"Jag reste för att jobba som lärare – och kom hem med en dotter!"

45-åriga Helen Braun ville prova något nytt och tog chansen när en skola i Tanzania sökte speciallärare. Vistelsen i ett främmande land och jobbet där skulle bli hennes livs stora äventyr. Inte anade hon då att Tanzania skulle förändra allt, både för henne och för en liten tanzanisk flicka...

"Jag reste för att jobba som lärare – och kom hem med en dotter!"

Idag har jag träffat världens underbaraste lilla barn, Renaida. Jag hoppas att jag kan bli som en gudmor för henne.

Så står det i en av Helen Brauns dagbocksanteckningar från januari 1998.

– Visst är det konstigt att jag skrev så där? Om jag bara hade vetat vad som skulle hända! utbrister Helen när vi träffas i radhuset i Nyköping.

Genom en lång räcka av tillfälligheter blev Helen från Nyköping och Renaida från Tanzania, tillsammans med Helens äldre dotter Erica, en familj. Helen tror att det var förutbestämt att deras vägar mot alla odds skulle korsas. För någon medveten plan att flytta till Afrika och ge sin snart flygfärdiga dotter ett senkommet syskon hade Helen definitivt inte.

1997 satt Helen och bläddrade i branschtidningen Specialpedagogen när hennes ögon fastnade på en annons där man sökte speciallärare till en skola för barn med särskilda behov i Tanzania.

– Jag hade aldrig tänkt tanken att jobba utomlands förrän jag såg annonsen. Den gjorde mig nyfiken. Dessutom tyckte min dotter Erica, som då var 17 år, att det skulle vara roligt att flytta utomlands. Eftersom jag inte hade något tidigare engagemang i biståndsorganisationer var man till en början tveksam till att anställa mig, vilket gjorde det än mer fantastiskt att jag fick tjänsten.

Ett stort äventyr

Förväntansfull inför äventyret som väntade tog Helen tjänstledigt från sitt jobb. Hon sålde sin lägenhet och magasinerade sina möbler. Den 6 januari 1998 klev hon på planet till Tanzania.

– Det var en jättehäftig känsla att sitta där. Jag befann mig mitt i livet, var på väg till ett land som jag inte visste så särskilt mycket om och hade lämnat det mesta utom Erica bakom mig. Hon kom efter mig till Tanzania, ett halvår senare.

Efter en lång resa anlände Helen till staden Bukoba, vackert belägen vid Victoriasjön, där det råder högsommar året om. Man hade hyrt ett hus åt henne, men väntat med att måla om det för att hon själv skulle få välja färg. En 26-årig yngling vid namn Domiciani anlitades för att göra jobbet.

– Han kunde bara swahili, vilket gjorde det svårt för oss att kommunicera. Vi hade en uppslagsbok mellan oss som vi satt och slog i. Domiciani var otroligt tålmodig och väldigt, väldigt charmig. Precis sådär solig som du kan vara, säger Helen och vänder sig mot Renaida.

När Domiciani berättade att han hade en fru och en fem månader gammal dotter frågade Helen om hon kunde få följa med honom och träffa dem. Det fick hon gärna.

Renaida var bara ett år gammal när hennes pappa gick bort samtidigt som hennes biologiska mamma vårdades på sjukhus efter en hjärnblödning. Hos Helen fick hon ett nytt hem och ny mamma.

– Domiciani insisterade på att vi skulle köra dit, fast de bara bodde ungefär fem minuters promenadväg från mitt hus. Det ansågs tjusigare att komma med bil än att gå. Det fanns ingen riktig bilväg, vi körde över berget tills vi kom fram till deras bostad. Jag kommer ihåg att jag tyckte att Renaida var världens sötaste bebis.

Den lilla familjen blev Helens länk till det tanzaniska samhället. På helgerna kunde de fyra ibland åka till landsbygden i Helens bil och hälsa på Renaidas mor- och farföräldrar. Där bjöds Helen på kaffebönor, gräshoppor och andra afrikanska delikatesser.

Organisationen som anställt Helen hade hyrt in två vakter för att skydda hennes hus från inkräktare. Den ena av dem dök ständigt upp berusad. På Helens rekommendation fick Domiciani ersätta honom så snart huset var färdigmålat.

Del av familjen

En dag då Domiciani var i tjänst kom två av hans grannar och knackade på. De talade om att hans fru, Adelaida, hade blivit påkörd av en stor lastbil.

– Hon skulle bara gå och handla socker. Vanligtvis brukade hon bära Renaida på sin rygg. Det var ren tur att hon hade lämnat henne hemma just den här gången, förklarar Helen.

Renaidas mamma hade fått en stor hjärnblödning och hamnat i koma. Innan Helen lämnade sjukhuset på kvällen frågade hon Domiciani om det var något mer hon kunde göra innan hon åkte hem. Han bad henne att hämta Renaida, då tio månader, hos grannen som passat henne.

– När Renaida fick syn på mig kom hon krypande över golvet, klättrade upp i min famn och somnade på en gång. Då började alla i hela släkten att gråta.

Här är Renaida är ett år och tio månader. Helen försöker få henne att somna på ryggen men båda verkar ha lite för kul för sömn... (Foto: Privat)

– Renaida sov hela natten och vaknade glad på morgonen. Efter det kom vi överens om att hon skulle sova hos mig varje natt. Domiciani var fullt upptagen med att finnas där för sin sjuka fru.

– Han anställde en barnflicka som skulle ta hand om Renaida på dagarna, men det visade sig att hon inte var att lita på. Pengarna som hon fick för att köpa välling till Renaida stoppade hon i egen ficka och Renaida fick bara vatten att dricka. När det uppdagades bestämdes det att Renaida skulle bo hos mig även på dagtid. De dagar jag själv jobbade var en vän till hennes mamma barnflicka åt henne.

Då Adelaida vaknade upp ur medvetslösheten kunde hon varken prata, äta eller gå. Efter någon månad flyttades hon till ett privatsjukhus. Vid samma tid drabbades familjen av en ny katastrof. Domiciani fick den fruktade sjukdomen hjärnmalaria och drabbades av njursvikt. Trots att han fortfarande var ung tvingades han acceptera att hans liv var på väg att ta slut. Så när Helen kom och besökte honom på sjukhuset hade han en fråga till henne.

– Han undrade om jag kunde tänka mig att bli Renaidas mamma om Adelaida inte blev frisk. Jag svarade honom att det skulle vara en ära för mig, jag älskade ju Renaida. Men jag kunde inte lova honom att det skulle gå att ordna. Eftersom jag var 45 år och ensamstående visste jag att jag hade oddsen emot mig när det gällde adoption.

Dagen efter samtalet dog Domiciani.

Renaida valde Helen

Domicianis släkt var redan vänligt inställd till Helen men när hennes mamma hastigt gick bort blev hon tvungen att brådstörtat fara hem till Sverige. En och en halv vecka senare kom hon för att hämta Renaida hos en faster.

Helens dotter Erica välkomnade lilla Renaida till familjen med öppna armar.

När Helen berättade för henne att Renaidas pappa dött var reaktionen spontan: "Då måste du ta hand om Renaida, och jag lovar att hjälpa dig."

– Erica hade i alla år tjatat om att hon ville ha en syster, så det var väl på tiden att hon fick en, säger Helen.

När Helen efter något år förstod att Renaidas biologiska mamma inte skulle bli återställd påbörjades adoptionsprocessen.

– När Renaida fick syn på mig kom hon krypande över golvet, klättrade upp i min famn och somnade på en gång. Då började alla i hela släkten att gråta.

– Innan jag visste om jag skulle få behålla Renaida ville jag inte ge henne för mycket leksaker, så att det inte skulle bli konstigt för henne om hon skulle flytta tillbaka till sin mamma som inte alls hade det lika väl förspänt. Men efter att adoptionen hade gått igenom överröste jag henne med grejer, bekänner Helen med ett skratt.

Renaida var två och ett halvt år när högsta domstolen i Tanzania beslutade att göra Helen till hennes mamma även på papperet. Ett och ett halvt år senare gick flyttlasset till Sverige.

Omställningen var stor, inte minst för Renaida som fram till dess bara hade upplevt sommarvärme.

– När det plötsligt en dag blev vitt på marken gick jag ut och petade förundrat med mitt lilla finger i snön, minns hon. Sedan köpte vi en pulka. Jag ville aldrig sluta åka!

Renaida på besök i Svenska skolan i Kenya där storasyster Erica gick. (Foto: Privat)

En fantastisk röst

Helen upptäckte tidigt att Renaida hade en stark och klar sångröst. Hon verkade även kunna dansa och agera. Som sjuåring fick hon en roll i filmen Säg att du älskar mig. Några år senare sjöng hon på torget i hemstaden Nyköping inför tusentals personer under den årliga karnevalen.

– Jag har alltid vetat att jag ville bli sångerska, även om jag har haft rörmokare och limousinchaufför som reservalternativ, säger Renaida leende.

Hon var 16 år gammal när hon för första gången sökte till tv-programmet Idol.

– Jag åkte ut i slutaudition och blev så otroligt ledsen att jag bestämde mig för att aldrig söka till programmet igen.

Efter ett gymnasieår i Kenya ändrade sig Renaida på den punkten och vid andra försöket erövrade hon en plats i det slutgiltiga Idol-startfältet och fick tävla i fredagsfinalerna, där hon i höstas slutade på sjätte plats.

Helen och storasyster Erica fanns i publiken under varje direktsändning.

– Mamma är min förebild, säger Renaida.

– Om de inte hade varit där hade det inte varit lika kul att sjunga. I första hand är det ju ändå mamma och Erica som jag sjunger för. Vi brukar kalla oss för "papplösa familjen", eftersom ingen av oss har någon pappa.

– Mamma är min förebild. Hon har uppfostrat både Erica och mig på egen hand. Av henne har jag lärt mig att bli tuff.

Renaidas medverkan i Idol har öppnat många dörrar. På sistone har hon tillbringat mycket tid i Ystad, där hon spelar in egen musik. I vinter kommer hon att medverka i familjemusikalen Aladdin som ska turnera över hela landet.

Renaidas biologiska mamma Adelaida mår numera bättre och bor ihop med sin syster och systerns familj.

Renaida och Helen har kontinuerlig kontakt med släkten i Tanzania via telefon och skickar emellanåt pengar till dem. De har också varit tillbaka och hälsat på tre gånger sedan flytten till Sverige, senast 2011.

– Det är alltid jätteroligt att återse min tanzaniska familj, konstaterar Renaida. Någon gång skulle jag gärna vilja bo i Tanzania igen. Jag känner mig lyckligt lottad som har två mammor i olika delar av världen.