– Jag är kyrkomusiker och skulle spela på julottan, berättar Ann-Catrin. Och denna julotta, då jag skulle upp tidigt, blev vår räddning. Vår äldsta dotter Emma bodde i egen lägenhet, men både Hanna och Elin och min make Rick var hemma. Och det värsta av scenarier som ibland utspelas i mitt inre, är att vi fyra blivit kvar i huset och att Emma blivit ensam kvar.
Nu blev det inte så. Familjen klarade sig, men huset i Ulricehamn där de bott sedan 1997 rök- och vattenskadades så svårt att det inte gick att rädda. Men det har ingalunda fått dem att deppa ihop. De har byggt en ny villa på samma tomt och kunde flytta in i november förra året.
– Vi har fått börja om med allt, säger de. Men vad gör det? Det viktigaste är ju att alla är i livet, och det är riktigt roligt att få inreda på nytt.
Föräldrarna och dottern Elin – den enda av döttrarna som fortfarande bor hemma – gläder sig åt sitt nya hus där de nu ska fira jul för andra gången. Men annat var det juldagen 2014 då de tvingades uppleva hur deras hem totalförstördes.
En stickande röklukt
– Vi hade firat traditionsenlig julafton hos min syster och kom hem vid 22-tiden, minns Rick.
– På trappan brann ett vitt blockljus i en lykta, inflikar Ann-Catrin. Det hade brunnit hela dagen och jag vet att jag tänkte att jag skulle byta det till ett rött på juldagen.
Familjen gick och lade sig och alla sov gott på natten. Ann-Catrin hade satt klockan på 6.00 för att hinna i tid till julottan, men hon vaknade redan kvart i sex.
– Jag plockade fram min Iphone och kollade snabbt om det var några meddelanden angående julottan. Samtidigt hörde jag hur det prasslade. Jag utgick från att det var våra katter som lekte med julgranskulorna, men ljudet blev högre och högre.
“Det är hemskt vad de leker” hann hon tänka innan hon klev upp ur sängen och gick mot köket. Hon hann ta några steg innan hon möttes av en stickande röklukt och fick för sig att någon hade glömt något på spisen.
– Tankarna for kors och tvärs, men jag insåg att det var något som inte stämde. Jag tittade mot fönstret, samtidigt som jag hörde trä knastra. Jag förstod att det brann i huset och ropade i samma ögonblick: “Det brinner!”
Döttrarna vaknade, Rick likaså, och han fick en riktig adrenalinkick.
– Jag brukar ha svårt för att vakna, men blev med ens klarvaken. Och i bara kalsongerna rusade jag ut i trädgården med skumsläckaren som snabbt tömdes. Då hämtade jag vattenslangen, men den hade frusit och i ren panik försökte jag släcka elden med vatten som jag bar i hink.
Men detta var till ingen nytta. Elden hade fått ordentligt fäste och under tiden larmade Ann-Catrin 112, men hade dessförinnan sett till att flickorna var ute.
– Hanna och Elin frös och ville in för att hämta kläder. En kort stund såg jag inte Elin och då blev jag hysterisk. Men jag upptäckte henne och tillsammans väntade vi på räddningstjänsten.
Allt kvar i huset
Allt gick väldigt snabbt. Först kom ambulans, där familjen fick pusta ut, och några minuter senare kom brandkåren och släckningsarbetet tog sin början.
– Våra snälla grannar tog hand om oss, de bjöd oss på kaffe och vi fick låna kläder, säger de. Allt var kvar i huset och Emma lånade ut kläder till sina systrar.
Det viktigaste var ju att alla var ute och familjen flyttade tillfälligt in hos Ann-Catrins föräldrar i Vegby. Strax därefter åkte de till Spanien för att fira nyår.
– Resan var beställd och vi ville inte avboka, mycket med tanke på våra goda vänner. Vi kunde ändå inget göra och det värsta hade redan hänt.
Men efter omständigheterna löste sig allt till det bästa. Dagen innan de åkte fick de veta att en fyrarummare i Ulricehamn stod till deras förfogande. När de kom hem från Spanien kunde de flytta in.
– Vi fick låna möbler och köpte en del begagnat. Vi ville inte köpa nytt, det var ju inget permanent boende. Vi räknade med att bo där sex månader, men det blev nästan två år.
Under tiden jobbade man på försäkringsbolaget. Var huset i sådant skick att det gick att renovera, eller skulle det bli ett nybygge?
– Till slut fastslogs det att vi skulle få bygga nytt, säger Rick. I oktober 2015 fick vi bygglov och drygt ett år senare kunde vi flytta in.
Foto: Jan-Erik Ejenstam
Noga med ljusen
Att flytta in i ett nytt hus på den gamla tomten var en omtumlande känsla. Det var hemma, men ändå inte.
– Först då blev det riktigt påtagligt att vi hade förlorat vårt hem och det tog sin tid innan vi hade bott in oss.
Vad som orsakade branden har inte gått att säkerställa, men troligtvis var det ljuset på trappan. Kanske har lyktan exploderat och fått varmt stearin att rinna ut? Klart är dock att familjen blivit mer försiktiga med levande ljus. De kommer aldrig mer att sätta ljus ute på trappan och de är alltid noga med att släcka ljusen inomhus.
– Det tog ett år innan jag kunde tända ljus igen, säger Ann-Catrin. Och första julen efter branden kunde jag inte spela på julottan, som jag annars alltid gör. Då spelade jag på midnattsmässan istället.
Men nu går det bra igen – att spela på julottan är en kär tradition som hon inte vill vara utan. Och inför stundande högtid ser hon fram emot att umgås med nära och kära.
– Förra året hade vi kombinerad inflyttningsfest och julkalas för hela släkten, då alla var nyfikna på vårt nya hus. Men i år får vi se var vi firar.
