Leif Andrée: "Min trassliga barndom gjorde mig stark"

Som treåring fick han gå igenom två svåra separationer och hans ungdom var full av sprit och våld. Men uppväxten gjorde honom stark istället för skör. Han kunde ha blivit bitter men valde att använda sin erfarenhet inom sitt yrke. Idag är Leif Andrée en av våra mest älskade skådespelare.

Leif Andrée: "Min trassliga barndom gjorde mig stark"

Leif Andrée hatar tågdörrar. Han minns än idag hur dörren till tågvagnen slog igen med en duns. Utanför tåget, på perrongen, stod Leifs mamma kvar och ropade: "Jag kommer sen!"

– Tanten intill mig förklarade att vi skulle ut på en liten resa. Där satt jag helt ovetande i min rutiga kostym med en liten väska och min lilla nalle. Den där nallen har jag kvar än idag. Jag säger god natt till honom varje kväll, berättar Leif som bara var 3 år när han klev av det där tåget i Timmele, där hans fostermamma Majsan kom och hämtade honom på en cykel.

– Jag fick sätta mig på pakethållaren och så rullade vi fram till en stor gård som skulle komma att bli mitt hem. Jag blev alltså fosterhemsplacerad på denna gård hos Majsan och hennes man Lennart på grund av att mamma inte klarade att ta hand om mig och min bror Lasse, som för övrigt blev placerad hos en familj i en helt annan stad. Jag var så pass liten och började kalla mina nya förebilder för "mamma" och "pappa" ganska snabbt.

Leif stannade endast hos paret i ett halvår, därefter hade hans mamma ordnat upp sin tillvaro och barnen var åter välkomna hem.

– Mina fosterföräldrar tog med mig till mammas nya lägenhet i Aspudden och när dörren öppnades sa Majsan: "Det här är din riktiga mamma." Mamma hade färgat håret och jag kände inte igen henne, jag skrek bara rakt ut. Intill mamma stod Rune, säger Leif.

– Jag var ett litet mellanspel kan man säga, berättar Leif och förklarar varför hans äldre bror och hans två småbröder har en pappa medan han själv har en annan.

Hans mamma träffade Rune Andrée och fick sonen Lars. Efter att Lars hade fötts gled de isär och hon träffade Leifs far som hon gifte sig med. När Leif var tre år skilde de sig och hon gick tillbaka till Rune, som Leif ser som sin pappa. Med honom fick hon senare barnen Stefan och Thomas.

– Rune var som min pappa och han älskade mig. Han gjorde ingen som helst skillnad på mig och sina biologiska söner. Och han var otroligt snäll, jag hörde nog aldrig honom höja rösten.

Inget blev sig likt

Leif beskriver åren då han var mellan tre och 13 som fridfulla och harmoniska.

– Jag hade en pappa och det var fint och lugnt hemma. Vi var en typisk arbetarfamilj, mamma var hemma och Rune jobbade som murare. Vi hade mat för dagen och var hela och rena. Det var en lycklig tid och det fanns massor av kärlek, säger Leif.

Men Rune dog i magcancer redan som 45-åring och därefter blev inget sig likt igen.

– Jag hade sett hur han hostat blod ett längre tag. Hade han gått till doktorn tidigare hade han förmodligen inte dött. Men därefter var det som att hela världen plötsligt frös. Det blev kallt och mörkt. Mamma var i sorg och den lilla summa pengar som var änkepensionen, strödde hon snabbt. Hon hade ingen koll på ekonomin och vi blev snabbt väldigt fattiga.

Leif berättar hur de åt gröt till frukost och till kvällsmat tog de resterna av gröten som de stekte.

– Jag minns att jag snodde mat i servetter från skollunchen och att jag snattade i matbutikerna. Vi var hungriga, utbrister Leif.

Livet var rätt miserabelt, men en stor glädje och passion fann Leif i simning.

– Jag var ett vattendjur redan som tvååring och lärde mig simma väldigt tidigt. När jag var runt tio simtränade jag i klubben Hellas. Jag blev snabbt bra och träffade kompisar som jag tyckte om att hänga med. Min familj fanns aldrig där och hejade, men jag hade kul och fick ganska snart åka med på olika träningsläger.

Leif beskriver sig själv som en ambitiös pojke. Han gick på minst sju av veckans nio träningspass och parallellt med skolan och träningen delade han ut lokaltidningen på Söder. Allt för att kunna försörja sig och familjen.

– Jag vet ärligt talat ingen som varit så duktig som jag var. Jag var bara 14 år och kämpade som en gris. Och mamma var en fena på socialen. Hon satt där och grät och förklarade varför det var så viktigt att få pengar till mig och mina träningsläger.

Misshandel i hemmet

Ungefär ett år efter Runes död träffade Leifs mamma en ny man.

– Till en början verkade han väldigt trevlig och vi var glada att mamma hade träffat någon så hon kunde bli lite gladare igen. Ibland åkte mamma och bodde hos honom, då fick vi fyra barn rå om oss själva.

Ibland bodde han hos oss, säger Leif och berättar hur mannen visade sig vara "en renodlad psykopat".

– Han misshandlade oss barn men mest mamma, som typ hade klippkort på Södersjukhuset. Men som så många andra misshandlade kvinnor så förnekade hon att hon blev slagen. Gång på gång. Hon skyllde på att hon gått in i en dörrkarm och liknande, berättar Leif.

– Man visste alltid när slagen skulle komma, man kände det på stämningen. Vid ett tillfälle klagade han på att mamma inte stekt falukorven lika mycket på båda sidor, då klippte han till henne. Jag brukade ringa polisen som kom gång på gång, men de skickade bara hem honom och sedan började allt om igen.

Till slut fick storebror Lasse nog och slog en yxa i huvudet på mannen. Han överlevde men Lasse hamnade i fängelse.

– När det här hände bodde jag inte längre hemma, säger Leif. Min brorsa fick sitta inne i två och ett halvt år. Men efter den händelsen slutade misshandeln.

Ville bara hemifrån

Leif visade sig snabbt vara en talang inom simningen och vann bland annat junior-SM och låg och skvalpade precis under landslagsnivån. När han var 16 år lyckades han bli värvad till Sundsvalls Simsällskap och flyttade hemifrån.

– Egentligen kunde jag flyttat till vilken stad som helst, men jag ville bara hemifrån och såg en chans. Men det var med blandade känslor, för jag led ju av dåligt samvete på grund av att jag lämnade mamma och mina bröder hemma i Stockholm.

I Sundsvall blev Leif stans första punkare och han beskriver att han var "någon man till en början spottade på". Men sedan blev de allt fler punkare. Leif blev snart en av medlemmarna i punkbandet Pizzoar, trots att han aldrig tidigare hade hållit i ett par trumpinnar.

Efter några år lade han dock både badbyxor och trumpinnar på hyllan och bytte så småningom ut dem mot scenkostymer.

– Redan som litet barn drömde jag om att bli skådespelare. Det började nog ganska direkt efter att jag fick spela Herodes i julspelet i årskurs två. Under skolåren fick jag också otrolig respons när jag gick upp framför klassen på roliga timmen. Jag blev klassens clown och skämtade så andra skrattade, medan de andra killarna brottades och mätte styrka på den fronten.

– När jag som 20-åring började på teaterskolan siktade jag mot skådespeleriet som något att livnära sig på.

Och så blev det.

Genombrottet som skådespelare kom på Teater Galeasen som han var med och startade år 1983. Sedan dess har det rullat på med roller för både tv, film och teaterscenen.

Över 180 roller

Leif är idag en av våra största skådespelare och har en lista på över 180 film- och tv-roller. Men det är teaterscenen som han trivs allra bäst på.

– Jag hade aldrig ens i min vildaste fantasi trott att det skulle gå så här bra, utbrister Leif som just nu är aktuell med Våra drömmars stad på Kulturhuset Stadsteatern.

– Föreställningen har flera olika budskap, men ett av dem handlar om en kärlek och respekt till människor som kämpar för en bättre tillvaro. Och att det finns ett ljus på andra sidan tunneln. Sedan är det en samhällsuppbyggande teater som lyfter det folk som kämpat för att vi i Sverige ska kunna få våra rättigheter och ha det så bra som vi har det.

Leif bär på en hel del mörker inom sig, men hans personlighet bjuder på mycket naivitet och många härliga skratt. Han har ett stort hjärta och en enorm ödmjukhet.

Idag är han gift med teaterchefen Sophia Artin och har fyra barn. Han lever med sina egna ord ett "gott liv".

Själv säger han att hans tuffa barndom har gjort honom till den han är idag – en stark människa.

– All erfarenhet har jag haft användning av i mitt yrke och det har hjälpt mig att gå in i mina olika karaktärer. Jag har också lärt mig, efter det jag gått igenom, att aldrig döma andra människor.

Trots att Leif älskar sitt yrke har han gått in i väggen två gånger och när han gjorde det andra gången, 2008, blev han erbjuden terapi genom teatern och tackade motivilligt ja.

– Jag var alltid emot det där men det är absolut det bästa jag har gjort. Terapin gjorde mig till en bättre människa. Det där borde alla prova på. Under den perioden blev jag sjukskriven och det enda jag gjorde var att ta hand om mig själv, gick i terapi och hängde med familjen. Det var en fantastisk tid. Samtidigt var ju massor av det vi pratat om under terapin väldigt tungt. Jag har piller som en liten livförsäkring på grund av min panikångest som jag utvecklat på grund av barndomen tillsammans med för mycket jobb, men idag mår jag helt okej.

– Jag har gråtit oceaner tårar. Såren i mitt inre har kostat en hel del och som yngre ältade jag det som gjorde ont, men ärligt talat så hade jag inte velat byta ut mitt liv mot någon annans. Det går inte att ångra sitt liv, däremot kan man förändra sin framtid. Människan är föränderlig.