Mats och Malin springer rakt igenom hela anläggningen med bungalows. Hon ser väninnan Madelaines äldste son David och sina egna barn Axel, 15, Harald, 12 och Elsa, 9, som också springer. När Malin kommer ikapp Elsa tar hon hennes hand. Elsa ramlar och Malin skriker. “Upp! Upp!” Och Elsa svarar: “Mamma, jag springer före dig istället!”
Hon springer så duktigt framför Malin och hennes thailändska flätor studsar fram och tillbaka. En bild, som senare ska jaga Malin om nätterna.
Nu kommer vatten från två håll… två grå väggar, som bildar en 90-gradig vinkel och som närmar sig med enorm hastighet. När “väggarna” är ikapp de flyende känns det som att bli påkörd av en lastbil. Elsas hand rycks ur Malins och deras kroppar far iväg som trasdockor.
Det är som att befinna sig i en tvättmaskin. Malin virvlar runt och försöker få upp huvudet till ytan. Hon sugs ned, kämpar sig upp… Hon faller flera meter ner i en fors. Det kokar. Det är som Niagarafallet. Bilar, tak, stolar, bord, parasoller, allt som fanns på stranden kommer farande i vattnet. Toppen på hustak och trädkronor rusar förbi.
När Malins krafter nästan är slut landar hon med fötterna före i en hög med bråte som har bildats framför en husvägg, och hon kan kämpa sig upp över ytan. Långt senare skulle hon inse att hon följt med tsunamin en sträcka på 1,3 kilometer.
Inre inferno
Så här minns Malin Sävstam den där annandagsmorgonen för snart tre år sedan. Den morgon, då 100 000-tals människor omkom i flodvågen. Många bodde eller turistade vid den thailändska halvön Phukets soldränkta stränder och av dem var 543 svenskar, som mestadels uppehållit sig i semesterparadiset Khao Lak. Det var morgonen som kan ha bidragit till att Sverige fick en ny regering. Men för Malin och många, många andra stannade livet.
“När livet stannar” heter också hennes bok som nyss kom ut på Albert Bonniers förlag. En skildring inifrån inferno, självklart. Men lika mycket en berättelse om överlevnad, tro och hopp.
– Jag var en stressad yrkeskvinna, hustru och trebarnsmor med ett rikt socialt liv och många fritidsintressen.
Under hösten hade Mats och jag pratat om att jag skulle gå ned i arbetstid på reklambyrån där jag jobbade, för att kunna stötta barnen bättre i deras skolarbete. Men jag var ändå lycklig med mitt liv, jag tyckte jag hade en prinsesstillvaro! Sedan föll jag nedför stupet…
Min äldste son Axel och jag är de enda som finns kvar av vår familj och vi kämpar fortfarande med sorgen varje dag. Men vi vill berätta, vår historia kanske kan hjälpa andra människor i livskris och anhöriga som står vid sidan av.
Denna soliga höstdag i Stockholm har HJ stämt möte med den idag 47-åriga Malin på ett hotell vid Humlegården på Östermalm. Hon kommer cyklande från sin halvtidstjänst på PR-byrån Weber Shandwick och hon ser yngre ut än sin ålder. Lång, smal och vältrimmad som hon är, tack vare mycket träning. Men blicken i de mörka ögonen är allvarlig.
– Sorg syns inte utanpå en. Det är därför jag vill berätta för människor jag möter om det jag varit med om. Jag vill visa vem jag är, en kvinna med sår i själen. De kanske inte längre blöder ymnigt, men de är inte läkta. Jag hoppas att en dag kunna få ärr som det går att leva med.
Låg på golvet
Malin har klarat sig utan fysiska men, även om hennes kropp var blåslagen och hon hade djupa köttsår i ena låret och handen. I boken beskriver hon den kaotiska första tiden på det lokala sjukhuset i Takua Pa, överfyllt av tsunamioffer som behövde sakkunnig vård och där språkförbistringen var nästan oöverstiglig. Hon hade återförenats med äldste sonen Axel, som skadats svårt i ena handen, och med maken Mats, som klagade över att han hade svårt att andas. Han trodde han fått en hård smäll i bröstet, men kämpade på för att hålla sig uppe. Men Mats fick till slut en säng, medan Axel och Malin tillbringade evighetslånga timmar på ett hårt stengolv.
– Det dröjde två dygn innan Axel och jag fick följa med ett militärflygplan till ett stort sjukhus i Bangkok. Då var Mats så dålig att han inte fick flyga. Men sjukvårdspersonalen på Phukets flygplats lovade att han skulle komma till Bangkok inom två dagar. Hans kropp behövde vila och därför sövdes han ned när han ankommit till sjukhuset Vachira Phuket Hospital. Men Mats vaknade aldrig ur narkosen. Han dog med lungorna fullproppade av lera, fyra dygn efter katastrofen.
Idag har Malin och Axel ett nära förhållande till varandra, utan de hemligheter som ofta finns mellan en mor och hennes tonårsson.
En vecka efter tsunamin flög Malin och Axel motvilligt hem till Sverige – Harald och Elsa var ju fortfarande försvunna. Men tids nog skulle de få besked, med ett halvårs mellanrum. Elsa identifierades och skickades hem i juli år 2005 och Harald i december. Mats hade flugits hem redan i januari och begravdes månaden därpå.
– Axel och jag genomlevde 14 ceremonier – begravningar, gravsättningar och minnesgudstjänster – under loppet av ett och ett halvt år… För Mats, Harald, Elsa, min bästa väninna Madelaine, hennes nya livskamrat Carl-Axel och hennes äldste son Kristian.
Hur klarar man att förlora så många och ändå orka gå upp på morgonen för att börja en ny dag?
– Men det gjorde jag inte. Inte i början. Jag visste inte innan vad sorg är, annat än att man blir ledsen. Jag förstod inte att den kan brinna i kroppen. En strid ström av vänner och nära tog hand om mig och lämnade mig aldrig ensam. De bildade en skyddsmur runt mig. Fast jag var hemsk. Jag skrek, grät, spottade, skällde…
Stort stöd
– Den allra första tiden efteråt var Axel och jag också inlagda på Karolinska. Det var där en väninna bad att jag skulle berätta för henne allt vad som hänt. Jag kände att jag inte orkade berätta om och om igen, så därför bad jag henne ta med en bandspelare innan jag började glömma detaljer. De minnesbilderna utgör nu första delen av min bok.
Första året efter katastrofen handlade bara om att överleva. Första sportlovet. Påsken. Pingsten. Midsommaren. Höstlovet. Julen. Alla födelsedagar. Malin orkade heller inte vara något stöd för 15-årige Axel, som just påbörjat sin tonårsfrigörelse. I stället fick han stötta sin mamma.
– I april sålde vi villan i Bromma och flyttade till en lägenhet i stan. Jag åt lugnande mediciner och träffade den ena psykiatern efter den andra. Men mest hjälp – på alla sätt – har jag fått av prästen Louise Linder som varit ett ovärderligt stöd för mig. Men jag gruvade mig mycket för sommaren, då vi alltid brukade vara i sommarhuset på Orust i Bohuslän. Så jag dövade mig med hektiska aktiviteter. Och i maj brast det.
När Malin mådde som sämst kom de svartaste tankarna: Nog skulle det vara en lättnad för Axel om hon försvann? Hon var ju bara en börda för honom. Varför hade hon överlevt? Hon var ju så nöjd med sina 44 år. Så mycket roligt hon haft! En bra och trygg uppväxt i Lund och Borås. Studier på Handels i Göteborg, där hon lärt känna Mats genom bästisen Madelaine. Bröllop och familjebildning, roligt jobb på SAS i flera år, en stor familj full av framtidstro… Mats och hennes gemenskap var så stark, den skulle aldrig brista.
– Jag längtade så efter honom och Harald och Elsa. Jag ville återförenas med dem. Och smidde planer.
Malin lagrade sömnmedel och lugnande piller för att kunna sätta de planerna i verket. Men hennes närmaste anade oråd. De såg till att hon togs in på sjukhus, där hon sattes på antidepressiv medicin.
– Jag kom till insikt. Vad skulle Mats, Harald och Elsa tyckt om de vetat att jag planerade överge Axel? Jag gick också med i en sorgegrupp på Ersta sjukhus. Den bestod av änkor från Khao Lak och än idag har vi kontakt.
Mötte kärleken
Malin känner respekt för och stolthet över Axel som klarade av skolan så bra som han gjorde, samtidigt som han tog ansvar för sin mamma. Som nu, med hjälp av olika sorters aktiviteter kommit en bit på väg mot sitt nya och annorlunda liv.
– Det började med att en väninna fick iväg mig till en sjukgymnast. Jag har alltid varit mycket fysiskt aktiv, men efter katastrofen orkade jag ingenting. Sjukgymnastiken var bra för mig. Sedan började jag med yoga och den har fått mig att må bättre både i kropp och själ. Jag hade behövt den i mitt tidigare liv också, tror jag. God hjälp har jag också fått genom Mindfulness, en teknik som hjälper mig leva mera i nuet.
Det som fick Malin att räta på ryggen och gav henne en ny blick var dock mötet med en man hon även kände i sitt gamla liv.
– Första året pratade vi bara. Sedan växte det till förälskelse, en livskraft som också hjälpte mig hitta tillbaka till Axel. Han tog ett alldeles för stort ansvar för mig under det första året, men ju stadigare jag stod på egna ben, desto mer kunde han släppa mig. Idag har vi nog mindre hemligheter för varandra än andra mammor och söner i samma ålder. Men tack och lov är han numera mer intresserad av att umgås med sina kompisar än med mig.
Ett år efter tsunamin återvände också Axel och Malin till Khao Lak för att vandra i sina egna fotspår och för att ha en minneshögtid på stranden. De hade gruvat sig innan. Men det kändes bra att komma tillbaka, det var som om de kom närmare sina förlorade familjemedlemmar. En bitterhet finns ändå där, mot den svenska handfallenheten efter katastrofen. Hade Mats klarat sig om han fått hjälp snabbare?
– Men jag har inte orkat lägga så mycket krut på ilska. De ansvariga får leva med sina demoner och jag med mina.
Malin kände också tidigt att hon inte skulle orka med sitt gamla jobb. Det var viktigt för henne att “starta om” även yrkesmässigt. Nu arbetar hon deltid på en PR-byrå samtidigt som hon pluggar på Poppius journalistskola.
– Om jag kommer att bli journalist? Vi får se. Jag planerar numera inte mitt liv längre än näsan räcker. Jag är här och nu och just nu har jag börjat lägga pusselbitarna för att klara av min vardag.
