Marie gav bort ena njuren till sin man: "Vi två blev ett – på riktigt!"

En efter en föll de tänkbara donatorerna bort och framtiden såg mörk ut för Thomas. Han led av en obotlig njursjukdom och hans tillstånd försämrades snabbt. Då fick hans hustru Marie till slut läkarnas tillstånd att ge honom sin ena njure.

Marie gav bort ena njuren till sin man: "Vi två blev ett – på riktigt!"

Marie och Thomas Andersson har mer gemensamt än de flesta andra gifta par. Inte nog med att de har två barn, ett hem och ett företag tillsammans – sedan några år renar dessutom en av hennes njurar blodet i hans kropp.

– Jag är så otroligt tacksam över att Marie kunde ställa upp som donator. Det har gett mig livet tillbaka, säger han och lägger armen om axlarna på sin hustru.

Det är nu över tolv år sedan Thomas fick veta att han led av njursjukdomen IgA-Nefrit – samma sjukdom som prins Daniel har.

I Thomas fall upptäcktes det i samband med att han en sommardag 2005 drabbades av smärtor, yrsel och kallsvettningar när han och Marie besökte köpcentrumet Backaplan i Göteborg.

– Jag trodde först att jag fått en hjärtinfarkt och åkte direkt till sjukhuset.

Men läkarna hittade inget fel på hans hjärta. Däremot upptäckte de att hans njurvärden inte var som de skulle och efter fortsatta undersökningar fick han beskedet att han led av den obotliga njursjukdomen.

– Då hade jag 30 procents funktion på njurarna. En läkare informerade mig om att jag skulle bli sämre och sämre och att jag till slut skulle vara tvungen att gå igenom en transplantation, berättar Thomas.

Men han kände sig helt frisk och han stortrivdes både med jobbet som transportförare inom kriminalvården och med det egna företaget inom trädgårdsanläggning.

Dessutom hade han bara ett år tidigare träffat Marie som han blev blixtförälskad i och som han flyttade ihop med efter bara några månader.

– Det gick snabbt, säger Marie och skrattar. Vi träffades sommaren 2004 på en restaurang i Stenungsund som sände EM-kvalmatchen mellan Sverige och Italien.

– Det var en magisk kväll, säger Thomas. Dels träffade jag Marie, dels gjorde Zlatan mål med en klackspark.

Mindre än ett halvår efter att Thomas fått diagnosen, i december 2005, föddes dessutom deras första barn, dottern Filippa.

Thomas hade helt enkelt inte tid att vara sjuk. Men på kontrollerna kunde han se hur hans värden försämrades.

– Jag började förstå att jag skulle dö om jag inte fick en ny njure. Men jag kände mig inte sjuk förrän min njurkapacitet gick ner under sex procent, berättar han.

Thomas njurar blev allt sämre och det hade kunnat sluta riktigt illa. Då ryckte hans fru Marie in som en räddande ängel.
– Marie har gett mig livet tillbaka, säger Thomas.

Thomas blev sämre

2011 var hans tillstånd så dåligt att han blev beroende av dialys. Tre gånger i veckan var han tvungen att åka in till sjukhuset.

– Jag låg i dialys under fyra timmar vid varje tillfälle, men det räckte inte utan man var tvungen att öka med ytterligare en dag. Det var oerhört fysiskt påfrestande. Varje dialys var som att springa ett maratonlopp.

När han mådde som sämst kunde han inte arbeta och han stupade i säng så fort han kom hem.

Vid samma tid, sommaren 2011, föddes Sebastian. Thomas orkade knappt glädjas åt sin nyfödda son och han kunde inte vara den pappa han ville vara.

– På Sebastians dop mådde jag så dåligt att jag fick gå åt sidan och kräkas.

Thomas var helt inställd på att han skulle gå igenom en njurtransplantation och det saknades inte villiga donatorer. Marie fick inte donera eftersom hon var nybliven mamma, men såväl hans mamma och pappa som hans bror och mammans sambo anmälde intresse.

– Men alla föll bort en efter en i samband med utredningarna om de var lämpliga som donatorer. Min bror eftersom han har högt blodtryck, liksom min pappa. Min mammas sambo utreddes länge innan även han fick avslag.

Plötsligt var Thomas tillbaka på ruta ett och den påfrestande dialysen slet på hans kropp.

Efter flera tuffa år som präglades av Thomas sjukdom kan familjen Andersson äntligen leva ett helt vanligt liv utan sjukhusbesök och oro.

Vilken överraskning!

Då ringde Marie på nytt upp transplantationskoordinatorn och sa att hon ville ge Thomas sin ena njure. Och den här gången blev svaret positivt eftersom Sebastian var över ett år.

– Jag klättrade på väggarna av glädje och ringde direkt till Thomas som var på dialys. Men jag sa inte vad det gällde, bara att jag hade en överraskning, berättar hon.

När Thomas kom hem möttes han av en glädjestrålande Marie som gav honom blommor och champagne. På kortet i blommorna skrev hon:

"Nu blir vi två ett på riktigt! För du kommer för alltid ha en del av mig i dig. Jag är godkänd för donation!!! Hipp, hipp, hurra för oss älskling …"

Det ögonblicket kommer Thomas att minnas så länge han lever.
– Det var den bästa dagen i mitt liv, säger han.

Efter att Marie gått igenom utredning och godkänts fick hon bestämma vilken vecka hon ville att transplantationen skulle genomföras. Hon valde andra veckan i februari 2013 och det slumpade sig så att Thomas fick hennes ena njure den 14 februari – på Alla hjärtans dag.

– Det var väl passande, säger hon med ett skratt.

Vilken kärleksgåva! Transplantationen genomfördes på Alla hjärtans dag 2013.

En kort tid efter transplantationen fungerade Maries njure felfritt i Thomas kropp och han mår nu lika bra som innan han blev sjuk. Men han måste resten av sitt liv ta medicin som ska förhindra avstötning.

– Jag kan äta och dricka allt igen. Det enda jag ska undvika är grapefrukt och huvudvärkstabletter som Ipren och Treo.

När Marie anmälde sig som donator läste hon allt hon kunde komma över om transplantationer. Men hon saknade något ur donatorns perspektiv. Därför skrev hon boken En del av mig…

– Jag skrev den dels för barnens skull, för att de skulle kunna läsa om vad vi gått igenom, men även för andra som funderar på att bli donatorer och som har en massa frågor om hur det går till, berättar hon.