Med mormor som boss - prisad för sin hjälp till nyanlända

Inspirerad av sin mormor brinner 14-årige Albin Blomster för att stötta nyanlända. Tidigare i år fick han med anledning av sitt engagemang ta emot priset Ungt Kurage, som delas ut av Raoul Wallenberg-akademin.

– Jag har alltid tyckt att man ska hjälpa varandra, säger Albin.

Med mormor som boss - prisad för sin hjälp till nyanlända

Själv tycker han inte att han har gjort något särskilt. Albin Blomster ser inget uppseendeväckande i att ställa upp för andra.

– Jag vet att många anser att jag gör något bra. Men jag tycker ändå inte att jag har gjort så mycket.

Albin ler lite och funderar ett ögonblick innan han lägger till:
– Fast jag vill uppmärksamma det här. Jag vill att andra ska våga – bara gå fram och prata med någon annan. Det kan leda till mycket bra.

Vi träffas hemma hos 14-årige Albin i Grästorp. Mormor Gunnel Lundmark serverar äppelmust samtidigt som Albin visar oss det diplom han fick ta emot i augusti med anledning av att han utsetts till vinnare av Raoul Wallenberg-akademins pris Ungt kurage.

Med priset vill man lyfta unga som vågar sträcka ut en hand och agera för att få fler att stå upp för medmänsklighet – unga som visat prov på civilkurage och engagemang. För Albins del handlar engagemanget i första hand om att stötta ensamkommande ungdomar som placerats i Grästorp.

– När de först kom visste jag inte så mycket, konstaterar Albin. Men jag ville lära mig, jag ville veta mer om deras upplevelser. Innan hade jag bara sett på nyheterna om människor som flytt från andra länder. Jag tänkte: "Varför inte ta chansen att hjälpa dem?"

Albin går i mormor Gunnels fotspår och har engagerat sig i mottagandet av nyanlända i Grästorp.

Nytt liv i föreningen

Det var för drygt två år sedan som ungdomarna, de flesta från Afghanistan, började anlända till Grästorp. Albin var bara 12 år då, men hans mormor Gunnel Lundmark som tidigare engagerat sig i hjälparbete i Afrika började genast fundera på hur man bäst skulle kunna lotsa de ensamkommande ungdomarna in i samhället.

– Jag hade för längesedan, när vi reste till Afrika, startat en ideell förening, berättar Gunnel.

Gunnel bestämde sig för att blåsa nytt liv i föreningen Nordsyd och bjöd in ungdomarna, från de två HVB-hem som då fanns i Grästorp, till en träff i Kulturhuset.

– Det kändes rätt att bry sig, säger hon.

Gunnel startade därefter en studiecirkel, och det var då Albins engagemang tog fart. Han började hjälpa de ensamkommande ungdomarna att räkna matte och pratade även med dem om Sverige, svensk kultur och svenska traditioner.

– Och nu när de har lärt sig mer svenska känns det ännu roligare, säger Albin. De har blivit mina kompisar.

Sedan i somras driver den ideella förningen även ett ungdomsboende. När ett av HBV-hemmen i Grästorp stängdes, och de ungdomar som fyllt 18 år riskerade att flyttas till asylboende för vuxna, fick föreningen ärva huset där det tidigare HVB-hemmet funnits.

– Jag är där tre-fyra dagar i veckan, berättar Albin. Mest sitter vi och pratar. Men jag brukar också ordna olika turneringar – pingis, fotboll, innebandy.

Han skrattar lite när fotografen undrar om han hinner med något annat.

– Jag har gott om tid. Jag tränar och läser läxor. Men det här är ju som ett fritidsintresse. 

Vi ska hjälpa varann

Gunnel – som även är god man till några av ungdomarna – konstaterar att det är synd att inte fler tar kontakt med nyanlända.

– Man kan knacka på, på ett boende, och be att få komma in. Det är ju det de vill, träffa svenskar.

Hon ser på Albin och ler lite när hon fortsätter:
– Albin vågade lämna den trygga gruppen med svenska kompisar och söka kontakt med de här ungdomarna.

– Det krävs inte så mycket, säger Albin. Gå fram och prata, det är inte svårare än så. Jag har alltid tyckt att man ska hjälpa varandra. Vi människor är menta att hjälpa. Det är det vi ska göra. Ser du en afghanpojke som spelar fotboll, börja prata om fotboll så kanske ni blir vänner. Eller bjud hem någon.

Albin – som i framtiden vill bli lärare eller läkare – berättar att det kändes roligt men samtidigt oväntat när han fick veta att han vunnits priset Ungt kurage.

– Jag vet inte hur jag ska beskriva det mer än att det var jättekul.

– Det kändes oerhört rätt, fyller Gunnel i med stolthet i rösten. Det är så många som inte tar det här steget fram. Även om man inte backar så tar man inte heller steget fram. Man möts inte.

Mormor är bossen

Albin tar en klunk äppelmust innan han förklarar att hans mormor inspirerat honom mycket. De har alltid haft en nära relation.

– Hon har hjälpt mig i det här arbetet. Jag gillar verkligen att arbeta med människor – och att hjälpa andra.

Albin skrattar lite när han lägger till:

– Men det är mormor som är bossen.

– Det känns roligt att det går i arv, säger Gunnel. Jag tände en gnista som brinner vidare.

"Men mormor Gunnel är bossen", förklarar Albin som berättar hur mormor inspirerat honom till sitt ideella arbete.

Gunnel berättar att det finns många eldsjälar i Grästorp. Även hennes barn engagerar sig. Men det är hon och två andra kvinnor som har huvudansvaret för ungdomsboendet Gröna villan.

– På två år har vi gjort så mycket bra, tack vare alla eldsjälar. Albin är en sådan eldsjäl. Han började gro lite på det första mötet vi hade i Kulturhuset, men har blommat ut totalt nu de senaste två åren.

– Det har också gett mig mycket, säger Albin. Jag vågar mer. Jag har lärt mig mycket om hur man lär ut. Och jag har lärt mig om killarnas historia. Jag hade hört att integration skulle vara svårt. Men det är inget problem, bara alla vågar prata med varandra.

Kallar Albin för lillebror

En kort stund senare stannar vi till vid Gröna villan. Albin har ett möte bokat och i huset doftar det mat. 18-årige Mohsen Rahmani – som kallar Albin för lillebror och läser på elprogrammet – beskriver Albin som modig, snäll och med stort tålamod. Mohsen ler en aning när han minns det första mötet i Kulturhuset.

– Albin var så liten då. Bara 12 år. Men Albin är helt annorlunda mot många andra. Han är modig och vågar vara med oss som kommer från andra länder. Han är fantastisk. Albin har lärt oss mycket, och vi har skoj tillsammans.

Albin skrattar och instämmer.

Mohsen poängterar även hur tacksam han är över att han får bo i Gröna villan.

– Jag var orolig att jag skulle behöva flytta till ett asylboende för vuxna. Men Albin och Gunnel hjälpte oss med Gröna villan. Det kändes jättebra att Albin fick det där priset. Han förtjänar det. Han har kämpat mycket. Jag känner inte många i Albins ålder som hjälper ensamkommande. Det kanske finns, men jag har inte träffat några.

Mohsen tystnar lite men fortsätter snart:

– Och om jag inte hade fått Gunnel som god man … Innan hade jag tappat hoppet.

Gunnel som satt sig vid bordet bredvid Mohsen ler lite.

– Men vi hittade det i något hörn. Och efter det har du blivit så stark.