Fick veta att hon var adopterad - på sin 10-årsdag

Yvonne De Geer fick vid tio års ålder veta att hon var adopterad. Åtta år senare sökte Yvonne i hemlighet upp sin biologiska mor. Mötet blev inte alls vad hon hoppats på – men det fick henne att inse var hon hörde hemma.

Fick veta att hon var adopterad - på sin 10-årsdag

När Yvonne De Geer 1999 miste sin man Bill i cancer visste hon inte hur hon skulle överleva förlusten. För att skingra tankarna började hon skriva ner hela sin livshistoria så att sonen Michael en dag skulle kunna ta del av den. I samband med skrivandet öppnade hon för första gången sin pappas dagböcker som legat olästa alltsedan hans död 1983. Yvonnes pappa Jakob var en hängiven dagboksskribent som varje kväll sammanfattade dagens händelser på sin skrivmaskin. Tack vare de 600 tättskrivna arken som han lämnade efter sig fick Yvonne en fantastisk dokumentation över stora delar av sitt liv. Om det hon undrade över allra mest fanns dock inte en enda rad skriven. Av någon anledning hade fadern valt att utelämna alla detaljer kring hennes adoption.

Yvonne var 15 månader gammal då hon kom till Jakob och Ingrid De Geer som bodde i ett vackert 1700-talshus i Drottningholm. De hade ett år tidigare drabbats av en stor sorg när deras förstfödda son dog bara några veckor gammal. Förlossningen hade vållat Ingrid skador som omöjliggjorde en ny graviditet. Detta gjorde hennes så djupt deprimerad att familjeläkaren rådde paret till adoption. 1931 besökte Jakob ett barnhem på Lidingö för att välja ut ett barn. Att valet föll på den lilla ljuslockiga Ejvor Jonsson som satt bland ett tiotal andra barn tycks till stor del ha varit en tillfällighet.

– Medan Jakob stod i rummet slet jag åt mig en teddybjörn från en pojke, dunkade honom i huvudet med den och skrek ilsket: "Min! Min!" "Den där ser ut att ha temperament", sa Jakob. "Jag väljer henne!" Ungefär som när man väljer ut en hundvalp, konstaterar Yvonne leende.

Ett nytt namn

Jakob gav sin dotter ett nytt förnamn som han tyckte klingade bättre med efternamnet. Ejvor Jonsson blev Yvonne De Geer. Varken Jakob eller hustrun Ingrid var vana vid barn, men även om de var valhänta förstagångsföräldrar rådde det inga tvivel om att de älskade sin dotter högt. Adelsmannen Jakob var präglad av sin tids distanserade förhållande till omvärlden. Han hade växt upp omgiven av barnjungfrur och betjänter.

Enligt tidens sed hade han bara umgåtts med sina föräldrar en timme varje kväll, och då under formella former. Den enda gången han kramade Yvonne var när hon tog studenten. Men prästdottern Ingrid var desto flitigare med ömhetsbetygelser.

– Mamma och jag hade väldigt kärleksfulla band. Hon pussade och kramade mig alltid, och jag älskade henne innerligt tillbaka.

Även om Yvonne på många sätt var ett omhuldat barn började hon redan vi tre års ålder ana att något inte stämde.

– En gång då mamma och jag hade varit och hälsat på farmor på Östermalm stötte vi ihop med huvudmannen i De Geerska släkten. När mamma och han stod och pratade hörde jag honom plötsligt säga: "Men jag trodde det blev en pojke!" Efter en lång tystnad såg jag hur mamma varnande trampade honom på foten samtidigt som hon sa: "Nej, det blev en flicka!"

En annan händelse som har etsat sig fast i Yvonnes minne var då hon som fyraåring kom in i matsalen där hennes mamma låg på knä framför ett stort skåp.

– När jag frågade vad hon gjorde förklarade hon att letade efter en dopgåva till ett barn i släkten som skulle döpas. "Mamma, hur var det när jag döptes?" undrade jag. I samma sekund som frågan var ställd såg jag hur mammas kropp blev som förstenad. Hon satt där fullkomligt blickstilla utan att varken vända sig om och se på mig eller besvara min fråga. Jag förstod att någonting var ohyggligt fel och greps av en fruktansvärd rädsla. Usch, jag ryser fortfarande när jag berättar det, säger Yvonne och skakar olustigt på sig.

På sin tioårsdag fick Yvonne till slut veta vad det var föräldrarna försökt dölja för henne. Då hennes födelsedagskalas var avslutat och klasskamraterna åkt hem kallade Jakob in henne i biblioteket. Han berättade att Yvonne var adopterad och förklarade kortfattat hur adoptionen hade gått till. "Jag kommer aldrig mer att tala om det här och du får aldrig, aldrig fråga", förkunnade han med hård röst.

– I den stunden tog ett liv slut samtidigt som ett nytt liv tog sin början. Avslöjandet att jag inte var en av dem gjorde att jag greps av en aldrig övergående rädsla för att bli bortlämnad eller på annat sätt övergiven. Jag kände att jag måste vara så duktig som möjligt för att mamma och pappa inte skulle bli besvikna på mig. Om de inte var nöjda med mig var jag rädd att de skulle skicka tillbaka mig till barnhemmet.

Alla visste

Än idag är föräldrarnas tabubeläggande av adoptionen ett mysterium för Yvonne.

– Alla människor visste ju om att jag var adopterad, eftersom jag inte stod med i adelskalendern, utbrister hon.

Jakob ansåg att adelskalender var rasistisk, eftersom adoptivbarn inte tilläts stå med i den. Den övriga släkten var desto konventionellare i sin syn på adlighet och blodsarvets betydelse. 

– De flesta av dem såg på mig med kalla och avståndstagande ögon även om de utåt sett var vänliga. Släkten betraktade mig definitivt inte som en av dem. Jag minns exempelvis ett tillfälle då min faster Eva, som verkligen tyckte om mig, visade mig några smycken som hon fått av sin gudfar kung Oscar II och förklarade att hon tänkte ge dem till min kusin. "Det är synd att inte du kan få dem, men du tillhör ju inte släkten", sa hon beklagande.

Yvonnes farmor Agathe var en ytterst aristokratisk dam som kunde sin adelskalender utantill. Trots det betraktade hon till fullo Yvonne som sitt barnbarn. Som barn älskade Yvonne att titta på målningen av farmodern som hängde i salongen på Drottningholm. I vuxen ålder blev hon emellertid tvungen att skiljas från porträttet av sin farmor.

– Fem år innan min pappas död ringde hans enda kvarvarande bror och bad att få komma på besök. Han sa till mig och pappa att eftersom han var äldst kändes det angeläget att han fick köpa en del av det gamla De Geerska silvret och rokokostolarna, så att det kunde gå vidare i släkten. Innan han gick krokade han ner porträttet av min farmor med orden: "Och så tar jag självfallet Agathe." Jag blev så ledsen när han gick iväg med farmors porträtt under armen. Tilläggas bör att jag alltid hade haft en jättegod relation till denna farbror. Men för honom var det en sådan självklarhet att eftersom jag inte var en av dem kunde jag inte heller få ärva släktens klenoder.

Mötte sin biologiska mamma

Vetskapen om att hon var adopterad gav Yvonne ett dubbelseende som fick henne att betrakta klassamhället ur ett utifrånperspektiv. Under tonårens vilsenhet grubblade hon ständigt över vilka av hennes personlighetsdrag som var genetiskt betingade och vilka som var en produkt av den uppfostran hon fått. 

På sin 18-årsdag bestämde hon sig för att ta reda på svaret. Medan föräldrarna var borta på en längre semesterresa sökte Yvonne i hemlighet upp sin biologiska mamma Irma. 

Mötet blev en djup besvikelse.

Modern var inte alls den sympatiska kvinna som Yvonne hade målat upp för sitt inre. Istället för den förväntade känslan av samhörighet kände hon bara främlingskap inför den till synes känslokalla och skrytsamma person med mytomantendenser som hon hade framför sig. 

– Det blev en hemsk chock för mig. Irma personifierade allt det som jag uppfostrats till att ta avstånd från. Pappa predikade alltid att "en aristokrat får aldrig skryta eller förhäva sig". Att jag skulle vara en utlöpare av henne föreföll helt osannolikt.

Några dagar senare kom Irma och hennes man på oanmält besök hemma hos Yvonne som under föräldrarnas bortavaro ensam huserade i familjens våning.

– De formligen trängde sig in och började gå runt i våningen och se sig omkring. Irma öppnade till och med mammas garderob och hånade hennes enkla kläder. Det var en gräslig upplevelse! 

Efter ännu en misslyckad träff bröt Yvonne kontakten med Irma. Även om återföreningen inte utmynnade i det som hon hoppats på är Yvonne ändå glad över att hon sökte upp sin biologiska mamma.

– Mötet med Irma fick mig att inse att det var hos mina adoptivföräldrar som jag hörde hemma. Kort efteråt åkte jag och mötte dem på flygplatsen. Jag glömmer aldrig vågen av stolthet och kärlek som fyllde mig när mamma och pappa kom emot mig. Det var en fantastisk upplevelse! Där och då kände jag för första gången att jag hade blivit en av dem.

Fick aldrig veta

Jakob och Ingrid fick aldrig veta att Yvonne uppsökt sin biologiska mamma. Trots att båda två levde i ytterligare tre decennier och pratade med sin dotter varenda dag nämnde de aldrig adoptionen med ett enda ord. Inte heller Yvonne förmådde ta upp det tabubelagda ämnet.

– Det kändes som en fullkomligt oöverstiglig sak att göra. Jag kunde inte förutse deras reaktion. Att jag inte förde adoptionen på tal när mina föräldrar blev äldre är något som jag har ångrat varenda dag av mitt fortsatta liv. Det är mycket irriterande att gå runt med en ofullbordad historia. Att inte veta vem man är när man rimligtvis snart ska dö. Dessutom hade det kunnat vara roligt för min son och mina två barnbarn att känna till sina rötter.

Genom åren har Yvonne tänkt mycket på hur hennes liv hade kunnat utveckla sig om hon aldrig adopterats bort utan förblivit Ejvor Jonsson.

– Länge levde jag med en skuggbild av mig själv. En gång då jag i tonåren satt på spårvagnen klev det på en jämnårig flicka som utstrålade misär. Jag minns att jag tänkte: Det där hade lika gärna kunnat vara jag. Än i denna dag tackar jag högre makter för att slumpen såg till att jag hamnade hos mina älskade föräldrar.