Bilden på tioårige Per-Anders Lavebäck som räddas ur rasmassorna efter Tuveskredet har blivit klassisk. 40 år senare har han fortfarande klara minnen av vad som hände onsdagseftermiddagen den 30 november.
Per-Anders Lavebäck hade kommit hem från skolan och satt med sin bror Lasse, syster Christin och hennes kompis i köket. Pappa Sture hade arbetat förmiddagsskiftet på Volvo och vilade på ovanvåningen.
Det hade börjat skymma över radhusområdet i Tuve när plötsligt ljuset slocknade i köket.
– Pappa kom nedrusande och öppnade köksfönstret. Jag hörde ett oljud, sedan sprang pappa mot ytterdörren. När dörren inte gick att få upp rusade han tillbaka in i köket, tog en stol och krossade fönsterrutan. Sedan skrek han: “Vi ska ut, vi ska ut” och hivade ut oss en efter en, berättar Per-Anders, idag 50 år gammal.
Hans bror skulle ned i källaren och hämta något, men halvvägs rasade trappan ihop och han lyckades med nöd och näppe ta sig tillbaka upp igen.
– Vårt hus hann sjunka så mycket att mellanrummet mellan fönstret och marken var så smalt att Lasse fastnade med foten och fick gräva sig loss när han skulle ut.
Huskroppar och bilar slukades av lermassorna.
– Jag hann aldrig bli rädd, utan var mest paralyserad. Däremot minns jag att min syster var ledsen. Hon ville att vi skulle rädda vår katt som fanns på ovanvåningen, men hela huset hade sjunkit i lermassorna. Min tanke var att jorden höll på att gå under. Det var ett helt overkligt skådespel.
Vägen i området sprack och det bildades asfaltsflak. Per-Anders minns hur hans pappa skickade barnen vidare från flak till flak.
– Vi surfade på så sätt ungefär 250 meter innan raset upphörde. Vårt hus hade då glidit iväg 150-200 meter i rasmassorna. När det var över stod jag på ett asfaltsflak nere i rasgropen endast iklädd t-shirt och jeans. Där fick jag stå blixt stilla i flera timmar i väntan på räddningsmanskapet. Jag minns att jag frös och huttrade i mörkret.
Till slut såg han blåljusen komma som på ett pärlband ovanför rasgropen.
– Det var en helt surrealistisk syn.
Katten kom tillbaka
Upp till raskanten var det nästan 250 meter och det var problem för räddningsmanskapet att ta sig ned. Men till slut kunde Per-Anders och övriga föras i säkerhet med hjälp av brandmännen. Per-Anders mamma var på jobbet när raset skedde och väntade på uppsamlingsplatsen.
– Jag minns att vi åkte ambulans till sjukhuset och där såg vi nyhetsbilderna på tv om raset som vi själva varit med om. Därefter slussades vi till ett tillfälligt boende.
Med facit i hand konstaterar Per-Anders att han och övriga i huset överlevde tack vare pappa Stures handlingskraft.
– Han hade varit militär och polis tidigare, så han hade det i sig att kunna hantera krissituationer. Ett par veckor efteråt fick han dock en reaktion när han insåg hur nära det var att vi inte klarat oss.
Alla ägodelar försvann i lermassorna och värst var alla fotografier som förlorades. Glädjeämnet var att familjens katt återfanns efter en vecka.
Tuveområdet säkrades upp och två år efter raset byggde familjen ett nytt hus, 500 meter från där de tidigare bott.
– Jag hade inga problem med att flytta tillbaka, tvärtom kändes det bättre att komma närmare sina kompisar igen. Innan vi flyttade tillbaka bodde vi i Svartådalen och det var flera kilometer till skolan och kompisarna i Tuve. Det tyckte jag var jobbigt.
Händelsen har påverkat Per-Arne såtillvida att han vet att olyckan kan vara framme när man minst anar det.
– Jag är alltid mån om att säga “hej då” när jag skiljs från någon. Fotografier, filmer och allt sådant är jag noga med att kopiera och förvara på olika platser om något händer med vårt hus.
Lät som hagelskur
En annan av de drabbade var Helen Kainert. Hon var åtta år när hon satt hemma i köket och åt mellanmål tillsammans med sin två år äldre bror Håkan. Deras pappa Denny var också hemma, medan mamma Göta var på jobbet.
– Plötsligt lät det som en hagelskur träffade vårt hus, säger Helen, idag 48 år.
– Hela huset skakade och pappa sprang mot ytterdörren för att se vad som hände utanför. Vår trappa in till huset var borta och han trodde det var en bomb som slagit ned. Han rusade in och skrek att vi skulle springa ned i källaren, vilket med facit i hand var det sämsta vi kunde göra.
När Helen gick ned för trappan kände hon hur hela huset gungade.
– Det var som att gå i lustiga huset på ett tivoli, det var exakt den känslan och jag minns det fortfarande.
Nere i källaren uppmanande pappan sina båda barn att ställa sig mot den bärande väggen där det skulle vara säkrast.
– Medan vi stod där såg vi hur de tre andra väggarna rasade ihop som ett korthus. Själva raset varade kanske två minuter. Jag var varken rädd eller ledsen, bara paralyserad.
När raset slutade kunde de i det svaga skymningsljuset titta ut på gatan genom ruinerna som varit källarplanet på deras hus. Ovanvåningen hade klarat sig, men var svängd som en banan.
– Jag minns att vi hörde grannar som stod ute på gatan och skrek att vi måste ta oss ut med det samma. Vi hann inte ens få med oss skor och ytterkläder.
Efter ett bra tag dök räddningspersonalen upp och tog hand om dem.
– Ingen i vår familj skadades. Det enda som hände var att min bror fick en glödlampa i huvudet när vi kröp ur huset.
Gungar i huset
Nästa dag fick familjen komma igenom avspärrningarna och hämta det som fanns kvar av ägodelarna i deras raserade hus. Allt i källarplanet var förstört.
– Min nalle fanns där nere och jag minns hur ledsen jag var över att den var borta, säger Helen.
Hon valde den byggtekniska utbildningen på gymnasiet och bara hennes närmaste vänner kände till att hon en gång bott i ett av husen som rasade i Tuve. Vid en lektion i sista årskursen tog en lärare fram skisser från Tuveskredet och visade vad som hänt med olika hus.
Plötsligt såg Helen ett för henne välbekant hus som han visade. Läraren berättade att här var det bara en tredjedel av den bärande väggen i källaren som klarade sig.
– Jag bodde i det huset, sa Helen.
Helen bor i dag med sin man och elvaårige son på landet utanför Kungälv. De bor i ett mer än hundra år gammalt hus som ligger på gammal sjöbotten.
– Det är plan botten så det är ingen fara att det rasar ihop. Men när det har regnat och grannarna kör förbi med sina traktorer känner jag hur det gungar i huset. Det är samma känsla som när jag gick ned för vår trapp till källaren under Tuveskredet.
