Prästen Cecilia Wikström: ”Män och kvinnor ser helt olika på sin egen dödlighet”

Cecilia Wikström låter märkbart lättad på rösten:

– Det är skönt att inte vara en offentlig person längre, konstaterar hon när jag träffar henne hemma i lägenheten i Uppsala.

Fördelarna med att ha lämnat toppolitiken är otaliga. Bland annat slipper Cecilia numera utstå alla de trakasserier som är vardagsmat för de flesta
yrkespolitiker. Under sina sammanlagt 17 år som riksdagsledamot och EU-parlamentariker fick hon uppleva alla nivåer av förföljelse – allt från marodörer som kastade ägg på hennes hus och limmade igen hennes ytterdörr till konkreta dödshot.

Vid några tillfällen var hotbilden mot henne så allvarlig att hon tvingades leva med livvaktsskydd. Även om Cecilia vid det här laget har lyckats förtränga de flesta obehagligheterna finns det en händelse som hon aldrig glömmer.

– Under en period var det en knäppgök som brukade ringa mig på morgnarna. En gång vräkte han ur sig en massa skällsord. Han avslutade sin harang med: ”Du ska dö!” Jag svarade: ”Vet du, det ska du också.” Jag hörde hur mannen drog efter andan innan han lade på luren. Efter det ringde han mig aldrig mer.

Cecilia Wikström prästvigdes 1994

Minnet får Cecilia att le. Sedan sin prästvigning 1994 har hon tjänstgjort som präst i många olika sammanhang. Den utbredda oviljan att kännas vid sin egen dödlighet upphör aldrig att förvåna henne.

– Alla kommer vi att dö. Det är det enda vi vet om framtiden. Ändå kan vi inte tala om det. Är det inte konstigt? utbrister hon förundrat.

Döden är inte det enda samtalsämnet som många av oss skyggar för, menar Cecilia. Glädjeämnen och framgångar delar vi frikostigt med oss av, inte minst på sociala medier. Betydligt svårare har vi att tala om svårigheter och bekymmer.

– När vi kommer tillbaka till jobbet efter semestern visar de flesta bilder från alla fina resor och utflykter som de gjort under sommaren. I ett sådant klimat är det inte så lätt att sanningsenligt berätta: ”Jag har haft mitt livs värsta sommar, för jag har blivit övergiven.” Eller: ”Jag har problem med mina barn.” Man säger inte så på de flesta av våra svenska arbetsplatser. Istället håller man det svåra inom sig.

Aktuell med boken När krisen kommer

I ett försök att öppna upp för de svåra samtalen har Cecilia skrivit boken När krisen kommer. För att kriser förr eller senare kommer i vår väg, det är något som vi kan vara alldeles säkra på. Själv blev Cecilia på ett påtagligt sätt påmind om tillvarons nyckfullhet samma dag som hon skulle skriva bokens inledning, den 24 februari i år.

– När jag vaknade upp på morgonen var jag fylld av glädje och tacksamhet över min äldste son Theodor, som fyllde 30 år den dagen. När jag sedan hörde att Ryssland hade invaderat Ukraina frågade jag mig: Hur ska jag kunna skriva inledningen till boken idag? Då slog det mig att det var den bästa möjliga dagen att göra det på, när jag kastades mellan den djupa glädjen över min älskade son och oron över den fruktansvärda tragedin med kriget. För det är ju precis så livet är. Vi lever hela tiden i kontrasterna mellan trygghet och oro, glädje och sorg, ljus och mörker.

Den nya boken är en uppdaterad nyutgåva av boken När livet går sönder, som kom ut 2004. Som yrkesperson hade Cecilia redan då stor erfarenhet av krishantering. I egenskap av präst hade hon knackat på många dörrar för att lämna dödsbud, skyndat till arbetsplatser som befunnit sig i krisens efterdyningar och samtalat med döende barn.

Blev blind på ena ögat efter en stroke

Att hennes största personliga kris väntade runt hörnet hade hon däremot ingen aning om. Nyss fyllda 40 år vaknade hon en novembermorgon 2005 upp och kunde inte se på ena ögat. Det som hon från början trodde var en ögoninfektion visade sig vara en stroke.

– Det var en jobbig tid. Jag var dålig länge och mina barn var fortfarande ganska små, minns hon.

När allt var som kämpigast kom det en dag in en kioskvagn på Cecilias sjukhussal.

– Jag fick syn på en veckotidning som hade en bild av mig på framsidan. Rubriken löd: ”Även när det värsta har hänt finns det hjälp att få”. Jag låg där i min säng och tänkte: Det var bra sagt av mig – nu får jag ta till mig mina egna ord. För nu har det värsta hänt mig. Jag har fått en stroke och blivit blind. Men tänk vad alla tar i mig med snälla händer. Att vara utlämnad åt andra och låta dem ta hand om mig var för mig en fin erfarenhet och en enorm övning i tillit.

Vännen Tomas Fischer avled i drunkningsolycka

Tillit är ett centralt ord i Cecilias vokabulär. Tilliten till vissa personer i hennes närmaste omgivning blev kantstött under sjukhustiden, medan förtroendet för andra växte.

– De som jag trodde var mina närmaste vänner var inte alls de som gav mig den största stöttningen. Jag minns exempelvis hur jag bara önskade att en vän som kommit på besök skulle gå därifrån eftersom hon sprutade ur sig så mycket ångest. Samtidigt klev andra personer som förut bara funnits i min periferi rakt in och stöttade upp och fanns där för mig.

Till den sistnämnda gruppen hörde finansmannen och förläggaren Tomas Fischer, som i somras avled i en drunkningsolycka på den västindiska ön Saint-Barthélemy i Västindien.

– Tomas visade en oerhörd omsorg om mig. Flera gånger skickade han blommor till mig på sjukhuset. När jag blev utskriven bjöd han mig till Saint-Barthélemy för att jag skulle få vila upp mig. Jag invände och sa att jag inte kunde lämna min son Johannes, som bara var 8 år. ”Men ta med honom”, sa Tomas.

Sagt och gjort, mor och son reste till det karibiska paradiset. Nedsmugen i Cecilias resväska fanns Amos Oz roman En berättelse om kärlek och mörker.

– Min läkare hade belagt mig med läsförbud eftersom läsande gjorde mig illamående. Men när jag var på Saint-Barthélemy tog jag fram boken. Jag kan ju åtminstone läsa en kapitelrubrik, tänkte jag. Plötsligt hade jag läst ett helt kapitel och till slut hela boken. När boken var utläst kände jag mig frisk. Jag återvände hem och började jobba i riksdagen igen.

Cecilia Wikström: “Efter stroken ville jag aldrig mer leva i en lögn”

Trots att stroken kostade henne synen på ena ögat skulle inte Cecilia vilja vara utan erfarenheten den gav. Ett av hennes huvudbudskap i boken är att kriser kan få oss att utvecklas som människor. I det egna fallet fick sjukdomen henne att omvärdera vissa saker.

– Före min stroke var jag en turbomänniska med tusen saker på agendan. Jag bara körde på, med gasen i botten. Fortfarande går saker fort för mig, men jag tar inte längre någonting för givet. Det tror jag är den stora vinsten, tillsammans med den oändliga tacksamheten över att mina barn har blivit stora och klarar sig utan mig. Jag har aldrig varit rädd för att dö, men däremot ville jag inte lämna barnen utan mamma. Varje år i november tänkte jag: Åh, vad tacksam jag är över att jag har fått leva ett år till så att barnen har hunnit bli ett år äldre. Nu när de är vuxna tänker jag inte så längre.

Ännu en vinst är att Cecilia har lärt sig att sålla bland alla erbjudanden och förfrågningar som hon får.

– Efter stroken ville jag aldrig mer leva i en lögn. Det blev väldigt viktigt för mig att inte bara göra saker för formens skull, utan vara grundad i det jag åtar mig, att det verkligen ska finnas en äkthet i det.

Livet är för kort för att man ska leva för att uppfylla andras förväntningar, konstaterar hon.

Skilde sig från maken Jan-Erik Wikström

Sjukdomen är varken den enda eller den senaste krisen som Cecilia gått igenom. Det har blivit två skilsmässor också. En från dåvarande maken, den 33 år äldre politikern Jan-Erik Wikström. En annan från moderpartiet Liberalerna, som hon var troget i över tre decennier. Efter en schism med partiledningen valde Cecilia att lämna politiken helt 2019.

Båda separationerna har utmynnat i något gott: yrkesmässigt en blomstrande karriär inom näringslivet, privat en bevarad vänskap med exmaken och en ny kärleksrelation med grekiske särbon Giorgos. Cecilias och Giorgos vägar korsades när Cecilia bestämde sig för att köpa ett hus på en vacker halvö mellan Aten och Thessaloniki. Nu har de varit tillsammans i snart sex år.

– Häromdagen åkte Giorgos tillbaka till Grekland efter att ha tillbringat en månad hos mig här i Uppsala och jobbat på distans. Under pandemin var vi fast i Sverige tillsammans. Eftersom Giorgos är en naturmänniska gick vi Upplandsleden. Jag, som inte har gjort matsäck sedan barnen var små, vandrade plötsligt mil efter mil med en ryggsäck på ryggen. Giorgos tycker att vår svenska natur är fantastisk. ”Sverige är ett mirakel”, säger han. Tack vare hans absoluta fascination och beundran för vårt land har jag lärt mig att älska Sverige ännu mer.

Svenskarna borde lära sig att bemöta sorgedrabbade

Det finns emellertid områden där Cecilia tycker att vi borde ta lärdom av hennes andra hemland Grekland, framför allt i hur vi förhåller oss till personer som nyligen har mist en närstående.

– När någon dör i Grekland beger sig hela byn till de anhöriga. Här i Sverige försöker många däremot undvika personer som befinner sig i sorg. Senast häromveckan begravde jag en man vars fru beklagade sig över att vissa vänder bort blicken när de får syn på henne. Grannar kör in i garaget utan att vinka och andra bekanta tar omvägar förbi henne när hon går och handlar på Ica.

Cecilia tillägger att hon ofta får höra av människor att de inte vet vad de ska säga till den sorgedrabbade.

– Då brukar jag svara att de inte behöver säga någonting. Det finns ändå inga ord som kan ta tillbaka personen som är död. Det räcker att man möter den anhöriga med blicken och kanske visar sin medkänsla genom att lägga en hand på personens arm.

Cecilia håller kurser i krishantering

Något annat som Cecilia tycker att vi kan ta intryck av från den grekiska kulturen är att man inte nödvändigtvis måste leja bort alla göromål kring begravningen till en begravningsbyrå.

– Nyligen var jag på min vän och partikollega Marit Paulsens begravning. Där var det mest rörande av allt att Marits barn själva bar kistan. Jag tycker att man kan vänta en dag eller två med att uppsöka begravningsbyrån när en anhörig dött. Då får man lite tid att tänka igenom vad man vill göra själv och vad man vill få hjälp med av begravningsentreprenören.

Vid sidan av sina ordinarie uppdrag håller Cecilia emellanåt begravningsgudstjänster. Genom åren har hon även lett kurser i krishantering på arbetsplatser. En återkommande uppgift som hon gett sina kursdeltagare är att skriva minnesord över sig själva.

– Idén till det fick jag när jag höll en kurs för myndighetschefer och frågan om hur man skriver minnesord över en medarbetare kom upp. Det märkvärdiga var att alla kvinnorna i gruppen skrev minnesordet över sig själva som att de dog i en olycka på väg från kursgården, medan alla män skrev minnesordet med utgångspunkt från att de dog när de var gamla och mätta på livet. Det lärde mig att män och kvinnor ser helt olika på sin egen dödlighet.

Har lämnat instruktioner för sin egen begravning

Minnesordet över henne själv, då? Jo, där vill Cecilia först och främst att det ska stå att hon var en människa av mycket god vilja. Hon har lämnat detaljerade instruktioner över hur hon vill ha sin begravning när den dagen är inne.

– Bland annat har jag skrivit att det på begravningslunchen ska serveras fisk och skaldjur, som jag älskar. Smörgåstårtor och landgångar har jag fått nog av i jobbet som präst. Till maten ska det drickas gott vin från Alsace eller bubbel. Gästerna kan gott få dricka champagne – det har mina söner råd med. Sedan hoppas jag att de ska sätta upp bilder på mig lite här och där och att människor ska säga: ”Hon var väl ändå en rätt förtjusande person.”

Så ger du känslomässig första hjälpen – Cecilia Wikströms bästa råd

Håll om! Kroppsspråket förmedlar närhet och trygghet. Om du bara håller om eller håller i handen så vet den som har det svårt att du är där. Kroppslig kontakt betyder mycket mer än vad man kan föreställa sig.

Håll tyst! Det viktigaste man kan göra är att lyssna. Det behövs inte så många ord. Hjälp den som sörjer att sörja istället för att försöka hitta ord till tröst, ord som man ändå upplever som omöjliga att ta till sig i det akuta stadiet. Dela sorgen med den som sörjer och visa det om du kan.

Håll ut! Tänk på att ni båda ska orka. Gå, men kom tillbaka. Ring eller skicka ett litet kort eller kanske ett vanligt brev med en hälsning.