Lena T Hansson: Jag tänkte inte låta cancern vinna!

– Jag blev så arg när jag fick cancerbeskedet! Vad hade jag gjort för att förtjäna något sådant? Ilskan gav mig bränsle att orka slåss mot sjukdomen.

Visst kan jag berätta om min sjukdom, säger skådespelerskan och regissören Lena T Hansson när vi når henne på telefon en tidig vårdag. Hon är precis hemkommen efter en veckas vistelse i Berlin tillsammans med maken Peter Haber och deras son Viktor, 11 år – och nu börjar återigen vardagen.

Lena Teresia Hansson har annars alltid varit sparsmakad med intervjuer; skygg påstår vissa, integritet säger andra. Oavsett, är vi många som undrat var denna folkkära skådespelerska tagit vägen? Från att i flera år ha medverkat i nästan varje teater-, film- eller TV-produktion värd namnet, blev det plötsligt tyst. Hade hon lagt teatern i malpåse?

En vecka efter vårt telefonsamtal träffar vi Lena hemma i paret Haber-Hanssons vackra etagevåning på Söder i Stockholm. Hon ler med sina stora bruna ögon. Vi slår oss ner i soffan i det ljusa vardagsrummet. Sedan börjar hon berätta.

– I oktober 2004 upptäckte jag en knöl i ena bröstet. Jag tänkte väl inget särskilt, utan beställde tid till en gynekolog för att bli undersökt. Därefter skickades jag till Sophiahemmet för mammografi och vävnadsprov… ja, sedan var det bara att vänta på besked.

Lena tar av sin röda sjal och sätter sig bättre tillrätta i soffan. Ingen i släkten hade tidigare drabbats av bröstcancer, så varför skulle hon bli den första? Tankarna blandades snart upp med vardagens bekymmer – tills det där samtalet kom som Lena för alltid kommer att minnas med fasa.

– Jag, Peter och barnen var hos min mamma på middag. Hon hade lagat köttfärslimpa minns jag… och mitt i allt så ringer min läkare och berättar att knölen i mitt bröst är en elakartad tumör. Man kan säga att uttrycket “väggarna kom närmare” blev verklighet. Golvet lyfte, det var totalt mörker! Alla blev så klart oroliga… men jag kände bara att det här ska ut ur min kropp. Det ska bort!

Beskedet beskriver Lena som en första vall av tre att ta sig igenom. Hon, en 49-årig kvinna, mitt uppe i en lysande karriär med en älskad make och med två söner, varav den yngste endast 8 år gammal. Det här kunde inte vara döden, slutet – inte en chans! Känslorna som fyllde hennes bröst var inte sorg, de var ilska. En glödande vrede som höll henne upprätt, fast besluten att vinna kampen mot det onda som satt sig i hennes bröst.

– Jag var så arg! säger Lena och knyter ena näven. Varför skulle just jag drabbas? Vad hade jag gjort för att förtjäna en dödlig sjukdom? Varför?

Ett par veckor efter beskedet lades hon in för en så kallad bröstbevarande operation, där rutinen är att gå in i lymfkörtlarna via armhålan för att även ta bort eventuella metastaser, dottertumörer. Något som hittades hos Lena.

– Det var den andra vallen för mig. Visst var det läskigt, men jag var så fokuserad. Jag tänkte – jag ska inte dö! “Det här ska bort”, sa läkaren och jag kände att jag var i fantastiska händer.

Jobb och cellgifter
Under våren som följde närdes hon av ilskan. Den efterföljande behandlingen med cellgifter skrämde. Men nej, sjukdomen var inget hon hade bett om och därför skulle hon heller inte låta sig knäckas.

– En vecka före den första behandlingen fick jag en viktig insikt. Cellgifterna var faktiskt medicin, jag skulle ju bli frisk av dem! Det var den tredje och sista vallen.

Hon tillägger att man bör säga cytostatika hellre än cellgifter, för att ta bort den negativa kopplingen. Behandlingarna, sex stycken, fick Lena via dropp och hon berättar hur välsignad hon var som slapp det värsta illamåendet.

– Jag mådde helt ok och jobbade intensivt under hela den vår som behandlingen pågick. Kroppen ska ju härbärgera giftet, eller medicinen – och om du så har en mikroskopisk metastas så ska den bort! Det tar på kroppen, men jag bars fram av min ilska som även blev en viktig drivkraft i mitt arbete.

Lena T Hansson räknas till en av våra största svenska skådespelerskor. Här ses hon i en scen ur succéserien Tre Kärlekar tillsammans med Sven Wollter.

Hon skiner upp när vi pratar om den hyllade pjäsen Kvartetten som hon regisserade på Stadsteatern under sin sjuka period. Medan håret föll av och kroppen var ett slagfält, lotsade Lena med van hand sin lilla ensemble genom pjäsens tema, att åldras efter ett liv i rampljuset. Ett ämne som i Lenas händer blev till hopp, glädje och ödmjukhet. Livet efter sjukdomen var ju en självklarhet! Samtidigt undervisade hon på Teaterhögskolan, ett jobb som också skänkt kraft och styrka.

–  Kvartetten gjorde mig glad! Det var stärkande och glatt. Att undervisa var lite jobbigt eftersom jag blev så trött. Samtidigt var det ett stöd att ha ett arbete att gå till, att rikta fokus på något annat.

Makens stöd avgörande
Lena reser sig hastigt och springer ut i köket för att ta sin medicin. Efter cytostatika och strålning måste hon nu, tre år senare, äta tabletter som påskyndar klimakteriet. Hon drar en djup suck och säger att hon ofta får lust att kasta ut medicinen från balkongen.

– Det är så jobbigt! Ett vanligt klimakterium tar många år. För mig ska det gå på kortast möjliga tid. Anledningen är att min tumör framkallades av mitt eget östrogen. Och därför måste östrogenet ut ur kroppen så fort som möjligt. Biverkningarna är så brutala att många kvinnor i min situation struntar i att ta medicinen, men…

Hon ler och rycker på axlarna. Obehaget döljer hon väl. “Jag är oxe, jag har ett enormt tålamod och är väldigt mån om att det inte ska brista.” Samtidigt medger Lena att ensam inte alltid är stark. Ilska och tålamod gav kraft, men utan barnens och maken Peters stöd hade hon aldrig orkat.

–  Peter har varit enastående! Helt fantastisk. När jag hade fått beskedet att jag var sjuk och vi satt hos läkaren, spände Peter ögonen i honom och sa: “Har du något positivt att säga till Lena?” Då först sa läkaren: “Du har cancer, men vi ska bota dig.” Peter har varit mycket stark och stabil under min sjuka period. Han spelade en föreställning innan jag skulle opereras… men det var bara att bita ihop och gå till jobbet. Det går inte att bryta ihop och lägga sig i fosterställning.

Paret som träffades i samband med en Arthur Miller-pjäs 1989, sägs ha ett av teatervärldens starkaste äktenskap. Peter lär omedelbart ha blivit förälskad när han såg den lite blyga kvinnan med de enormt vackra, bruna ögonen.

– Ja, ler Lena lite generat. Vi är tajta, Peter och jag. Det är skönt att känna sig så omhändertagen. Vi är lika på så sätt att vi båda gör saker till hundra procent, annars får det vara. När jag var sjuk var vi helt fokuserade på att bli av med det onda och gå vidare. Att jag skulle dö var aldrig ens ett alternativ!

Sorg i familjen
Man kan förundras över hur en människa orkar, hur hon klarar av livet efter svår sjukdom. “Du är så stark”, får den höra som överlevt en katastrof eller förlorat en närstående. Men vad är egentligen alternativet? För Lenas del går sorg som en röd tråd genom livet – i slutet av 70-talet begick hennes äldre bror självmord. Sex år senare tog fadern sitt liv. Hur mycket står man ut med? Blir man någonsin härdad av sorg?

– Oh, nej! Absolut inte. Du är aldrig förberedd på döden! Svårigheten med självmord är ju att den som dör är borta medan vi som är kvar får allt – skuldkänslor, ilska, förtvivlan, sorg, frustration – i presentförpackning… Det är vi som bär på det! Den sorgen går aldrig över. Jag har inte sökt någon förklaring till varför de valde att ta sina liv och inte heller försonats med det. Det kan man nog aldrig göra.

Vrede och smärta, känslor som idag är kraftredskap i Lenas liv, var tidigare något otillåtet och belagt med skuldkänslor. Sorgen tryckte hon istället djupt ner i magen.

– Det var först efter några år i gestaltterapi som jag äntligen kunde ge uttryck för min ilska och sorg, säger Lena. Det hade jag inte kunnat tidigare. Terapin gjorde att jag till slut kunde säga som Jesus på korset, “Min Gud, varför har du övergivit mig?” Och det hjälpte! Jag fick plötsligt redskap att hantera mina känslor och livet.

Tänker på döden
Det har hunnit gå två och ett halvt år sedan Lena fick beskedet om cancern. Trots att allt har gått över förväntan får hon kanske vänta ytterligare 2,5 år innan hon friskförklaras helt. Livet har så sakta återgått till det normala. Just nu är den stora utmaningen att stå ut med den tuffa medicineringen.

– Jag säger som buddistmunkarna: Livet är lidande. Den amerikanska filmbilden av vad som är en lycklig familj existerar inte i verkligheten. Men jag kan känna en trygghet i att det är för jävligt… Jag brukar säga att jag ger döden en kvart om dagen.

Vreden och ilskan har lagt sig och om hon svor över sjukdomen förut, kan hon numera känna ett slags tacksamhet.

– Det är bra att ha erfarenhet av något man tidigare bara sett på film. Att få beskedet: “Du har en farlig sjukdom.” Men det är också en erfarenhet av att få höra: “Men vi kan bota dig!”

På frågan om hon är lycklig svarar Lena:
– Jag är en helt vanlig, normal människa. Inte lycklig, men inte heller olycklig. Jag gick igenom tunga känslor men för den sakens skull kan jag inte säga att jag tar vara på dagen på ett annat sätt idag. Det är inte så att jag tänker: “Å, vad härligt att vakna till en ny morgon!”