Som ung utbildade sig Heikki Vesa till revisor. Idag sysslar han med själarnas debet och kredit.
Ett blått band. Tre barn.
När Heikki Vesa ser in i framtiden gör han det i bilder. Sveriges kanske mest kända siare vet själv inte var impulserna kommer ifrån. Men bilderna som dyker upp i hans huvud är väldigt tydliga.
– De bara finns där. Det kan vara detaljer. Ibland skakar folk på huvudet när jag berättar vad jag ser. Det kan låta helt osannolikt. Därför är det väldigt roligt när de tar kontakt med mig efteråt och berättar att det jag förutspått verkligen hänt, säger han och ler mjukt.
| En vän i nöden
– Med åren har jag lärt mig att inte berätta allt. Jag säger inget om elakheter, mord och dödsfall. Vissa bilder som dyker upp i mig tar jag inte i, de för inget gott med sig. De får försvinna igen. För många av Hemmets Journals läsare är Heikki en älskad institution, en vän i nöden, en man med stor förmåga till vägledning. Han betonar att han inte alltid har rätt i sina spådomar. Men tillräckligt ofta för att telefonen ska ringa flitigt. – Skulle min träffsäkerhet inte vara stor, ringde väl ingen. Så mäter jag. |
 I 40 år har hustrun Jane funnits vid Heikkis sida. Makarna träffades genom en känd spåman i Stockholm, Jane gick dit för att bli spådd och spåmannen rådde henne att söka upp Heikki. Kärleken har bara blivit starkare genom åren. |
Heikki och hans hustru Jane lever i stillheten på landet norr om Knivsta i Uppland. På en sextusen kvadratmeter stor tomt visar sig rådjuren gärna och räven äter äpplen som fallit ner från träd.
Det gula huset är stort och ombonat med vackra ärvda möbler, mjuka mattor, tavlor, böcker och fotografier av nära och kära. Döttrarna Anita och Jennifer och fem barnbarn är de viktigaste som finns för makarna.
| Heikki, som fyllt 74, stiger fortfarande upp tidigt varje dag, kliver in i sitt arbetsrum och börjar dagens värv framför datorn. Han går in på Hemmets Journals hemsida och tar sig an de läsare som hört av sig
– Vid tiotiden sätter jag i telefonjacket och sedan börjar det ringa. Vid femtiden äter jag middag och efter sju på kvällen svarar jag inte i telefon. – Då behöver Heikki vila, då är gubben paj, skojar Jane med ett kärleksfullt ögonkast på sin make. Inte ens under veckosluten tar han en paus. |
 Dagarna i arbetsrummet i det ombonade hemmet i Knivsta är fyllda med spådomar. – Ta tag i positiva händelser som stjärnorna talar om. Gör du det på rätt sätt, får du glädje i livet, råder Heikki. |
– Jo, på lördagseftermiddagar när det är hästlopp på tv, då kan jag ligga bland kuddarna i sängen och koppla av framför rutan. Det är väl mitt sätt att ladda batterierna. Sedan ställer jag mig ibland på en trampmaskin i källaren och lyfter lite skrot.
Hjärtinfarkt
För sex år sedan fick Heikki en hjärtinfarkt och då tvingades han varva ner. Efter det tar han inte emot personliga besök i huset och ger sig lov att vila från telefonen på kvällarna. Han har en diabetes som ska skötas, liksom sina “restless legs”. Men Heikki förklarar att han mår alldeles utmärkt, säkert mycket på grund av att han älskar sitt jobb.
– Jag trivs och har kul varje dag. Jag är rätt man på rätt jobb och har fullt upp. Jag är oerhört tacksam för mitt liv.
Som namnet antyder så kommer Heikki från Finland. Han föddes i Uleåborg i en stor familj några år innan andra världskriget bröt ut. Hans pappa, som var kapten i finska armén, stupade i kriget. Genom Röda korsets försorg kom Heikki som krigsbarn till Sverige när han var fyra år. Han fick det bra hos fosterföräldrarna i Stockholm.
– Jag var så liten då, jag kan inte säga om detta kom att påverka mig på något sätt. Fast ibland känner jag att en liten tagg sitter kvar och jag tänker att Finland hör till mig också.
Heikki var inte som andra barn. I sexårsåldern började han se gestalter och skepnader som ingen annan såg. En man gick ut och in genom fönstret till lägenheten på åttonde våningen där Heikkis familj bodde. Fosterföräldrarna blev förskräckta och han tystades ner. Men idag menar Heikki att det var hans biologiska far som kom på besök.
Som ung pojke var Heikki inte rädd att hugga i. Ofta hade han flera jobb samtidigt, skötte tidningsrundor på morgnarna, knogade på färgfirman på dagen och ilade till arbetet på Stockholms spårvägar på sena kvällar. Sedan utbildade sig han till revisor, dock inte auktoriserad, betonar han.
– Jag var något av en sökare, letade efter min plats i världen. Kanske var jag bra på siffror. Men det var ett väldigt tråkigt jobb, skrattar han.
– Idag sysslar jag med själarnas debet och kredit. Det är roligt!
Den mjuka linjen
Han började intressera sig för astrologi och lärde sig lägga spelkort i stjärnmönster. Beroende på hur korten hamnade i stjärnan berättade Heikki för klienterna hur framtiden såg ut. Snart var Heikki ett namn att räkna med.
Hur många stjärnor han lagt genom åren går inte att räkna. Och många rykten har gått om stora trissvinster och tursiffror. Unga och gamla, män och kvinnor vill veta sin framtid – allra helst om kärleken.
– Jag har valt den mjuka linjen, jag berättar om det goda. Jag vill inte låsa fast någon människa, det starkaste som finns är trots allt den egna tankekraften. Skäller någon på mig och kallar mig bluffare, tänker jag bara, surgubbe, varsågod!
En intervjusituation som denna är ingen dröm för en siare. Heikki har ingen kortlek framför sig och är inte inställd på förutsägelser. Men jag ber honom försöka.
Kommer kronprinsessan Victoria att få en liten pojke eller flicka när hon nedkommer med sitt första barn?
Heikki sitter tyst några ögonblick. Han blundar och öppnar ögonen igen.
– Jag ser ett blått band. Och jag ser att kronprinsessan och hennes make Daniel får flera barn. De får en barnaskara på tre.
