Marianne Mörck träffade sin biologiska mamma först som vuxen

I Stjärnorna på slottet kallade sig Marianne Mörck för ett “hemlighetsbarn”. Sina första åtta–nio månader i livet satt hon ensam i en spjälsäng på Vidkärrs barnhem i Göteborg.

– Min biologiska mamma Astrid hade 15 syskon i Blekinge. Innan hon åkte till Göteborg för att bli hembiträde i en fin familj sa föräldrarna till henne: “Du kommer inte hem med en jävla unge.”

Men Astrid blev ändå med barn i Göteborg. När pappan till barnet fick veta att hon var gravid lämnade han henne. Familjen Astrid arbetade hos ställde ett ultimatum: Ville hon vara kvar på sin tjänst måste hon ta bort barnet. Annars fick hon sluta.

– Mamma bestämde sig för att föda mig. Min lilla mamma, den finaste på jorden, var helt ensam. Hon kom till barnhemmet och ammade mig. Jag fick i mig lika mycket tårar som mjölk.

Redan efter tre–fyra månader försökte hon få tillbaka sin dotter. Då var det för sent. Marianne var redan lovad till ett annat par. Lite senare gifte sig Astrid med den man som sedan följt henne genom livet.

– Jag var länge en hemlighet.

Lackskor och rosett

Marianne Mörck sitter i sin gigantiska Hästenssäng från förra sekelskiftet, döpt till Bismarck efter slagskeppet. Här tar sångerskan och skådespelerskan emot gäster i det vitputsade 70-talshuset i Bunkeflostrand. Någon soffa äger hon inte.

I hemmet gör Marianne precis som hon vill.

– Ingen bestämmer över mig. Jag kan poppa popcorn klockan halv fyra på morgonen, utan att någon säger något. Jag är så lycklig över att vara själv.

Som liten kände sig Marianne udda. Hon var blyg och strängt uppfostrad av sina adoptivföräldrar i en trerumsvåning i Johanneberg.

När hon kom till familjen var mamma 42 år. En gammeldags kvinna, strängt fostrad av sin mor, född 1880.

– Mamma hade genomgått många operationer, haft tbc och försökt få barn. Hon mådde inte alls bra, men som liten tyckte jag bara det var konstigt med alla sjukdomar. Pappa var också riktigt dålig emellanåt.

Pappa var sjökapten vid Johnsonlinjen. I våningen dukades det med servettringar i silver med Kaptenens namn ingraverat och lilla Marianne kläddes i lackskor och rosett i håret.

– Mamma hade en tragisk barndom. Allt hon inte fick gav hon mig, så hon klädde mig som julgran. Mamma hade begått harakiri om hon sett mig ute i sjukhusbyxor i dag. Byxorna har räddat mig från blåskatarr många gånger. Det står något tryckt på dem, men det är bara att dra ned jackan.

40 år i Malmö

Ända sedan Marianne var sex år har hon velat sjunga, men det passade sig inte att springa lättklädd och nattsudda vid teatern, tyckte mamma.

– Jag skulle bli Sophiasyster, för det fick inte mamma för sin elaka styvmor.

I puberteten slog sig Marianne loss, röjde och bråkade. Vid 20 blev hon med barn. När det började synas i tredje månaden fick hon flytta.

– Mamma skämdes, för fadern var ju ändå kapten. Det var hennes olycka att jag fick barn och inte hon. Jag blev gravid alldeles för tidigt, men det var henne det var synd om hela tiden.

Tillsammans med maken Alf fick Marianne barnen Malin och Peter.

Parallellt med arbetet på Bilregistret, tog hon sånglektioner och fick börja i kören på Göteborgsoperan. Där fick hon upp ögonen för en av sångarna.

Efter skilsmässa köpte hon och nye mannen hus i Malmö och Marianne tog jobb i en 7Eleven-butik. En av kunderna var operaregissören Leif Söderström.

– Nu ska du inte sitta här och casha mellanöl och makrill i tomatsås. Du ska komma till Malmö stadsteater och göra Aniara.

De hade arbetat på Storan i Göteborg och kände varandra. I år är det exakt 40 år sedan.
Marianne fick så många roller i kören att hon fick högre lön än solisterna. Till slut ringde sekreteraren och frågade om hon ville ha ett solistkontrakt.

Kontakt med Astrid

Första gången hon kom i kontakt med sin biologiska mamma var efter att hon spelat Röde Orm på Malmö opera 1978.

Ända sedan hon var i femårsåldern har hon vetat att hon var adopterad.

– “Du har legat i en annan tants mage, men du är mammas guld”, sa mamma. Sedan var det klart liksom.

I tonåren hade Marianne fått ut dopbeviset och skickat ett brev till Astrid. För säkerhets skull skrev hon ett påhittat brev om en skolträff, men la också i ett riktigt brev och ett fotografi på sig själv i 15-årsåldern med långt hår och gitarr. Däri stod att hon visste att Astrid fött henne, mådde bra och att de kanske skulle ses framöver. Någon adress skickade hon inte med.

Efter en föreställning av Röde Orm fick Marianne ett brev som ett av hennes två halvsyskon skrivit: “Ursäkta att vi stör, men är det så att du är adopterad och har en biologisk mamma som heter Astrid?”

Mamman hade sett ett fotografi på Marianne i tidningen och skrikit rakt ut: “Det är min dotter!”

– Jag är väldigt lik min mamma. Hon hade döpt mig. Hon heter Astrid Viola och jag Marianne Iris, två blomnamn.

Några månader senare hälsade Astrid på.

– Det första jag säger när jag öppnar dörren är: “Det var länge sedan.” Det var så dumt och bara något jag hasplade ur mig, men det var ju väldigt länge sedan. Då säger hon: “Har du ett födelsemärke på insidan av vänster stortå? Då är det ju du, lilla gumman.”

Och så grät de och skrattade om vartannat. Allra flest tårar fällde Astrid.

– Jag sa till mamma att inte gråta när hon äntligen kommit. “Tack gode gud för att du födde mig. Du är en hjälte.”

Fortfarande kommer det alltid en tår när de håller handen. Varje gång säger Astrid: “Jag skulle ha gjort annorlunda.”

Högst upp på Mariannes önskelista just nu är att få Astrid att sluta vara ledsen.

– Hon känner sådan skuld, men jag vill bara tacka.

Idag är Astrid, som är före detta kokerska, 91 år och bor i en servicelägenhet i Göteborg. Ett par gånger om året hälsar Marianne på.

– Där sitter vi, två fräkniga, lätt hjulbenta tjejer med blåskatarr, som älskar att laga mat och fiska. Det visade sig att jag har väldigt många kusiner från de 15 syskonen. Mängder av dem sysslar med musik, tecknar och målar. Allt sådant som inte fanns i mitt hem. Jag fick med mig det av mamma och behöll generna hemligt under kudden.

Flera övergrepp

I Stjärnorna på slottet berättade Marianne att hon utsattes för flera sexuella övergrepp under uppväxten. Bekanta till familjen försökte röra vid hennes kropp och hon blev jagad av blottare. Som tonåring blev hon våldtagen efter att någon drogat hennes öl.

– Jag blev helt stel i kroppen och minns att jag förlorade mina kläder på en klubb. Jag hade ont och har minnesbilder av äldre pojkar. Men jag var så van att killar gjorde så och hade hört andra berätta. Det jag var riktigt rädd för var att mamma skulle märka att jag inte hade kjolen på mig när jag kom hem.

Hon tror att upplevelserna har gett henne en skev uppfattning att det sexuella är av ondo och bara ska göras. För Marianne, som är väldigt känslosam, är det viktigt att hjärtat hinner med. Att få vara nära, kramas, känna kärlek och få längta.

– Det måste vara äkta från själen från bådas håll.

Efter separationen från sin sambo, har hon haft en lång relation med en dansare och därefter med en 13 år yngre violinist. Män som hon i dag har en god relation med.

– Det är ett måste och vi är bra vänner. Jag är också jättegod vän med barnens pappa. Vi har aldrig sagt ett ont ord till varandra. Han var en ängel.

Sedan 12–13 år lever Marianne själv i huset.

– Nu är jag nunna. Jag låser in mig och njuter i fulla drag. Idag har jag väldigt roligt i mitt eget sällskap.