Ronja Grahn är en till synes alldeles vanlig, underbar, sprallig unge med spring i benen. Vad vet hon om att hennes föräldrar har väntat på henne i närmare sju år? Hon har fullt upp med att upptäcka världen och på sitt eget sätt berätta om sina upptäckter.
– Vi träffades ganska sent, Oscar och jag. Hittade varandra via en kontaktannons, och innan vi sågs i verkliga livet pratade vi massor över telefon och mejl, berättar Ulrica, och lyfter upp sin dotter som kärleksfullt börjar dra sin mamma i håret.
– När vi sågs första gången hade vi redan blivit förälskade. Därför kändes det nervöst när vi äntligen skulle få chansen att ses på riktigt, minns Oscar.
Han har dukat fram rejält förmiddagsfika. Ronja ska få mellanmål innan det är dags att sova.
Det första mötet gav mersmak. Paret flyttade ihop och det kändes som om det skulle vara livet ut. Nu skulle de tillsammans bli den familj de så länge saknat, på var sitt håll.
Barn på konstgjord väg
Ungefär vart femte par har problem med att få barn.
Hos kvinnor kan chansen att bli gravid minska från 30-årsåldern. Hos män avtar fertiliteten från 35.
I ungefär en tredjedel av fallen ligger problemen hos kvinnan, i en tredjedel hos mannen och i en tredjedel är det svårt att hitta en förklaring.
Det kan handla om att mannen eller kvinnan påverkats av miljön eller mediciner, på en tidigare infektion eller kronisk sjukdom, medfödda orsaker som problem med ägglossning, äggledarna eller äggproduktionen. Hos mannen kan spermieproduktionen vara nedsatt. Över- eller undervikt och rökning kan försvåra för en graviditet.
Behandlingen kan se ut på flera olika sätt. Ägglossningen kan stimuleras med hormoner, det kan göras en provrörsbefruktning, en så kallad IVF, som görs med partnerns spermier eller med hjälp av en donators spermier.
Man kan också göra en provrörsbefruktning där spermier förs in i ägget med hjälp av en spruta. Det går också att göra provrörsbefruktning med hjälp av donerade ägg. I vissa fall kan kvinnan även opereras.
Källa: Fertilitetscentrum.se och 1177.se
Fick en chock
Men när Ulrica hösten 2008 gick till gynekologen för en rutinundersökning, fick hon rådet att snarast börja undersöka möjligheterna att bli gravid.
Ulrica och Oscar, som visserligen inte planerat att skaffa barn just där och då, tog rådet på allvar och bokade en tid hos en gynekolog som var specialiserad på ofrivillig barnlöshet.
– Jag fick hormoner, men efter en tids behandling fick jag veta att det inte skulle vara någon idé att fortsätta, och gynekologen remitterade mig därför till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Där vi fick en tid för utredning 2011.
Vid det här laget hade paret börjat längta efter barn på riktigt. Tanken på att de kanske aldrig skulle kunna få barn hade visserligen inte slagit dem, men de hade insett att det kunde dra ut på tiden innan de skulle bli ett av alla de par med barnvagn i parken.
– När vi väl kom in till läkaren på Sahlgrenska fick vi en chock. Det visade sig nämligen att jag inte hade några fungerande ägg över huvud taget, och att det enda sättet att bli gravid på skulle vara genom en äggdonation, säger Ulrica.
Läkarens ord nådde nästan inte fram till henne. Visst hade hon insett att det skulle kunna bli svårt och dra ut på tiden. Men att det skulle vara omöjligt att bli mamma på naturligt sätt, den tanken hade hon aldrig snuddat vid.
– Jag kunde inte föreställa mig att låta en annan kvinnas ägg befruktas med Oscars spermier för att sedan placeras i min livmoder.
Ett självklart beslut
Ulrica hamnade i en djup depression. Allt kändes svart och dagarna tillbringade hon med att gråta. Oscar försökte förgäves trösta. Ulrica försökte stöta bort honom och övertala honom att lämna henne för att bli pappa med någon annan kvinna, på det “vanliga” sättet.
Men Oscar stod på sig. Ulrica var ju den kvinna han älskade. Att lämna henne var inget alternativ. Han började föreställa sig ett liv utan barn. Visserligen var han mycket barnkär och hade länge längtat efter att bli pappa. Men om valet stod mellan Ulrica eller ett barn, då var det ett självklart beslut.
– Jag var övertygad om att Ulrica och jag skulle kunna få ett lyckligt liv även utan barn, säger han, och häller upp vatten i Ronjas dricksglas.
Ronja, som gärna vill göra sig hörd i sammanhanget, sjunger högt och glatt en sång hon nyligen lärt sig på förskolan, samtidigt som hon dricker sitt vatten. Hon är fullkomligt oberörd av de starka känslor hennes ankomst har väckt. För henne är det alldeles självklart att sitta här mellan sin mamma och pappa och fika.
– Runt omkring oss började våra vänner få barn. Vi kände oss ensamma i vår sorg, men hade turen att hitta föreningen Barnlängtan som blev ett stort stöd för oss båda två, säger Ulrica, som även efter graviditeten fortsatt att vara engagerad i föreningen.
Hur paret skulle gå vidare var länge oklart. De visste att de ville leva med varandra, men om de skulle fortsätta kämpa för att bli en familj visste de inte. Ulrica behövde tid för att ta in vad doktorn sagt och för att kunna fatta ett beslut om äggdonation.
Samtidigt passade hon på att gå ner i vikt. Hon hade nämligen fått veta att om hon över huvud taget skulle få lov att försöka genomgå en äggdonation behövde hon gå ner rejält i vikt.
– Till slut hade vi bestämt oss. Plötsligt kändes det fullkomligt självklart att försöka få barn genom äggdonation, säger Ulrica.
Tuff väntan
Sagt och gjort, 2012 ställde paret sig i kö. Nu återstod drygt ett års kötid för att ens kunna påbörja behandlingen.
– Vi hade en alldeles egen terapimetod som mildrade vår sorg och vår enorma längtan, säger Ulrica och ler.
– Vi tillbringade oändligt många timmar med att titta på bebiskläder och barntillbehör, fyller Oscar i.
De fattade ett gemensamt beslut om att försöka njuta av tillvaron så mycket det bara gick, trots att det kändes som om de befann sig i ingenmansland.
– Under den här perioden kom vi varandra väldigt nära. Vi pratade massor, tog hand om varandra och hade faktiskt en fin tid, säger Ulrica.
Två köer återstod: en till äggdonationsteamet och en kö för att hitta rätt äggdonator.
– Periodvis kändes den här väntan som tortyr! Det var så orättvist att vi inte skulle kunna få barn som alla andra. Jag kunde reagera starkt när jag såg andra bli med barn, minns Ulrica.
I augusti 2014 fick Ulrica och Oscar äntligen besked om att det fanns en donator åt dem. Nu skulle både donatorn och Ulrica förberedas, och Ulrica behövde genomgå ännu en hormonbehandling. Hennes humör påverkades rejält och hon fick starka humörsvängningar, som Oscar lyckades ta med jämnmod.
– Jag var förberedd på att det kunde bli på det sättet, så det vara bara att hänga med i svängarna. Dessutom var det ju Ulrica som led mest, konstaterar Oscar.
Glädjebesked
Så kom dagen D. Dagen då ägget skulle befruktas av den blivande barnafadern.
– Det var en absurd situation, att gå in i ett tomt rum och försöka få utlösning på beställning, säger Oscar.
Men han levererade de värdefulla spermierna, som i sin tur kunde befrukta det ägg som sedan placerades i Ulricas livmoder.
Efteråt kändes det som om hon bar ett ägg av guld inom sig, och en nervpirrande väntan tog vid. Skulle ägget ta sig …?
Efter bara ett par veckor började Ulrica må riktigt illa. Hon inte klarade av några dofter över huvud taget, inget smakade gott längre och allt kändes annorlunda.
Till slut fattade paret mod och gjorde ett graviditetstest. När testet visade positivt visste glädjen i det Grahnska hemmet inga gränser.
– När vi fick höra hjärtljuden för första gången grät jag, säger Ulrica och tittar ner i bordet.
– Graviditeten var lätt, men jag var ändå nästan skräckslagen. Man har ju läst om allt som kan gå fel, säger Oscar.
Men graviditeten gick som på räls. Paret kunde anmäla sig till den sedvanliga föräldrakursen, och där visade det sig att över hälften av föräldraparen väntade ett IVF-barn.
Klockan 9.30 den 25 augusti 2015 satte förlossningen igång. Knappt tolv timmar senare, anlände Ronja till världen. Världens vackraste mirakel, 3 865 gram tung och 53 centimeter lång, med världens starkaste vilja.
– Det händer fortfarande att jag måste nypa mig i armen ibland. Jag vågar fortfarande inte tro att det är sant att vi äntligen fått vårt barn, säger Oscar.
