I natursköna omgivning i vackra Ål mitt i Norge bor Gro Marie Mydland, 34, med sina barn Storm, 7, och Ravn, 5. Som döv har Gro Marie kommit i kontakt med mycket okunskap bland människor hon möter utanför hembygden.
Många visar dålig förståelse för att hon, som inte kan höra, kan ha ansvar för två små barn helt själv. Kommentarerna sårar men som mamma är hon tryggheten själv.
Gro Marie har varit ensam med sina pojkar i fyra år men de träffar sin far regelbundet.
– Jag är född döv så får mig är det här livet helt naturligt. Det känns inte som jag saknar något för att jag inte kan höra. Jag känner inte till en annan verklighet, så jag vet inte vad jag går miste om, säger Gro Marie med ett leende.
När hennes pojkar får frågor om vad de tycker om att deras mamma är döv kommer svaret unisont:
– Det bryr vi oss inte om. Så har det ju alltid varit.
– Själv tror jag att mina barn har en fördel i att de har en mamma som inte är precis som alla andra, säger Gro Marie. De har fått lära sig att alla är olika och att man måste acceptera och omfamna olikheterna.
Gro Marie värdesätter öppenhet och rak kommunikation högt.
– Jag har hela tiden varit ärlig mot mina pojkar. De har såklart ställt många frågor och jag svarar så gott jag kan. Jag hoppas att deras erfarenheter öppnar deras sinnen och att öppenheten är något de kan ta med sig ut i livet.
– Att jag är döv gör att kommunikationen mellan oss präglas av närhet och ögonkontakt.
Viktigt att inte skämmas
Den lilla familjen stortrivs i Ål och Gro Marie tycker det finns många fördelar med att bo på en liten ort.
– Här är det lätt att få nya bekantskaper och människorna är öppna och tillmötesgående. Att orten har en folkhögsskola med kurscentrum för döva gör att de som bor här är vana vid att umgås med oss som inte kan höra. För mig är det också viktigt att pojkarna får växa upp i en miljö där man inte skäms för att man är annorlunda, oavsett om det handlar om handikapp, religion eller kultur.
Under sin uppväxt kände sig Gro Marie ofta ensam och annorlunda och de erfarenheterna gör att hon är starkt medveten om vad hon önskar för sina barn.
– Om vi hade bott på en plats där man var mindre accepterande tror jag det är risk att pojkarna skulle vara osäkra och skämmas över att ha en mamma som jag, säger Gro Marie tankfullt.
Som hos de flesta barnfamiljer börjar dagen tidigt.
– Vi stiger upp redan vid sextiden. Då har vi gott om tid att äta frukost i lugn och ro och göra oss klara att gå till förskola, skola och jobb. Eftermiddagarna går till läxläsning, fotbollsträning, föräldramöten och social samvaro med andra barn och vuxna.
Gro Marie döljer inte att hon gläder sig åt att komma hem på fredag eftermiddag och veta att två lediga dagar väntar.
– Både pojkarna och jag älskar de långa, lugna morgnarna. Då lägger vi oss skönt till rätta i soffan alla tre och börjar dagen med att se en bra film. Senare på dagen tar vi en naturpromenad eller använder gymmet och simbassängen på min arbetsplats.
Både Storm och Ravn älskar böcker och njuter av lässtunderna tillsammans med mamma.
– De älskar att jag läser böcker för dem på teckenspråk. Eftersom jag använder mycket kroppsspråk och dramatiserar historierna, blir de så mycket mer spännande, berättar hon.
Barn ska få vara barn
Bröderna har ett bra syskonförhållande och är på många sätt väldigt lika men samtidigt finns det olikheter.
– Storm har ändå sedan var liten grubblat mycket. Han filosoferar över det mesta och ska ha svar på sina frågor innan han kan slå sig till ro. Ravn däremot älskar att hitta på busstreck. Han är ganska orädd och är den som ger mig flest gråa hår men samtidigt många skratt.
Hon döljer inte att hennes dövhet har skapat en hel del frustration på kvällarna när det är dags att säga god natt och komma till ro.
– Jag kan ju inte höra om pojkarna pratar med varandra på kvällen och drar ut på läggtiden mot min vilja. De är också experter på att provocera varandra. Detta har lett till att jag ibland har fått gå en match varenda kväll och att läggningen ibland har tagit uppemot två–tre timmar. Detta har tack och lov blivit bättre när de blivit äldre och mer förståndiga.
Pojkarna glömmer ofta att deras mamma har det som kallas en hörselrest.
– Det är inte så lätt att förklara för Storm och Ravn vad det innebär, för i regel hör jag ju ingenting. Ändå kan jag ibland reagera på höga ljud som sirener, biltutor eller skrikande, om tonfallet är det rätta.
Pojkarna blir lika överraskade varje gång detta händer.
– Det händer ibland att jag är i ett annat rum men hör ljudet av att barnen skriker högt på varandra. När jag går in och säger till dem att lugna ner sig tittar de förvånat på mig och säger: “Hur kan du höra det mamma? Du är ju döv!”
Som mamma är det viktigaste för Gro Marie att hennes vardag är så normal som möjligt. Bland annat är hon uppmärksam på att barnen inte ska tvingas fungera som tolk mellan henne och omvärlden.
– Jag försöker undvika sådana situationer eftersom det är viktigt för mig att barnen får vara barn.
Ibland uppstår det ändå situationer när Storm och Ravn själva vill tolka det som sägs och de gör det med stor stolthet.
– Jag ser att det är positivt för deras självkänsla men tycker det är viktigt att det är en balansgång. Det här har jag särskilt pratat med Storm om, eftersom han är äldst, och vi är överens om att det inte får bli en vana att de tolkar åt mig.
Pojkarna har kanske inte riktigt samma tålamod som Gro Marie. När de gör sina matinköp kan det hända att de går direkt till butikspersonalen för att få fråga var en vara finns, för att de inte orkar leta.
Kan slappna av i Ål
Gro Marie uppskattar att många i hennes närmiljö visar intresse för teckenspråk.
– Några av de anställda på Storms skola och Ravns förskola kan lite teckenspråk. Det gör det lättare för mig att prata med dem om det är något som måste tas upp. Tack och lov förstår de att det är viktigt att meddelanden lämnas direkt till mig så att inte barnen blir budbärare.
Även föräldrarna till barnens kompisar bemöter Gro Marie med ett leende och är noga med att tala tydligt.
– Några har till och med lärt sig lite teckenspråk och det är en gest jag uppskattar mycket.
Att Storm och Ravn får möta andra barn som är i samma situation som dem själva tror Gro Marie är viktigt för utvecklingen av deras identitet.
– Genom KODA – Kids of Deaf Adults (Barn till döva föräldrar) – får pojkarna möjligheter att utväxla erfarenheter och upplevelser av hur det är att leva med en döv mamma eller pappa. Samtidigt som barnen träffas kan vi vuxna delta i olika föräldrakurser. Ofta kan det som döv upplevas som tungrott och svårt att få information så kurserna är mycket lärorika.
Gro Marie ser ljust på framtiden och njuter av de små vardagsstunderna med sina pojkar.
– Att jag här i Ål känner mig jämställd med alla andra gör att jag kan låta axlarna slappna av och inte bekymra mig så mycket.
