Fredrik Bagge, 10 år, står det på fotoalbumet som ligger uppslaget på köksbordet. De levnadsår som finns dokumenterade i albumet tillhör dock ingen liten pojke utan en fullvuxen man. På tioårsdagen av sin stamcellstransplantation fick Fredrik Bagge albumet i present av sin fru Marie.
Sjukdomsbilder på en medtagen Fredrik övergår efter hand i foton tagna vid glada familjehöjdpunkter – julfiranden, bröllopsdagar, semesterresor, Fredriks mammas 90-årsdag, och olika milstolpar i de två sönernas liv.
– Här tar min äldste son Nils studenten, säger Fredrik och pekar på en av bilderna. Jag blev enormt rörd över att jag skulle få vara med om det. Och den här bilden är från min yngste sons Gustavs konfirmation. Tänk att jag fick uppleva det också.
På en av sidorna syns en kvinna som glädjestrålande visar fram sin nya förlovningsring.
– Det där är min donator Amber, förklarar Fredrik med värme i rösten.
Utan Amber skulle Fredrik sannolikt inte ha fått uppleva något av det som finns förevigat i albumet. 2004 fick han en dödsdom. Men tack vare medmänsklig godhet och imponerande läkarskicklighet är han idag inte bara vid liv utan även friskförklarad från sin cancer.
Tumör i njuren
Fredrik tar emot oss i familjens hus och bjuder på färska croissanter. Ingående och detaljrikt berättar han sin historia.
– Det viktiga är att artikeln blir bra. Om det är någonting jag har så är det tid, konstaterar han.
För 14 år sedan var det precis tvärtom. Då var tid en bristvara i Fredriks liv. Som försäljningsansvarig för Rolls Royce krigsmarina avdelning i Kristinehamn hade han hela världen som sitt arbetsfält.
– Ena veckan var jag i Asien, den andra i USA eller Sydamerika. Jag älskade att resa och träffa människor, men familjen såg mig knappt. Det var min fru som fick dra hela lasset på hemmaplan. När jag väl var hemma hade jag fullt upp med att besvara telefonsamtal och mejl.
På Fars dag i november 2003 kände Fredrik för första gången att något inte var som det skulle i hans kropp.
– Jag var osedvanligt trött och hostade. Läkaren på vårdcentralen gav mig penicillin och astmasprej, men jag blev inte bättre. När vi över jul och nyår åkte till Thailand orkade jag varken simma eller bära på barnen. Direkt då vi kom hem fick jag hög feber och lades in på infektionskliniken i Karlstad.
– Det visade sig att jag hade drabbats av en campylobact-infektion som jag återhämtade mig ifrån ganska fort. Jag talade om för läkaren att jag kände att det var något annat fel på mig. Han tog min oro på allvar och remitterade mig till olika undersökningar.
Då Fredrik tre månader senare blev kallad till ett ultraljud upptäcktes en tumör i ena njuren.
– Njuren togs bort och därefter skulle jag vara frisk igen. Det var beskedet som jag fick då. Eftersom tumören suttit innesluten i njuren pekade allt på att det skulle gå bra.
Grep efter halmstrån
Fredrik firade sin 50-årsdag i tron att sjukdomen hörde till det förflutna, men datortomografin som gjordes dagen efter sa något annat. Ett halvår efter att njuren avlägsnats syntes metastaser på Fredriks vänstra lunga.
– Det fanns inget ljus i tunneln alls. Ingen vedertagen behandling kunde erbjudas. Mina chanser att leva i ett år var bara fem procent, har jag senare fått veta. Jag fick en bromsmedicin, men den gick så hårt åt min lever att jag var tvungen att avsluta medicineringen.
Genom sin onkolog fick Fredrik höra att det fanns en klinisk studie vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge där njurcancerpatienter fick nya stamceller från donatorer. Trots att ingreppet medförde omfattande risker tvekade aldrig Fredrik att delta i projektet.
– När man befinner sig i den situation som jag befann mig i griper man efter halmstrån. Jag hade inga större förhoppningar om att transplantationen skulle lyckas eller ens bli av, eftersom det hela tiden dök upp nya problem.
Fredrik hade en ovanlig vävnadstyp. Efter mycket letande hittade man till slut en lämplig donator i det amerikanska donationsregistret.
– Planen var att jag skulle transplanteras den första november men veckorna gick utan att man fick tag på donatorn. När sjukhuset till slut lyckades spåra honom drog han sig ur. Då började jag misströsta på allvar.
Fredriks läkare förklarade att det fanns en överhängande risk att cancern skulle hinna sprida sig vidare till andra organ och att det i så fall skulle vara för sent för en transplantation. I början av 2005 hittades en ny donator i USA, men då hon testats positiv för tuberkulos många år tidigare, dock utan att få några symptom, vågade hennes läkare inte skriva ut ett friskintyg förrän hon genomgått en ny hälsoundersökning.
Fredrik gick som på nålar hemma i nervös väntan på ett besked. Den första februari kom till slut det efterlängtade samtalet.
– Läkaren började med att tala om att datortomografin visat att cancer varken spridit sig eller växt speciellt mycket. Den andra goda nyheten var hon samma dag fått donatorns friskintyg från USA. “Kom hit imorgon så sätter vi igång”, sa hon. Det var en euforisk känsla!
Firar med champagne
Nästa morgon bommade familjen igen huset och körde de dryga 30 milen till Huddinge. På parkeringen utanför sjukhuset tog Marie ett foto på Fredrik, barnen och sig själv med självutlösare.
– Hon trodde att det var det sista bilden på hela familjen, säger Fredrik och visar mig fotot.
Efter en veckas cytostatikabehandlingar, som skulle trycka ner Fredriks immunförsvar, var det dags för honom att ta emot de nya stamcellerna. Ett drygt år senare fick han med några veckors mellanrum tre påfyllningar av stamceller från samma donator.
Påfyllningarna resulterade i en kronisk form av komplikationen GVHD, som innebär att det nya immunförsvarets vita blodkroppar uppfattar kroppen som främmande och angriper den. Reaktionen kan samtidigt leda till att de transplanterade stamcellerna aktiveras mot tumörcellerna, vilket skedde i Fredriks fall.
– Redan efter tre månader visade röntgen att två av mina fyra tumörer hade krympt. Rester av tumörerna syns fortfarande på röntgenplåtarna – den största har storleken av en mandarin – men eftersom de inte växt på tolv år utgår läkarna från att cancercellerna är döda.
Efter stamcellstransplantationen har Fredrik drabbats av otaliga komplikationer. Däribland lunginflammationer, blodpropp och hjärtproblem som resulterat i att en pacemaker fått sättas in.
Hälsoproblemen har tvingat honom att sluta arbeta tidigare än vad han hade önskat. Men Fredrik anser att alla motgångar har varit värda vinsten i att få leva vidare.
– Visst är jag begränsad i vad jag kan göra jämfört med när jag var frisk, men jag har ju fått se mina barn växa upp. Varje årsdag av transplantationen firar vi med rosa champagne. Jag har sparat alla champagneflaskorna. Varenda dag tittar jag på dem och tänker att det nog ska bli en flaska till i alla fall. Under de senaste tio åren har min hälsa gradvis blivit lite, lite bättre. Så bra som jag mår just nu har jag inte mått på väldigt länge.
Kontakt med donator
År 2009 bestämde Fredrik sig för att försöka få kontakt med den som räddat hans liv. Efter godkännande från donatorn Amber Westbrook lämnade sjukhuset i USA ut hennes namn och adress till honom.
– Jag skrev ett långt brev och skickade med foton på min familj. Det kom svar direkt, vilket kändes fantastiskt. Amber var överlycklig över att jag hade tagit kontakt med henne. Hon hade varit övertygad om att det var en amerikan som hade fått hennes stamceller.
Lika förvånad blev Fredrik då han i brevet läste att Amber är halvblodsindian. På mammans sida härstammar hon från navojostammen som är en del av den amerikanska ursprungsbefolkningen. Fredrik har en teori om hur det kommer sig att hans och Ambers vävnadstyper kunde matcha varandra trots att de tillhör olika folkslag.
– Min farmor blev bortadopterad, men hon fick aldrig veta vilka hennes biologiska föräldrar var. Hon kom från Kalix, där det var många samer på vintrarna, så jag tror att hennes pappa kan ha varit same. I så fall skulle ett eventuellt släktskap mellan de två ursprungsbefolkningarna förklara att våra vävnadstyper överensstämmer med varandra.
Att donera stamceller är egentligen emot navajoindianernas tradition, men Amber som är sjuksköterska valde att låta viljan att göra gott gå före gamla sedvänjor.
– Sannolikt var det bara hon av alla miljontals kandidater i donationsbankerna som kunde rädda mig. Av de 22 patienter som deltog i den kliniska studien är det bara jag och en till som är i livet idag.
Som bror och syster
Allt sedan de fick kontakt har Fredrik och Amber hörts av regelbundet via mejl och haft planer på att ses. Fredriks infektionskänslighet har hittills stoppat honom från att resa till USA. Då han förra våren fick lunginflammation och en blodpropp i ena lungan blev Amber rädd att han skulle dö innan de hann träffas, vilket fick henne att göra slag i saken och boka en resa till Sverige.
I juni landade hon, hennes man Stuart och syster Jeanette på Arlanda, där de blev mottagna av Fredrik och hans familj.
– Vårt första möte var väldigt känslosamt. Från första stund var vi som bror och syster. Jag tror att det var ungefär samma känsla som det är för adopterade som i vuxen ålder får träffa en biologisk förälder. För mig som inte har några syskon var det roligt att sent omsider få en blodssyster. I och med att jag har Ambers blod i mig betraktas jag enligt navojoindianernas tradition som en medlem av deras stam.
Under de två veckor som Amber tillbringade hos Fredrik hann de båda familjerna lära känna varandra väl.
– Sedan dess har vi haft kontakt varje vecka. Framöver planerar vi att sammanstråla någonstans i Europa. Jag hoppas att jag ska fortsätta hålla mig pigg så att jag också kan åka över till USA och hälsa på och besöka indianstammen som jag numera tillhör.
