Läkare: En varm tröja kan rädda ett liv!

Till vardags arbetar 59-åriga Britt Gustafsson på Huddinge sjukhus. – Att jobba i Zambia var en enorm kontrast, säger hon. Men det var bland det mest fantastiska jag gjort i livet!

En omsorgsfullt stickad mössa sätts över den lockiga hjässan och knyts fast under hakan. En ljusblå kofta träs över de magra armarna.

De värsta dygnen är över, livsgnistan har åter tänts i de mörka ögonen, men nu måste den tunna barnakroppen omslutas av värme.

– Ett barn som drabbats av undernäring behöver värme medan kroppen återhämtar sig, säger Britt Gustafsson.

I två omgångar har hon rest ner till Zambia och tjänstgjort som läkare på missionssjukhuset i byn Mpongwe. Hon säger att det är bland det mest fantastiska hon gjort i livet.

Till vardags arbetar 59-åriga Britt Gustafsson med stamcellstransplantation vid Huddinge sjukhus.

– Att jobba i Zambia var en enorm kontrast. Hemma i Sverige koncentrerar vi oss på ett eller två svårt sjuka barn, och sätter in mycket tid och stora resurser för just de här barnen. På barnavdelningen i Mpongwe väntade 30 eller 40 barn åt gången!

Alltid brist på resurser

Många av de små patienterna hade drabbats av malaria eller undernäring, medan andra behövde hjälp för lunginflammation och infekterade sår. Britt och hennes kolleger kunde hjälpa många, men långt ifrån alla – trots att åkommorna hade varit behandlingsbara i Sverige. Brist på resurser och fungerande rutiner stod i vägen.

Visst ligger det nära till hands att känna frustration och vanmakt.

– Men jag gjorde inte det. Om man går och grämer sig så gör man ingen nytta alls. Man får istället göra vad man kan, menar Britt Gustafsson.

De medhavda ballongerna gjorde stor nytta när barn på sjukhuset behövde tröst och uppmuntran.

En viktig insats var att etablera rutiner för att väga barnen och kontrollera deras näringsintag.

– Dessutom försökte vi stärka mammornas kunskap och självförtroende genom att informera om hygien och mathållning.

En annan var att inrätta en liten lekhörna på sjukhuset, med barnmöbler, pussel och kritor. Mycket handlade om att improvisera och försöka se var insatserna behövdes bäst.

– Hemma i Stockholm är jag van vid en ganska inrutad vardag. Man kör på som vanligt och vet att det mesta fungerar. Här fick man plötsligt använda fantasin. När man inte förstod språket fick man rycka tag i städerskan på sjukhuset och be henne översätta. Kanske kunde man muta med en penna.

Varje kväll, efter en lång dag på sjukhuset, satte sig Britt Gustavsson på sin lånade cykel. Så trampade hon iväg längs den dammiga och gropiga vägen, genom den nergångna byn, förbi marknaden och det lilla polishuset. Därefter öppnade sig landskapet, de vidsträckta kopparröda vidderna med sina gröna buskage.

Hon njöt av den kvardröjande värmen från landsvägen och den ljumma luften mot ansiktet, under tiden som hjärnan sorterade och rensade bland dagens intryck på sjukhuset.

Reser igen

– Det var viktiga stunder – att få chansen att smälta allt man upplevt under dagen. Samtidigt var jag helt betagen av det vackra landskapet.

Men det gällde att vara tillbaka innan klockan sju. Då gick solen ner och mörkret lade sig kompakt över Mpongwe. Kvällarna tillbringades på verandan intill huset, där hon gärna satt och läste, mailade eller skrev brev hem till Sverige.

De två resorna till Zambia har gjort stora avtryck hos Britt, och nu har hon bestämt sig för att åka dit en tredje gång. Hon ger sig av i januari 2013 och förhoppningen är att de små barnplagg, som Hemmets Journals läsare stickat under hösten, ska finnas med i bagaget.