Tora Hallström och jag är på väg i en taxi för att möta Lasse Hallström under en kort paus, han är mitt uppe i sista klippningen av filmen om konstnären och filosofen Hilma af Klint. Tora menar att “trots pappas ålder” kan han vara igång och jobba från riktigt tidiga morgnar till sena kvällar.
– Pappa har verkligen en jättebra hälsa, kanske beror det på att han är vegan. Han tar sina små promenader och så har han sina nötter, säger Tora skämtsamt och fortsätter:
– Han kan gå in i sin bubbla och är så otroligt dedikerad sitt jobb och speciellt den här filmen. Han sitter i klipprummet och finslipar på detaljer in i det allra sista och efter att jag själv nu fått jobba så tätt med pappa ser jag det som andra tidigare pratat om. Pappa kan verkligen skapa magi.
Tora har visserligen spelat i ett par filmer förr, men detta är första gången hon, tillsammans med mamma Lena Olin, spelar huvudrollen.
Lasse säger att filmen om Hilma är den han är mest stolt över. Därefter Mitt liv som hund som för övrigt blev Oscarsnominerad. Sveriges mest framgångsrika manusförfattare och regissör står även bakom filmer som Gilbert Grape, Ciderhusreglerna och Chocolat.
Varken Tora eller Lasse tyckte det var svårt att lämna pappa- dotterrollerna under själva inspelningen.
– Vi hade inte så mycket att släppa på konstigt nog, jag är nog en märklig pappa på det viset. Under dagarna då vi filmade samarbetade vi på lika villkor med alla andra. På helgerna kunde vi leka mamma-pappa-barn som vanligt, säger Lasse och Tora nickar instämmande.
Hon beskriver den trygga och respektingivande atmosfär hennes pappa skapar för alla på arbetsplatsen.
– Han är så lugn, det finns ingen stress alls och alla blir därför så avslappade, säger Tora.
Lasse beskriver samarbetet som himmelskt, friktionsfritt och paradisiskt. De har snackat manus tillsammans och Lasse menar att både hans fru och dotter har bidragit med en hel del underbara idéer.
– Tora är strålande som skådespelerska. Hon har verkligen levt sig in i rollen. Jag tror att hon har kanaliserat Hilma helt och hållet, så sann är hon för mig på duken. Och Lena är i sitt esse, hon spelar den äldre Hilma (85 år och äldre) och allt hon gör går rakt in i hjärtat på mig, säger Lasse.
Under flera år studerade Lasse allt han kom över om Hilma af Klint och träffade släktingar till konstnären. Men detaljerna om Hilma som person och om hennes liv fick han av mediet Benny Rosenqvist, som han kontaktade inför arbetet med filmen.
Lasse Hallström berättar att Benny Rosenqvist kunnat förmedla information som varit till stor hjälp för att färdigställa manuset, och att Benny hjälpt Lena och Tora, som spelar den yngre versionen av Hilma, med gester och rolltolkning.
– Tack vare Benny har allt blivit glasklart, säger han.
Foto: Gugge Zelander
Var rädd att vara ensam
Lasse menar att det inte är någon större skillnad på Tora som yrkesperson och privatperson.
– Tora är svår att fånga med adjektiv. Hon är stark och känslig, intelligent, impulsiv, varm och omtänksam. Som skådespelerska är hon på samma sätt. Jag skulle säga att hon nästan är mystiskt intuitiv och autentisk. Tora går på känsla, vilket gör att hon aldrig hamnar snett i överspel eller fusk. Hon KAN inte fejka saker, berättar Lasse.
– Detta var ju min första riktigt stora filmroll och därför var det extra viktigt att få jobba med pappa, som verkligen kan vara helt uppriktig med mig. Ingen i filmvärlden vet så mycket om skådespelare och agerande som han. Han är verkligen ett geni, säger Tora som sett en hel del av sin pappas filmer. Men inte alla.
– Jag var väldigt ofta rädd som barn och kunde inte se filmer som var för läskiga eller sorgliga. Det fanns mycket ångest inom mig att hantera.
Tora beskriver hur hon ofta var rädd för att vara ensam och hur hon bar på ett slags hälsoångest och ständig skräck för all världens olika sjukdomar.
– Allt det där blir bättre ju äldre jag blir. Jag har tack och lov jobbat mig igenom det värsta, både genom terapi och på egen hand. I dag känner jag en helt annan kraft och styrka i mig själv.
Under terapin fick Tora lära sig hantera känslan av att växa upp bredvid så framgångsrika föräldrar, inte minst med en mamma som tar väldigt mycket plats som person och med alla sina känslor.
– Jag har ofta tagit baksätesrollen och inte vågat ta så mycket plats. Genom åren har jag stängt inne en hel del känslor, men det hände faktiskt något under inspelningen av Hilma-filmen. Jag fick genom min karaktär möjlighet att ge uttryck för ett känsloregister på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. Och det var otroligt skönt, säger Tora.
Hade hittat hem
Tora menar att arbetet med det här projektet har fått henne att växa på så många plan, både som skådespelerska och person. Att gå i sina föräldrars fotspår var något hon länge stretade mot.
Det fanns förväntningar på att hon skulle jobba inom filmvärlden och just därför valde hon att i stället börja studera finans. Tora som är väldigt tävlingsinriktad insåg att hon nog skulle kunna få jobb på någon av de största bankerna i New York.
– Men ingen del av mig passade in i den världen. Jag läste där i två år, men det kändes aldrig helt rätt. När jag hoppade av och började filma kände jag att jag hittat hem. Jag kommer aldrig att vilja göra något annat än att just skådespela. Det är ju roligare än det vanliga livet.
Tora var bara ett par år då hon och hennes halvbror August flyttade till USA med Lasse och Lena som följde sina filmdrömmar. Kvar i Sverige fanns Lasses son Johan Hallström (också skådespelare), som var 14 år när Lasse träffade Lena. Johan hamnade då “lite utanför” och på frågan hur den situationen känns i dag, svarar Lasse:
– Sådant är såklart aldrig lätt. Det är alltid besvärligt med skilsmässor. Men alla i familjen är “innanför” nu, vilket är viktigast.
Både Lasse och Lena kunde vara bortresta på jobb från Tora under långa perioder, ibland flera månader i sträck, men då fanns det svenska barnflickor som tog hand om henne.
– Det är tjejer som jag har kontakt med än i dag. Mina kompisars mammor var oftast hemmafruar så det var de som kom och hämtade sina barn i skolan. Jag minns att jag tyckte att det var lite hippt att så unga tjejer kom och hämtade mig. Självklart fanns det tillfällen då saknaden efter mamma och pappa var för svår att uthärda, men när de var hemma var de däremot otroligt närvarande och är så än i dag.
Lasse erkänner att den största utmaningen som förälder har varit just närvaron.
– Vardagen var inte så beständig, både Lena och jag jobbade mycket, och filmerna spelades in på alla möjliga ställen. Ibland fick Tora följa med, ibland stannade hon i New York med vår barnflicka.
– Att vara närvarande för henne, Johan och August så mycket som möjligt, trots geografiska avstånd och karriär, har varit min största utmaning som pappa.
Längtar till Sverige
Under lediga stunder brukar Lasse, Lena och Tora gå ut med sina hundar Bradley och Susanne. Eller så planerar de vad och var de ska äta lunch. Därefter brukar de somna framför tv:n. Ofta ser familjen filmer ihop, men Tora erkänner att det är inte så lätt att se på film med sin pappa eftersom han ofta analyserar sönder dem.
Tora har en lägenhet i centrala New York medan hennes föräldrar bor i Bedford som ligger ungefär 50 minuter från Manhattan. De hörs och ses så ofta de kan.
– Vi trivs bra med att bo i New York OCH Stockholm. Avstånden har ju krympt på alla sätt sedan vi flyttade 1997 och vi trivs på båda ställena, säger Lasse.
Tora som också har en lägenhet i Stockholm har alltid sett sig som lite mer av en amerikanska, men känner en större längtan till Sverige.
– Jag har varit här så mycket under inspelningen av filmen och känner att jag helt klart har fått mersmak!
Hon hoppas få uppleva den typ av kärlek som hennes föräldrar har. Lasse och Lena har varit ett par i snart 32 år.
– Vi har varit ett par ända sedan antiken, i olika inkarnationer förstås. Detta påstår i alla fall Benny Rosenkvist, vårt bästa medium-snille. Och ja, jag är lika kär i Lena, nu som då, under antiken, säger Lasse och skrattar.
5 snabba frågor till Lasse Hallström
Lasse, längtar du efter att bli morfar?
– Nej. Gärna barnbarn, men kalla mig inte morfar.
Både Lena och Tora säger att du går in i en bubbla när du skapar film, är det så?
– Har de påstått det? Den bubblar i så fall av glädje. Att få göra film är det roligaste och det mest tillfredsställande som finns. Att få roa och beröra. Och att få skapa en fantasivärld av bilder från verkligheten. Att få ljuga ihop saker så att de ser ut att vara sanna.
Vad betyder Tora för dig?
– Om jag beskriver vad hon betyder så måste jag ju välja bland ord och göra ett urval. Det kan jag inte, därför blir svaret: ALLT!
Hur var Hilma som människa?
– Hennes släktingar beskriver henne som redig, saklig, en förnuftsmänniska med asketisk livsstil. Hon brände nästan all privat korrespondens, ville förmodligen städa upp bilden av sig själv för eftervärlden, men vi vet också att hon var ett skickligt medium. Hilma kunde se in i framtiden och bota sjuka med handpåläggning. Hade jag fått träffa Hilma tror jag att mina intryck av henne efter år av research skulle revidera bilden något. För mig har hon humor, ironi, ett livligt temperament, en envishet och en målinriktad vision av vad hennes konst en gång skulle komma att betyda för människor.
Tror du på en högre makt?
– Ja, numera tror jag på så mycket som redan teosoferna vid sekelskiftet trodde på. Andevärlden och det gemensamma medvetandet, själen som överlever – all denna nya tro, tack vare min forskning kring ufos och Hilma.
3 snabba frågor till Tora Hallström
Tora, vem är du mest lik av dina föräldrar?
– Jag var nog mer lik pappa tidigare. Men nu skulle jag nog säga mamma. Ju äldre jag blir desto mer självsäker blir jag och jag vågar ta mer plats. Frånsett på inspelningsplatsen är ju pappa så mycket mer blyg än vad mamma är. Den blygheten som jag också burit på försöker jag jobba bort.
Att växa upp med föräldrar som var borta mycket, hur har det påverkat dig?
– Jag tror att jag blivit väldigt självständig, driven och målmedveten. Som invandrarflicka talade jag ju inte samma språk som mina jämnåriga, men jag minns att jag brukade roa mig själv i min egen lilla fantasivärld. Jag kunde knappt överleva om jag tänkte på hur mycket jag saknade mamma och pappa, men i den där världen kunde jag stänga av dessa känslor och bara drömma mig bort. Det är inte så att jag bär på några sår eller så, jag känner snarare inte så mycket alls. Positivt är att jag har väldigt lätt för att anpassa mig och klara mig själv så fort jag kommer till ett nytt ställe. Tidigt lärde jag mig att bygga mitt eget hem, vilket hjälpt mig genom livet.
Vilken av din pappas filmer gillar du mest?
– Jag har inte sett alla, men jag minns att när jag såg Dear John på bio som 13-åring grät jag floder. Den här filmen kunde inte ens stoppa mig från att känna och visa känslor. Det var så otroligt emotionellt och jag minns att jag hulkade så mycket av gråt att jag knappt kunde andas. Att göra den boken till en så otroligt rörande film visar att pappa är fantastisk på det han gör. Han skulle kunna ta vilket manus som helst, göra det mänskligt och få fram känslor ur dem som tittar. Pappa har ett sätt att lyckas dra fram känslor som näst intill är orättvist.
