Han minns inte att han skrev brevet – men drygt tio år efter att Magnus Skogsbergs pappa tog sitt liv hittade Magnus ett brev som hans femtonåriga jag hade skrivit till pappa Gunnar.
– På ett otroligt vuxet sätt hade jag försökt förklara hur han skulle tänka, att han skulle sätta värde på sig själv och att han borde ta sin depression på allvar.
Magnus tystnar en kort stund men fortsätter snart:
– Jag bröt ihop när jag hittade det brevet. Det var ett bevis på att jag hade försökt. Men det är inte ett barns uppgift att ta hand om en vuxen.
Magnus Skogsberg Tear
Ålder: 56 år.
Familj: Maken Leck Tear.
Bor: Stockholm/Berlin/New York.
Gör: Företagare, designer, skådespelare, regissör och artist.
Brevet skrevs ungefär fem år innan dagen då Magnus pappa inte längre orkade leva.
– I efterhand fick jag veta att pappa hade gjort ett försökt att ta livet av sig en gång tidigare. Då hamnade han på mentalsjukhuset Sankt Lars i Lund, men rymde därifrån. Ord som psykiatrisk vård användes inte på den tiden, och för honom var det skamligt att hamna på Sankt Lars.
Gunnar tappade livslusten
På konstmuseet Millesgårdens kafé på Lidingö berättar Magnus – känd för många som Sebastian i Ica-reklamen – om en pappa som var intensiv och påhittig, men samtidigt i sin egen bubbla.
– Jag kommer ihåg honom som både påhittig och svårkontaktbar. I tonåren kände jag mig mer och mer olik honom.
Magnus tar en tugga av salladen, som på menyn kallas trädgårdssallad, och förklarar att både han själv, hans mamma och hans pappa under en period mådde dåligt – alla på en gång.
– Jag hade nog en tidig identitetskris kring att vara gay. “Får jag vara det? Vem berättar jag för?” Mamma hade sin kvinnofrigörelsekris. Hon ville inte längre vara läkarsekreterare och direktörsfru, utan skulle bli lärare istället. Pappa kände sig nog frustrerad, och samtidigt skedde det stora förändringar på företaget där han varit länge.
Magnus konstaterar att hans pappa, utbildad civilekonom och tillhörande en generation som trodde att man var kvar på samma arbetsplats livet ut, inte var beredd på möjligheten att vara utbytbar. När Gunnar förflyttades och fick andra arbetsuppgifter tappade han livslusten.
– Alla förändringar påverkade pappa väldigt negativt tror jag, han började dricka och vi förlorade kontakten när han gick ner sig, säger Magnus.
Blev inte förvånad
Som nittonåring flyttade Magnus från hemstaden Malmö till Stockholm och det var där han befann sig när samtalet från hans mamma kom – Gunnar fanns inte längre. I stunden krockade så många känslor att de inte gick att hantera. Ilska, sorg och uppgivenhet blandades med rädsla, lättnad och dåligt samvete.
– Utan att jag riktigt förstod det så drogs en känslomässig järnridå ner, och den var neddragen i många år. Men det jag minns är att jag inte blev förvånad. Pappa hade befunnit sig i en nedåtgående spiral och i mitt unga huvud kunde det bara sluta på ett sätt.
– Det som kan kännas sorgligt med att tänka på pappa idag är att jag nästan inte kommer ihåg honom längre, säger Magnus.
Magnus tystnar återigen ett ögonblick innan han lägger till:
– Man borde kanske må jättedåligt över att man någonstans förstod, att man visste … Men jag försöker vara rättvis mot mig själv. Jag hade inte kunskapen kring hur man skulle göra, jag hade inte verktygen då. Det är en av anledningarna till att jag engagerat mig i Suicide Zero. Man vet mer nu, gällande hur man ser varningssignaler och vad man ska göra, och det går att sprida den kunskapen.
Sedan i somras är Magnus ny ambassadör för organisationen Suicide Zero som arbetar för att minska antalet självmord i Sverige.
– Ska jag sälja fiskpinnar för en livsmedelskedja känner jag också ett ansvar att använda offentligheten till något som är viktigt för mig. Det här är min hjärtefråga och jag ska göra allt för att sätta ljus på problemet.
Sorgen kom ikapp
De egna känslorna, och sorgen efter pappans självmord, dröjde det dock innan Magnus tog itu med – till stor del på grund av att hans mamma kring ungefär samma tid drabbades av cancer och var sjuk i närapå tio år innan också hon dog. Men då en nära vän gick bort i aids och Magnus dåvarande relation tog slut rasade till sist allt. Då kom sorgen ikapp.
– Att se min kompis Håkan tyna bort blev som att återuppleva min pappas borttynande, för det var ju på ett sätt det han gjorde, tynade bort. Jag hamnade platt på terapibänken i flera år och har haft två terapeuter som jag lätt kan säga har räddat mitt liv.
Något annat som betydde mycket var att Magnus, 1994, träffade sin man Leck.
– En av terapeuterna sa vid ett tillfälle med väldig lugn röst: “Magnus, det enda sättet att läka är genom, eller tillsammans med, en annan människa.”
Magnus ögon blänker till. Han lutar sig tillbaka och säger därefter:
– Och så blev det nog för mig. Jag var rätt trasig när jag träffade min man.
Att pappans självmord spelat in i vid många av de val Magnus gjort i livet, det har han insett på senare år.
– Att jag levt väldigt föränderligt har nog att göra med att jag inte velat bli som pappa. Han klarade inte förändringarna av sin värld och jag har gjort allt för att inte bli som honom.
Vill inspirera andra
Magnus, som nu har övergått till kaffe efter maten, funderar lite innan han fortsätter:
– Jag tror att om vi övar oss i att inte vara rädda för förändring så klarar vi livets stora förändringar bättre. Rädsla är den största boven.
Som en följd av insikten att rädsla för förändring hade stor del i Magnus pappas dåliga mående, har Magnus även startat Youtube-kanalen Tjeinch – Dare to change Dare to fail. Där pratar han med okända och kända om förändring och vill på så sätt inspirera andra att, som han själv uttrycker det, hitta kraft och mod att “ge sig ut på nya hav i sig själv”.
– Pappa kunde ha sagt “Jag är skitbra, jag går åt ett annat håll”. Men för honom var det som hände på arbetet bara förnedrande, tror jag.
Efter en kort paus konstaterar Magnus:
– Pappa var på ett sätt ett offer för sin tid. Han var en för känslig man. Och allt var skamfyllt på den tiden. Att gå i terapi, att vara alkoholist, till och med att skiljas.
Magnus vill särskilt uppmärksamma det faktum att äldre män 45–64 år, män som pappa Gunnar, är överrepresenterade när det gäller självmord i Sverige.
– Men hur kommer man åt dem? De är utspridda på olika företag, ofta utsatta för hård press, utlämnade och utan emotionellt skyddsnät.
Att han själv tillhör riskgruppen – både på grund av sin ålder och genom att vara närstående till någon som tagit sitt liv – är han medveten om.
– Jag lever med den rädslan och kan ibland undra “Om jag blir jättedeprimerad, vad händer då?”. Men jag tror att jag skulle våga säga “Nu är jag så ledsen att jag inte vill leva”. Hittills har jag aldrig känt så, men alla kan rasa ner i hålet. Jag tröstar mig med att jag nog, om det skulle ske, har tillräckligt många verktyg. Jag har människor jag kan ringa – jag tror att min akutväska är tillräckligt bra
