Mastios pizzor – en kärleksförklaring

Det plingar till i mobilen, "Bruno är het nu. Skynda dig!". För den oinvigde kan detta låta som ett märkligt meddelande som kanske kräver sin förklaring. Bruno är Sandra Mastios platsbyggda Italienska pizzaugn. När jag stiger ur bilen, doftar det vedeldat och alldeles ljuvligt och jag är helt säker på att jag kommit rätt.

Mastios pizzor – en kärleksförklaring

Sandra visar mig ut i den lilla trädgården. Och där är han, Bruno, ståtligt placerad mitt i radhusträdgården. Vi ska baka pizza och på arbetsbordet framför ugnen ligger färdiga kalljästa degbollar, tomatsås i en skål, mozzarella, örter, blåbär och zucchini. Av detta ska vi skapa kvällens pizzor, men först vill jag prata lite med denna kreativa och målmedvetna kvinna som numera lever för att laga mat.

Det är mycket i Sandras liv just nu. Arbetet med boken, Pizza av Mastio – en kärleksförklaring till den ultimata pizzan, är precis avslutad. Så nu är det fullt upp med planering inför öppningen i december av hennes första restaurang, Mastio, och däremellan resor till Stockholm och inspelningar för TV4.

Jag vill veta vad som fick detta energiknippe att satsa på ett liv som matlagare. Och Sandra berättar med den inlevelse som bara en person gör, som jobbar med sin stora passion.

Sandra Mastio och Hemmets Journals matredaktör Cecilia Vikbladh.

– Det gick bara upp ett ljus, det var så det gick till. När mitt andra barn var ett par år gammalt insåg jag att något hade hänt med mig – jag kände mig lite tung både till kropp och själ och var inte så nöjd.

– Jag funderade och ställde mig frågan: Hur blir jag nöjd och vad innebär det att vara nöjd efter en måltid? Inte för att jag åt godis och så, utan jag åt för mycket mat, utan reflektion. Efter familjemiddagarna skrapade jag barnens tallrikar och mumsade i mig resterna ute i köket. Så kunde det ju inte fortsätta, det insåg jag.

– Jag började fundera över hur maten egentligen smakade. Vad var det som gjorde att jag kände mig tillfredställd efter en portion? Jag började tänka i helt nya banor, sött, salt, struktur, kontrast, hur maten lät när jag tuggade och hur den doftade. Jag köpte massvis av mat som var ny för mig, mat med röda prislappar, sedan gick jag hem och testade. Jag började med råvaran och sedan gick jag hem och googlade. Snart hade jag fattat koden. Och jag lagade mat, massor av mat och jag njöt. Efter måltiderna var jag nöjd och mådde bättre och bättre.

– Under den här tiden pratade jag mycket om mat – hela tiden. På en middag med våra vänner föreslog en väninna, att jag skulle anmäla mig till "Sveriges Mästerkock"… och resten är historia. Jag vann ju, och sedan dess har det rullat på.

Sandra och Bruno, Sandras platsbyggda italienska pizzaugn.

Det här med att öppna en pizzeria, hur kommer det sig, mitt i glutenskräckens tid?

– Äsch, debatten om gluten är alldeles för onyanserad och det är ett helt annat samtal, all respekt för de som lider av sjukdomen celiakí och mår dåligt av gluten, på riktigt. På Mastio blir det till att börja med ingen glutenfri pizza, helt enkelt för att jag inte har en botten som är tillräckligt bra än, förklarar Sandra.

Vi återgår till Bruno och Sandra knådar ut pizzabottnarna med vana händer. Höstsolen håller på att gå ner bakom trädtopparna och det doftar alldeles ljuvligt av nybakad italiensk pizza i en villaträdgård i södra Sverige. Jag tar ett bett och ytan är perfekt krispig, innanmätet i den frasiga kanten lite segt saftig – ja, helt enkelt en perfekt pizza!

Laga pizza som Sandra Mastio:

Tomatsås

  • Fest
Visa recept