Emma Ahlgren: "Sören och jag – vi räddade varandra!"

När Emma Ahlgrens tredje barn föddes drabbades hon av en svår förlossningsdepression. Allt verkade meningslöst, till och med nyfödde sonen. Emma såg ingen ljusning förrän hennes sambo föreslog att de skulle åka och titta på en pensionerad travhäst.

Emma Ahlgren: "Sören och jag – vi räddade varandra!"

Vi träffar Emma Ahlgren och hennes tre barn Freja, Linus och Emil i stallet som Emmas sambo Kalle Höglund byggt. Det ligger precis intill villan i den i den lilla byn Specksta utanför Sundsvall där familjen bor. Här är nästan alla hus omgivna av hästhagar och överallt ser vi hästar som går och betar i solskenet.

Hela familjen hjälper till med hästarna, men Kalle rider inte. Det gör däremot gärna de tre barnen, utan någon som helst rädsla. Före detta travhästen Sören är tåligheten själv när han snällt travar runt med barnen, fjärran från den nervösa och stirriga häst som han var när Emma fick hand om honom.

För Emma som alltid älskat hästar är Specksta rena paradiset. Hon tränar varje dag med Sören och barnen älskar att rida på honom, helst barbacka. Minstingen Emil kiknar av skratt när han får sitta på hästryggen eller busa i stallet.

Det var när Emma blev mamma till just Emil som hon drabbades av en förlossningsdepression. Hon orkade varken ta hand om sig själv eller sina barn, låg mest i sängen och grät. Hon kände sig helt värdelös och ville bara försvinna från allt.

– Jag fruktade att min förlossningsdepression skulle påverka Emil, berättar Emma när vi senare sitter och fikar i köket. De första veckorna i hans liv låg jag bara och grät hela tiden och var dålig i många månader. Men Emil verkar inte ha tagit någon skada. Han är gladast i gänget och det känns fantastiskt fint.

Det var när minstingen Emil föddes som Emma drabbades av sin depression. Idag är Emil och mammas räddare, Sören, kompisar.

Fastnade för ögonen

Ofta beror förlossningsdepression på något som hänt, som en dramatisk förlossning eller en besvärlig graviditet, men för Emma fanns ingen tydlig anledning.

– Jag hade en jättebra graviditet och en jättebra förlossning – ändå gick allt så snett när jag kom hem. Det var svårt att acceptera och kändes otroligt orättvist. Jag tappade allt och det gick så fort och det blev bara värre och värre.

Emma har alltid varit glad och optimistisk och tyckt att alla problem är till för att lösas. Därför var det en chock för henne när hon plötsligt låg i sängen och bara grät och inte orkade någonting.

– Som mamma är barnen det enda som betyder någonting, men jag kände ingenting. Jag var helt avtrubbad och levde i ett mörker och tyckte inte ens synd om min nyfödde son när han skrek.

I början ville Emma inte erkänna hur illa det var utan försökte hålla skenet uppe. Men hennes barnmorska Mikael Muuka förstod att allt inte stod rätt till. Han hade förlöst henne när hon fick Linus och visste hur glad och optimistisk hon brukade vara.

– Han fick mig att börja gå i samtalsterapi. Men det behövdes inte så många samtal för sen kom Sören in i mitt liv, ler Emma.

När det gått en månad efter förlossningen och Emma fortfarande var lika ledsen föreslog Kalle att hon skulle skaffa en häst.

– Han visste att jag var hästtokig. Innan vi fick barn var jag ständigt i stallet och hela min barndom var det bara hästar som gällde.

Emma hittade Sören på Blocket – och hon föll med en gång när hon såg bilden i annonsen.

– Jag fastnade för hans vackra ögon och när jag några dagar senare fick träffa honom för första gången och såg hans blick förstod jag att Sören var helt rätt häst för mig.

Hon bestämde sig på stående fot för att köpa honom. Hästköpet förändrade allt. Men det skulle ta sin tid innan allt föll på plats.

Arbetet med att rykta och sköta Sören involverar hela familjen. Alla tycker det är kul att hjälpa till.

Mödosamt arbete

För Emma var det en kraftansträngning att bara lämna sovrummet och sätta sig i bilen och åka de knappt tjugo milen till Östersund. Emil var bara en månad gammal och ammade fortfarande och fick följa med.

Om inte pensionerade travhästar får ett nytt hem när de är för gamla för att tävla riskerar de att slaktas, ett öde som även väntade Sören – om inte Emma hade sett annonsen på Blocket och bestämt sig för att åka till gården i skogen utanför Östersund där Sören fått ett tillfälligt hem hos tre bröder i väntan på att säljas eller slaktas.

– Han var stressad och motsträvig och sprang runt i hagen. Regnet öste ner och leran skvätte och han ville absolut inte låta sig fångas. Han stegrade sig och sparkade bakut och sprang runt i leran och det krävdes tre män och två kvinnor för att till slut efter tre timmar kunna fånga honom.

När Sören väl var infångad lugnade han ner sig och Emma kunde bekanta sig med honom. När familjen kom hem till Specksta började ett långt och mödosamt arbete för att få Sören att varva ner.

Emma var fortfarande svag och trött men insåg att Sören behövde henne.

– Kalle visste inte mycket om hästar, så jag var tvungen att själv ta hand om Sören och försöka få honom lugnare och tryggare. Sören var tio år och hade gått som travhäst i åtta år. Nu började ett nytt liv för honom – och för mig. I dag är Sören en helt annan häst än han var för fyra år sedan, och jag är en helt annan människa.

Sören var inte inriden och han skakade och var nervös och Emma gjorde allt för att få honom att känna sig trygg.

– Med mjuka metoder började jag dressera honom. Arbetet var en perfekt medicin, som fick mig att fokusera på något helt annat än mig själv. Jag fick ny energi och efter att ha legat och gråtit i flera veckor började jag sakta bli bättre. Freja och Linus var ofta med mig i stallet och Emil ville också vara med trots att han var så liten.

Sören har blivit en viktig familjemedlem för familjen i Specksta.

Har förändrat livet

Emma jobbade med träningen hela första året. Sören var inte van att någon red på honom och han tvekade vid alla vägskäl. Han var van vid travbanorna där det bara gäller att springa runt runt så snabbt som möjligt.

– Mitt mål var att vi skulle ta oss runt på ridspåret som finns här. I början var det nästan omöjligt men nu är det inga problem, säger Emma nöjt.

– Sören var min viktigaste medicin. Han är en mycket smart häst och kan läsa av mig perfekt. Han ser med en gång hur jag mår. Har jag en dålig dag behöver jag bara gå ut i stallet och gosa och umgås med honom. Jag tror inte att jag tagit mig ur depressionen utan honom. Och han hade förmodligen gått till slakt om jag inte köpt honom. Så vi har hjälpt varandra, skrattar Emma.

När vi fikat färdigt hämtar hon Sören för en ridtur i de vackra omgivningarna. Den skygga och luggslitna travhästen har förändrat hennes och familjens liv.

– Han vill gärna springa snabbt, kanske för att han tror att jag blir glad om han gör det. Precis som när han var travhäst. Men jag försöker lugna ner honom. Han behöver aldrig springa snabbt igen, säger Emma och rider i väg.