Under förra säsongen debuterade Kristin Lundell i SVT:s populära långkörare På spåret. Programmet som i år firar 30 år. Redan första gången hon deltog blev det vinst tillsammans med nära vännen och journalistkollegan Johan Hilton.
– Jag hade aldrig trott att vi skulle ta hem hela tävlingen, så det är klart att jag blev väldigt överraskad. Hade lite dåligt självförtroende och kunskapskomplex innan. Det är en stor press när man sitter där inne i kupéburen. Fast jag brukar tänka att det inte är kärnvapenkoder det handlar om, utan bara fredagsunderhållning, säger Kristin.
Att få gå hela vägen till final och även ta hem den också med just Johan var extra roligt.
– Vi träffades på Kulturpanelen på SVT och numera ringer vi varandra säkert 40 gånger varje dag. Det är skönt att tävla med någon man känner så pass väl. Det går att vinna med vem som helst, men inte att förlora med vem som helst. Där är Johan och jag så lika. Vi känner oss trygga med varandra och vet att den andra inte blir tjurig om man svarar fel.
Kristin fick med segern också bevisa att det finns annat i huvudet än blöjor och nappar, sonen Bruno föddes i fjol.
– Det pratas ju och skrivs så mycket negativt om småbarnsmammor. Att det bara går runt och drar och häller i sig latte. Det är lite låg status så det var roligt att det var en mammaledig och en höggravid, Isobel Hadley-Kamptz, som var i finalen av På spåret.
“Mysigt att vara mamma”
Den regerande mästarduon fick en förfrågan av SVT om att ställa upp igen – och tackade ja.
– Visst hade vi kunnat sagt nej och valt att vara obesegrade i tävlingen. Men jag anser att det tillhör god sed att vara med på nytt när man har vunnit. Sedan får vi se hur det går den här gången. Senast hade jag inte sovit på sju månader, men nu har jag inte sovit på nästan 20 månader.
Rollen som mamma är annars något hon verkligen älskar.
– Det är underbart härligt, mysigt och roligt. Nu när han lärt sig att gå är det kul att jaga honom och busa med honom, jag är en lekfull person på det sättet. Bruno är den roligaste människan jag vet.
Kristin träffade sambon Niklas 2013 efter att gemensamma vänner tussat ihop dem. Han arbetar som it-konsult, så de är i helt olika branscher.
Att hon jobbar som journalist är egentligen inget annat än en stor slump – även om Kristin alltid tyckt om att skriva och gjorde många egna berättelser under uppväxten.
– Min start in i yrket är rätt overklig, men jag var på rätt plats vid rätt tillfälle den där gången 2001. Jag befann mig på Södra Teatern i Stockholm när Svenska Dagbladet kom för att göra reportage om de som hängde där. De ville föryngra sin tidning och jag frågade om jag kunde få praktisera där. Det slutade med att jag fick ett vikariat i stället.
Kristin hade tänkt söka in till Journalisthögskolan men nu behövdes det inte.
– Ett tips till andra är att skriva ned en tankekarta med mål och drömmar på ett papper. Jag tror att det är lättare att de slår igenom då. Fråga mig inte varför, men det har en magisk effekt.
Genom åren har Kristin frilansat bland annat som panelmedlem i Studio Pop och i nöjespanelen i Gomorron Sverige på SVT, programledare i P3 Star och P3 Pop, samt Sveriges Radios P1:s kulturredaktion.
Dessutom har hon skrivit i Aftonbladet, varit med i tv-cirkeln Downtown Abbey och producerat Sommarprat.
Gillar England
Kristin är ett stort fan av den brittiska tv-serien Downton Abbey – som sändes i 52 avsnitt mellan 2010 och 2015.
– Jag har kollat på alla säsonger fyra gånger, utom den sista för den var så smörig. Jag är en riktig anglofil som tycker väldigt mycket om England och gillar den tidseran som serien utspelar sig i, runt 1920-talet. Jag samlar på antika smycken och vi har inga moderna möbler hemma. Allt är second hand och vintage – mycket från tiden efter det sekelskiftet.
Som tur är har sambon Niklas ungefär likadan smak.
– Han är också anglofil, men överlåter det mesta av inredningen till mig. Det är en uppdelning som fungerar bra tycker jag. Vi får väl se om jag får uppleva min stora dröm någon gång – att bo i ett slott.
Så Kristin har inget emot om någon, eller gärna flera, resor i På spåret går till England.
– Men man vet aldrig. Jag trodde inte att jag kunde ett dugg om kemi. Ändå svarade jag rätt på en sådan fråga i förra säsongens final. Sedan svarade jag fel på en väskfråga, som jag borde ha kunnat. Det som är bra är att man inte kan plugga till programmet, det hade jag haft svårt att ha tid med, säger hon.
Nej, en viss liten Bruno vill ju gärna ha all uppmärksamhet när mamma inte jobbar.
