Marie Göranzon: "Det slog gnistor om oss redan vid första mötet"

Vrålstark och skiträdd. Titeln på Marie Göranzons aktuella självbiografi kunde knappast vara mer mitt i prick. Samtidigt som Marie vågat höja rösten i situationer där de flesta av hennes kollegor duckat har hon livet igenom brottats med en underliggande oro och ångest. Numera är hennes största rädsla att bli ensam.

Marie Göranzon: "Det slog gnistor om oss redan vid första mötet"

Att Marie Göranzon var ämnad för scenen utkristalliserade sig tidigt. Hotell Östergyllen i Linköping, som drevs av Marie föräldrar, befolkades ständigt av genomresande operett- och revysällskap som var på turné i landet. Ibland hade lilla Marie turen att få följa med på föreställningar. Lycksalig satt hon i orkesterdiket och drömde om att en dag själv få bli en primadonna i plymer och paljetter. Det var bara en liten detalj som hindrade hennes stora dröm från att förverkligas: Att hon var i total avsaknad av sångröst!

– Jag borde direkt ha insett att det inte skulle gå. Jag sjöng så illa att jag inte ens fick vara med i skolkören. I flickskolan där jag gick fick vi vid ett tillfälle till uppgift att skriva en uppsats om vad vi ville jobba med när vi blev stora. Jag skrev att jag ville bli skådespelerska inom operett och revy. När jag fick tillbaka uppsatsen hade rektorn, som var väldigt teaterintresserad, skrivit i kanten: "Marie, jag undrar om inte du skulle passa bättre på Dramatens elevskola." Dramaten, det lät jäkligt trist, tyckte jag.

Efter coachning från rektorn sökte Marie till slut in till Calle Flygare teaterskola, där en livslång vänskap med den tre veckor äldre Britt Ekland inleddes.

– Britt kunde till skillnad från mig åtminstone sjunga rent. När jag sjöng skrattade mina kurskamrater, vilket inte var kul för mig. Calle Flygares mamma, som ackompanjerade oss på piano, sa förmanande till dem: "Den här flickan kommer ni inte skratta åt en vacker dag." På ett sätt var det lite tragiskt att jag inte hade förutsättningar att bli operettsångerska, eftersom jag tyckte så mycket om den världen. Å andra sidan var jag rent personlighetsmässigt långt ifrån en glittrig operettjej. Jag var ganska allvarsam av mig.

Marie Göranzon är aktuell med självbiografin Vrålstark & skiträdd.

Kom in på scenskolan

Med förnyad självinsikt sökte sig Marie till Witzanskys teaterskola, där eleverna drillades i tyngre dramatik. Under en repetition kom en av skolans forna elever på besök – en viss Jan Malmsjö som precis hade fått sitt genombrott i musikalen Stoppa världen.

– Efteråt kom Janne fram och frågade om jag skulle söka till Dramatens elevskola. "Gör det! Du kommer in!" sa han. "Jaha", svarade jag med spelad nonchalans. Jag ville inte visa hur glad jag blev över hans uppmuntran.

Styrkt av Jans ord sökte Marie scenskolan, men hon åkte ut i sista provet och började istället jobba i Dramatens garderob. Mitt under en föreställning kom Jan Malmsjö generat fram och bad om sina ytterkläder under förevändning att hans fru ammade och att de därför var tvungna att gå hem i förtid.

– När Janne såg att det var jag som stod i garderoben undrade han om jag hade kommit in på scenskolan. "Sök igen!" sa han när jag berättade jag spruckit i sista provet.

Marie lydde uppmaningen och kom in mot alla odds, mamma till ett halvårsgammalt barn som hon var. Dottern Lolos pappa, Lars Amble, gick ett år över henne på Dramatens elevskola.

Ett par år efter utbildningen tog Marie tjänstledigt från Dramaten för att jobba med Vilgot Sjöman och Lars Ekborg på Scalateatern. När Lars Ekborg blev sjuk i cancer stod Marie utan motspelare. I ett plötsligt infall föreslog hon Jan Malmsjö som ersättare. Redan vid det första mötet inför repetitionerna började det slå gnistor mellan de två huvudrollsinnehavarna.

– Förälskelsen slog ner som en bomb i mig. Trots att jag tyckte så oerhört mycket om Amble och hade ett litet barn med honom var jag tvungen att lämna äktenskapet. Det var helt nödvändigt! Om jag hade gjort på något annat sätt hade jag gått sönder, konstaterar Marie.

Priset hon fick betala var ett tyngande samvetskval gentemot Lars Amble som förföljer henne än idag. Det sista Lars sa till Marie två dagar innan sin död 2015 var att hon alltid varit hans allra bästa vän. Efter uppbrottet lyckades de behålla en nära relation.

– Jag tror att det handlade mycket om att jag inte gav mig på den punkten. Jag ville att Amble skulle finnas med i vårt liv, framför allt för Lolos skull. Jag drog hårt i honom och hans nya fru för att de skulle vara med oss på jular och födelsedagar. Och till slut kom vi över det där svåra. Janne och Lars gillade varandra, vilket gjorde det hela lättare. Så småningom började vi arbeta tillsammans alla tre.

Marie Göranzon och Jan Malmsjö inför tv-programmet Nyårsträffen med Lasse Holmqvist 1971.

Dömde ut förhållandet

Många i omgivningen dömde ut Marie och Jans förhållande och förutspådde att det inte skulle hålla mer än i högst tre månader. Skeptikerna har sannerligen fått äta upp sina ord. Kärleken har hållit i sig i 48 år.

– Hemligheten bakom vår långa relation är nog att det längst ner i botten ligger någonting som vi inte vill bli av med. Janne och jag har alltid gått i otakt med varandra, vilket har räddat vårt förhållande. När en av oss har varit på väg att tröttna och ge upp har den andra vägrat släppa taget. Vi har turats om att dra upp varandra. Fortfarande går det inte en enda dag utan att vi är oense om det mesta, men det betyder ingenting. Toleransnivån är otroligt mycket högre idag än vad den var för 20 år sedan.

De första åren av förhållandet kände sig Marie i vissa sammanhang som ett bihang till Jan som var drygt tio år äldre och en firad stjärna. Därtill var hon tvungen att stå ut med alla kvinnliga beundrare som gjorde anspråk på honom.

– Det finns något obehagligt i att andra kvinnor tycker sig äga ens man, samtidigt som det inte heller är så lätt att hantera en man som blir smickrad. Jan har varit väldigt flörtig, och det kunde kännas sårande ibland.

Men visst måste väl Marie också ha haft beundrare genom åren? Hur har Jan hanterat dem? undrar jag.

– Han reagerar på ett helt annat sätt. Medan jag blir arg och säger ifrån blir han tyst. Man ser att det tar, fast eftersom jag till skillnad från honom inte är flörtig av mig har han kunnat känna sig tryggare än vad jag har gjort.

Storfamiljen Göranzon-Malmsjö samlad någongång på 1980-talet.

Barnen och jobbet

Marie hymlar inte med att hon har haft huvudansvaret på hemmaplan.

– Barnen har hela tiden fått konkurrera med jobbet, men jag har kämpat som ett djur för att hålla somrarna fria. Otaliga gånger har jag tackat nej till olika erbjudanden för att istället vara med barnen. Janne å sin sida har aldrig varit begränsad. Han har kunnat sticka iväg till Malmö och Göteborg för att jobba i långa perioder. Men jag har inte heller velat begränsa honom, eftersom jag har känt att det varit mitt eget val att stanna hemma mer med barnen. Dessutom var han den som drog in pengarna. Min Dramatenlön räckte inte långt.

När sonen Jonas var ett par år gammal hade Marie allvarliga tankar på att omskola sig till läkare.

– Jag hamnade i en svacka där jag kände att skådespeleriet inte gav mig någonting. Jan stöttade mig och menade att vi kunde klara oss på hans lön medan jag studerade. Jag gick upp till Erland Josephson som då var chef för Dramaten. Han avrådde mig från att sluta som skådespelare och bad mig att gå hem och tänka över saken i en månad innan jag bestämde mig. När sommaren var över hade jag beslutat mig för att lyssna på Erlands råd och fortsätta på teatern. Det har jag aldrig ångrat!

– Jag har haft ett ganska jobbigt liv, men det har samtidigt varit väldigt bra, summerar Marie Göranzon.

Rädd att bli ensam

Att Marie fortsatt att jobba efter pensionsåldern beror inte bara på att det är roligt, det är också hennes sätt att hålla en inneboende oro och ångest i schack. Ännu värre än dödsångesten är rädslan för att bli ensam. Trots att Jan är betydligt äldre än henne hoppas Marie att hon får dö före honom.

– Jag tror att Janne skulle klara sig mycket bättre på egen hand än vad jag skulle göra. Det är klart att han skulle tycka att det vore jobbigt, men han skulle sitta kvar i samma soffa med samma rödvin och tv-filmer i massor. Jag däremot skulle bli tvungen att flytta och bygga upp ett helt nytt liv. Rent praktiskt skulle jag nog klara det, det är den mentala biten som skrämmer mig. Att ingen väntar på en och frågar hur man mår. Till skillnad från Janne har jag ingen erfarenhet av att leva ensam. Jag flyttade direkt från ett inackorderingsrum till Ambles och min etta och sedan raka vägen vidare till Janne.

Marie planerar att framöver trappa ner arbetsmässigt.

– Jag tänker att jag kanske kommer att fortsätta göra större roller i ett par år till, för att sedan ta mig an lite mindre uppgifter. Men allt hänger på hälsan. Det kan ju också hända att jag tappar lusten till jobbet och vill tillbringa mer tid med barnbarnen. Visserligen tycker jag att jag har hunnit vara mycket med dem fastän jag har jobbat. Jag är enormt glad över att jag har fått uppleva alla de små och se mitt äldsta barnbarn Vincent bli vuxen. Om livet skulle ta slut snart vore det på ett sätt sorgligt, fast jag skulle ändå känna mig nöjd. Jag har haft ett ganska jobbigt liv, men det har samtidigt varit väldigt bra.