Kan katten ha fått epilepsi?

Jag tror vår katt har fått epileptiska anfall av vad jag kan läsa mig till. Första gången var för ett knappt år sedan och vi förstod inte alls vad som hänt. Han uppträdde förvirrat och var ganska skärrad. Eftersom han blev bra inom några timmar trodde vi att han blivit skrämd av något. Men i helgen fick han ett krampanfall – vi trodde att han höll på att dö. Efter en kort stund slappnade han av och kvicknade sedan till – förvirrad som förra gången.

Tusse är bara tre år gammal och frisk i övrigt.Har sökt information – men blir själv förvirrad och oklar över om vad som bör göras.

Orolig

 

Veterinär Erik Lundberg svarar: Epilepsi är en serie kramper som uppstår uppe i hjärnan. Hela eller delar av kroppen kan drabbas beroende på vilka delar i hjärnan som omfattas av anfallet.

Bakgrunden till att hjärnan får en elektrisk urladdning kan vara sjukdomar ute i kroppen som påverkar hjärnan. Det kan även vara förändringar inne i hjärnan som tumörer och proppar. Men hos fler än hälften av fallen hos katt kommer epilepsin utan att någon förändring kan påvisas. Vi ser hos hund att ärftlighet kan vara en viktig förklaring till epilepsi hos i övrigt friska individer, vissa raser drabbas ofta. Hos hund är epilepsi utan annan sjukdom det allra vanligaste.

Eftersom Tusse verkar må bra, är ung och anfallen kommer så pass sällan tror jag att risken är liten att han har någon farlig sjukdom. Dyker fler symtom upp, eller om anfallen kommer tätare ska ni ta honom till veterinären och göra en större undersökning. En klinisk undersökning, enklare neurologisk undersökning och ett blodprov brukar räcka. Nya (kostsamma) undersökningar som magnetkamera behövs om man vill se inne i hjärnan – oftast behandlar vi dock djuren utan denna typ av diagnostik.

Behandling av epilepsi skiljer beroende på bakgrunden. Skulle en utlösande sjukdom kunna diagnostiseras behandlar man naturligtvis om möjligt grundorsaken.

Annars återstår att försöka lindra och mildra kramperna. Det är viktigt att ha en realistisk uppfattning om hur långt man kan nå med medicinerna. Målet är att tiden mellan anfallen skall bli längre, att anfallen skall bli svagare och att detta skall ske utan allt för stora biverkningar.

Omkring en tredjedel av katterna svarar dåligt på behandling. Eftersom tabletterna måste ges två gånger dagligen i resten av djurets liv och en rad veterinärbesök med blodprover behövs brukar vi inte behandla enstaka anfall. Om ett djur får flera anfall i serier under några dagar, om anfallen kommer mer än 4-6 gånger om året eller om djuret är mycket förvirrat och plågat efter anfallet skall medicinering starkt övervägas.