Sissela Kyle: “Vid 60 ser jag bara framåt”

Vid 50 genomgick Sissela Kyle sin stora ålderskris. Rädslan för att dö har inte riktigt försvunnit men tio år senare är hon mest av allt nöjd med hur livet har utvecklats.

Regnet öser ner och det blåser hårt utifrån vattnet på Djurgården där Sissela Kyle har sin arbetsplats, som teaterchef på Parkteatern.

– Du ska få hjälpa mig att bära cyklar, ropar Sissela när hon parkerat bilen.
Hon berättar att hon just kommer från bilbesiktningen. Ena minuten bär vi elcyklar och tillhörande batterier in i lokalen, nästa sitter vi inne och myser på kontoret.

Sissela växte upp i ett intellektuellt hem med föräldrar som var lärare och akademiker.

– Pappa diskuterade gärna skola och politik och mamma blev faktiskt Nordens första professor i kvinnohistoria. Men i familjen fanns det samtidigt en hel del humor. Det skojades mycket. Det fanns en humoristisk, lite bitsk och ironisk syn på tillvaron som jag bär med mig än idag, säger Sissela.

Sissela var seriös och duktig i skolan och samtidigt väldigt omhändertagande. Humorn fanns där hela tiden och finns än idag som ett slags synsätt på verkligheten, en följeslagare i livet.

Sissela har livnärt sig som skådespelare hela sitt liv och just nu är hon aktuell som kvinnorättskämpen Dagmar i fjärde säsongen av Fröken Frimans krig. En serie som fått större gensvar än Sissela någonsin kunde drömma om.

– Jag tror att den blivit så populär på grund av att den är och ger så mycket, den är folkbildande, humoristisk och det finns en relationsdramatik. När vi skådespelare för första gången fick materialet till oss blev vi jätteglada, men samtidigt var vi oroliga för hur tv-tittarna skulle känna. Jag menar, hur kul tycker folk det är med kvinnohistoria?

För Sissela har den här rollen betytt extra mycket personligen.

– Eftersom mamma var kvinnohistoriker var det så fint att hon hann se första säsongen. Hon var så glad och stolt, men hon kunde inte se andra säsongen för då hade hon hunnit bli blind. Och på alla hjärtans dag i fjol dog mamma, 94 år gammal.

Sissela Kyle:
Sissela Kyle med Per Noroskin och barnen Martina och Hjalmar.
Foto: Cecilia Österberg/IBL

Ålderskris vid 50

Sissela beskriver hur hon och hennes mor alltid stått var­andra väldigt nära.

– Vi bodde nära varandra och hjälpte varandra så fort någon av oss behövde hjälp. Inte minst när barnen var små och jag tog hand om dem själv. Hon var ett stort stöd inte bara privat, med livet och barnen, utan även rent yrkesmässigt. Mamma var blind på ena ögat, men med det andra tittade hon alltid väldigt kritiskt, säger Sissela.

Sissela kan fortfarande höra sin mammas röst inom sig. Och det hon saknar mest idag är alla de fina samtalen och stödet som alltid fanns.

Hon stod även sin pappa nära och berättar hur hans död inträffade i samband med hennes 50-årsdag och hur det utlöste ett slags ålderskris.

– Jag fick plötsligt en dödsinsikt och förstod att livet faktiskt ska ta slut en dag. Jag var aldrig rädd för själva döden, snarare ledsen för att jag inte skulle leva så länge till. Jag tycker nämligen så fantastiskt mycket om att leva. Jag tycker om att sitta ute och dricka kaffe, älskar mitt arbete, min familj, att springa, att andas.

Sissela kände att en ålder på 50 innebar en svindlande massa år och åldern tyngde henne.

– Jag blev håglös och tappade lusten helt enkelt. Vändpunkten kom efter att hon och Calle Norlén gjorde pjäsen Dina dagar är räknade som Sissela spelade sammanlagt 150 gånger.

– Det var som terapi för mig och därefter startade ett nytt kapitel. Jag slutade göra stora roller på teaterscenen och gjorde istället mer tv och film. Men framför allt så började jag regissera.

Det har hänt att Sissela tar på sig för mycket, men då har hon hittat världens bästa bot mot stress. Nämligen löpning.

– Ända sedan 1993 har jag sprungit i skogen tillsammans med två väninnor. I bilen dit pratar vi massor, men väl där springer vi alla knäpptysta och var och en för sig. Men på väg hem, efter en tur på sex kilometer, pladdrar vi åter på. Vi försöker komma iväg tre gånger i veckan och löpningen är det absolut bästa jag har tillfört och aktivt bestämt mig för att göra i livet. Den har berikat mitt liv oerhört mycket och håller mig i både fysisk och mental form. Vi ska aldrig sluta. Om någon skadas eller är sjuk då går man istället. De där tillfällena är både min ventil och mitt nätverk. Förutom Per och mina kollegor är dessa två vänner de jag träffar mest.

Sissela och Per Naroskin har varit ett par i elva år. De träffades på en gemensam bekants fest.

– Åh, det var en sådan rolig kväll. Per är smart och skojig, det föll jag för. Vi har så otroligt roligt ihop och vi har ett pågående samtal. Per är en person jag inte kan vara utan i mitt liv.

Redan från början bestämde Sissela och Per att de skulle vara särbo, mest med tanke på att de båda har egna barn. De ville inte att deras val skulle bli barnens.

– Fördelen med särboförhållande är att vi får längta och därmed uppskatta varandra mer när vi ses. Man har också en tillgång till att vara själv när man vill. Det kan vara skönt att respektera varandras olikheter med lite avstånd. Men om vi vill flytta ihop, då gör vi det.

Finns det något du är rädd för?
– Jag är orolig för väldigt mycket, för världen, egoismen och jag-kulturen som gör oss så ensamma. Men jag tror att oron är ett pris fantasifulla personer som jag får betala. Jag är positiv, men inte optimist. Jag är orolig för framtiden, men lever mycket här och nu. På scenskolan fick vi lära oss att göra en sak i taget och det har jag tagit med mig i livet. För en som mig, som vill så mycket hela tiden, är detta ett måste för att inte duka under.

Tryggar Per, som ju är terapeut, all din oro?
– Haha, han är lika oroligt lagd han. Per är klok och kul men han tryggar inte. Han är inte den som säger att det går över. Tack och lov, för jag hatar när folk bemöter min oro med ord som “det ordnar sig”. Per är inte heller den som slätar över. Men han möter min oro och jag möter hans. Vi angriper och diskuterar oron tillsammans, vi lyfter på stenar och lägger inga lock på. Och det hjälper!

Längtar du efter barnbarn?
– Jag älskar barn, men tills jag får barnbarn finns det så många andra små barn att tycka om. Jag har älskat och älskar att vara mamma. Även om det var tufft, motigt, ensamt och tröttsamt efter skilsmässan och jag fick ta hand om mycket själv så har jag uppskattat alla barnens olika faser. Jag och barnen har haft väldigt mycket kul ihop.

Vad gör ni helst en ledig dag?
– Barnen är ju vuxna nu, men jag och Per reser gärna tillsammans – ofta till landet i Sörmland. Vi lagar och äter mat ihop eller så går vi på teater, konserter, museer eller utställningar. Barnen är lika intresserade av kultur som jag och våra samtal handlar en hel del om böcker och teater.

Hur ska du fira nyårsafton?
– Jag ska skriva och framföra en nyårbetraktelse i Storkyrkan i Stockholm. För mig är nyår en emotionell brytningstid. Jag förknippar den med krav och att det måste vara roligt på nyår, samtidigt är det en viktig tidsmarkör. Det är en ny tid, man kan önska, hoppas och se nya möjligheter. Jag tycker om att vi säger “gott slut”, “gott nytt år” och sådant. Jag brukar säga det till främlingar på gatan och tycker det är en trevlig fras.

En tidsmarkör ja, hur känns det nu när du blivit 60?
– Just nu känner jag mig tidlös. Jag är inte kompis med döden ännu men det känns inte lika akut. Jag ser fram emot det nya året, nya roliga jobbprojekt och nya löpturer.

Scroll to Top