Ann-Louise Hanson om Lill-Babs: “Jag kan inte förstå att min älskade vän har gått bort”

Barbro "Lill-Babs" Svenssons död i början av april chockade hela Sverige. Ann-Louise Hanson var en av hennes närmaste vänner och var på sjukhuset och tog farväl. – Tomheten efter Barbro är ofattbar, säger Ann-Louise. För Hemmets Journals läsare har hon nu skrivit ett sista brev till sin kära väninna.

Ann-Louise Hanson visste att Barbro “Lill-Babs” Svensson hade problem med hjärtat, och trodde därför att hennes väninnas sjukhusvistelse skulle gå bra. Men så kom ett telefonsamtal från en gemensam nära vän. 

– Hon berättade att Barbro hade fått cancer och att det inte gick att göra någonting åt det. Jag var tvungen att förbereda mig för att Barbro skulle gå bort, säger Ann-Louise Hanson till Hemmets Journal. 

– Jag kunde inte ta in det och kan det inte riktigt än. För mig är Barbro inte död. Jag tror hon kommer att vara levande för många människor väldigt länge. Som Siw Malmkvists dotter Tove säger: “Barbros kropp finns inte mer. Men Barbro finns.”

Ann-Louise Hanson och hennes make Bruno Glenmark blev goda vänner med Lill-Babs redan i början av 1960-talet. På skärtorsdagen besökte de henne vid sjukhussängen och tog farväl.

– Först ville jag inte, eftersom jag ville bevara minnet av en levande Barbro. Men så ringde hennes bror Lasse och sa att han tyckte jag skulle göra det för min egen skull. Jag visste inte om jag skulle klara det, jag trodde jag skulle bryta ihop. Då sa Barbros döttrar Monika och Kristin som var där: “Det gör ingenting, du får bryta ihop. Vi tar hand om dig.” När jag var som mest ledsen så hade jag deras armar om mig, berättar Ann-Louise.

– Barbro sov under vårt besök, och var nog inte medveten om att någon var där. Då förstod jag att det inte fanns någon återvändo. “Prata i hennes öra”, sa de till oss. Men jag kunde knappt prata, så jag sa nästan inget. 

I höstas turnerade Lill-Babs, Ann-Louise Hanson och Siw Malmkvist med föreställningen Tillsammans 183 år. Klart var att trion i sommar skulle turnera vidare i folkparkerna. Och så blir det trots Lill-Babs tragiska bortgång – men showen blir en helt annan.

Ann-Louise Hanson tänker på sin älskade kollega med ömhet.

– Jag tror att Lill-Babs minne kommer att hållas levande av många i Sverige. 

– Paradnumret som vi kört i så många år, det 24 minuter långa gemensamma potpurriet, kan vi tyvärr aldrig mer göra nu. Men vi har tagit in Towa Carson som ersättare och som en hyllning kommer vi att specialskriva sånger om Barbro. Fast det blir ju bland annat också mina och Siws olika grejer, säger Ann-Louise Hanson.

– Jag kan inte förstå att Barbro är borta. Det är en tomhet som är obeskrivlig. Jag tänker hela tiden: “Var är Barbro? Varför är det så här?” Det är så otroligt konstigt och ofattbart … 

Ann-Louise Hanson om Lill-Babs:
”Den 17 januari i år hade Barbro och jag en underbar kväll på Kanarieöarna. Med en massa andra vänner åt vi på restaurang och gick på nattklubb. När vi gick hem i den spanska natten och stjärnorna lyste på himlen tog Barbro min hand, och så gick vi där och sjöng glatt.”
(Foto: Privat)
Ann-Louise Hanson om Lill-Babs:
Siw Malmkvist, Ann-Louise Hanson och Lill-Babs på scen när Cancerfonden firade 50-årsjubileum 2001. Foto: TT
Ann-Louise Hanson om Lill-Babs:
1998 medverkade Siw Malmkvist, Ann-Louise Hanson och Lill-Babs tillsammans i Amnestygalan. Foto: TT
Ann-Louise Hanson om Lill-Babs:
Lill-Babs 1961 i samband med lanseringen av den svenska långfilmen Svenska Floyd, där hon gjorde rollen som Lollo Fillipini. (Foto: Sjöberg Bild)
Ann-Louise Hanson om Lill-Babs:
Lill-Babs med sin fästman Lasse Berghagen på en fest i samband med premiären av filmen Pang i bygget. Filmen hade premiär vintern 1965. (Foto: Sjöberg Bild)
Ann-Louise Hanson om Lill-Babs:
2017 blev Barbro Svensson invald i Swedish Music Hall of Fame. Foto: TT
Ann-Louise Hanson om Lill-Babs:
Familjefejd i Så ska det låta 2011 mellan Barbro Svensson/Malin Berghagen och Ann-Louise Hanson/ Josefin Glenmark. Foto: TT
Ann-Louise Hanson om Lill-Babs:
Lill-Babs, Ann-Louise Hanson och Siw Malmkvist tillsammans inför sin turné 2016. Foto: TT
Ann-Louise Hanson om Lill-Babs:
Barbro med barnen Monica, Kristin, Malin och barnbarnet Jennifer 1980. (Foto: Sjöberg Bild)
Ann-Louise Hanson om Lill-Babs:
Sångerskan Ann-Louise Hanson med döttrarna Jenni, Jessica och Josefin sitter bland stenarna nere vid vattenbrynet 1986. Foto: TT
Ann-Louise Hanson om Lill-Babs:
Lill-Babs och gruppen Bounce i Melodifestivalen 2003. Foto: TT

Ann-Louise Hansons kärleksfulla ord till Lill-Babs

Kära Barbro!

Jag saknar dig redan mycket. Du var en oerhört generös person och vän. Du var en sådan som skulle kunna ge bort allt du äger och har, om du bara fick lov, eftersom du alltid var så omtänksam och ville alla så väl. Du talade aldrig illa om någon. Det var verkligen sällan jag hörde dig säga ett ont ord om någon annan. Du var så otroligt snäll och ibland sa jag och andra till dig: “Du är så snäll, Barbro, att du blir dum!” Då brukade du säga: “Jaha, jaja, men jag är sådan.”

Jag önskar att du hade fått höra och se all den uppskattning du får nu när du inte längre finns bland oss. Jag hoppas att du någonstans kan känna av hur vackert och snällt alla talar om dig. Du är en stor förlust för svenskt nöjesliv. Men på det sätt som alla pratar om dig kommer du ändå aldrig att försvinna helt. Alla goda minnen som du har gett oss kommer för alltid att lysa. 

Och som du älskade och värnade din familj. Du var så vansinnigt omtänksam när det gällde deras bästa, alltid, alltid. Men du levde halva ditt liv på scenen och vi sa många gånger till dig under de sista åren att du borde ha trappat ner lite. Du hade nog svårt för att tacka nej, eller så berodde det kanske på att du på senare år kände dig ensam även fast du hade så fantastiskt många vänner överallt. Du hade nog velat ha en man som kunde hålla dig i handen och som du kunde dela dina tankar med. 

Vi kände varandra och var vänner i så många år, sedan jag var 15 och du var 22. Då var du min idol, jag ville bli lika duktig och känd som du. Och jag lärde mig mycket av dig, Barbro. Inte minst var du den eviga optimisten. Jag, den lille pessimisten, önskar att jag hade haft lite av det du alltid hade, en övertygelse om att allt absolut skulle ordna sig. Du var inte som jag, som kunde smågnälla och kritisera lite. Du aktade dig för det, och där hade du en styrka som är få förunnad. Tänk vad härliga minnen vi fick tillsammans, så många att jag knappt vet vad jag ska nämna. Men kom du exempelvis ihåg när vi blev så kissnödiga i turnébussen att vi sprang ut i ett stort sädesfält och jag råkade sätta mig ner precis i ett nässelsnår? Jag skrek och du skrattade så att du knappt fick luft, och vi skrattade båda ännu mer när jag sedan satt och gned rumpan i bussäten för att det sved och kliade. Herregud, vad roligt det var, eller hur? 

Mitt hopp är att vi alla ska minnas dig för den du var, en människa full av livslust. Siw och jag har lovat att prata mycket med varandra om dig så att vi klarar saknaden, den hemska tanken att vi aldrig får se dig mer, aldrig mer får babbla och skratta med dig. Vi, och alla andra som känner sorg efter att du har lämnat oss, får ta hand om varandra på samma varma sätt som du alltid gjorde.

Ingenting blir som förr. Det finns en stor tomhet nu. Ett stort hål. Men din livslåga kanske ändå kan göra det uthärdligt. Din livslåga går ju aldrig att ta död på. Jag kommer alltid att sakna dig, min älskade vän. Vi ses i Nangijala!

Ann-Louise

Scroll to Top