Sven och Lisa: "Nu har vi massor med tid för varandra!"

Kärleken kom oväntat. Sven Wollter var nybliven änkling i djupaste sorg. Lisa Wede var nöjd med sin tillvaro och hade inte tänkt sig någon ny relation. Nu har de varit gifta i 14 år och har nyligen pensionerat sig för att få mer tid tillsammans. Vi mötte dem i ett blomstrande Ligurien för att tala om förälskelse när man inte är helt ung och hur man får kärleken att hålla.

Sven och Lisa: "Nu har vi massor med tid för varandra!"

Vi sitter på ett kafé i den lilla staden Moneglia på Liguriska Rivieran i Italien, inte långt från Cinque Terre. Här hyr Sven och Lisa en lägenhet ett par månader. Lisa vill lära sig italienska och vandra i bergen. Sven vill skriva på sin nästa bok. Och så vill de vara tillsammans, ta sin dagliga promenad upp på höjden, och blicka ut över havet. Ta det lugnt. Njuta av livet. Äta gott, Sven är en virtuos i köket.

Hemma i Sverige bor de oftast i Lisas lägenhet i Luleå. Men Sven är också ofta i sin lilla lya på söder i Stockholm – för olika uppdrag och för att träffa barn och barnbarn.

Förra hösten gick Lisa i pension från sitt arbete som redaktionschef för P4 Norrbotten på Sveriges Radio. Sven bestämde sig samtidigt för att tacka nej till jobb på teaterscenen.

– Sven och jag har bott på varsitt håll så länge, säger Lisa. Vi har båda arbetat mycket. Sven är 83 år nu, jag är 65. Nu vill vi ha tid att resa, tid för varandra. Jag kommer att ha några guidejobb för fransktalande grupper i Luleå framöver och Sven har åtagit sig en liten filmroll i sommar, utöver skrivandet. Men det är ändå stor skillnad mot förr. Tänk, vilken frihet att bara kunna sticka iväg så här! Improvisera, ta dagen som den kommer.

– Det är lite som att vara nygifta, att ha så mycket ledig tid tillsammans, fyller Sven i.

– Vi har båda arbetat mycket. Sven är 83 år nu, jag är 65. Nu vill vi ha tid att resa, tid för varandra, säger Lisa.

Påtaglig ömhet
De sitter bredvid varandra. Han pratar trivsam göteborgska, på sitt karaktäristiska Sven Wollter-sätt, hon talar trygg Övertorneå-dialekt. Han är vithårig, hon svarthårig med några grå stänk. Han är längre än henne. Det finns ett samförstånd mellan dem, en närhet. Ibland tar han hennes hand medan vi samtalar. Hon smeker honom över kinden.

De har ett radioprogram att tacka för den närheten. I februari 2002 fick Sven i uppdrag av Kerstin Wixe på Radio Norrbotten att läsa in en roman som radioföljetong för programmet Boktornet. Då hade Svens livskamrat Viveka Seldahl varit död i ett halvår. Svens sorg var bottenlös, varje dag var en plåga. Hans barn var oroliga för honom. Att åka upp till Luleå innebar ett miljöombyte, och det kunde han ju behöva, så han tackade ja.

Kerstin Wixe råkade dela rum med radiojournalisten Lisa Wede. I pauserna satt Sven och Lisa ofta i den stora röda soffan och pratade med varandra. Sven såg en skärpt och intressant kvinna i Lisa.

– Hör av dig när du kommer till Stockholm så går vi ut och tar en bärs, sa han när han skulle åka hem igen.

En tid senare ringde Lisa, i ett jobbärende. Sedan fortsatte de att höra av sig till varandra nu och då, kanske fler gånger än jobbet krävde.

När Lisa efter en tid skulle till Stockholm för en intervju sade Sven att han kunde möta henne på stationen och bjuda henne på en bit mat och den där utlovade ölen. Han städade extra noga hemma och var på stationen för att invänta hennes buss, väldigt långt innan den skulle anlända. Förbluffad frågade han sig själv: "Vad är det med dig, människa? Har du gått och blivit förälskad?".

Och det hade han ju. Handlöst och fullkomligt. Hur var det möjligt? Kanske är det så att djup sorg också öppnar ens sinnen och gör en mottaglig för alla sorters olika känslor?

Att det här var på riktigt visste Sven tidigt. I sin bok Pojke med pilbåge beskriver han sin glödande passion till Lisa. Lyriskt beskriver han hennes händer, hår, mun. Och sin längtan efter henne.

I den lilla staden Moneglia på Liguriska Rivieran i Italien är makarna lyckliga. Här kan de vandra, äta gott och njuta av vara tillsammans.

Lisa mer tveksam
Lisa var inte riktigt lika redo att möta kärleken.

– Nej, till en början var jag inte det. De hände något stort i mötet mellan oss, det gick inte att förneka. Men vad det var kunde jag inte riktigt formulera. Och Sven hade dessutom förlorat Viveka så nyligen. Jag tänkte att han inte riktigt var sig själv. Det här var inte lämpligt! Han måste få sörja färdigt innan han kastade sig in i nästa relation – och den skulle inte bli med mig.

Lisa hade levt ensam i många år efter skilsmässan från sin första man och blivit van vid att vara oberoende. Hon är en uttalad feminist och har bland annat varit med och gjort programmet Radio Ellen. Sin styrka och självständighet tänkte hon inte göra avkall på.

– Jag tog med Sven på en resa till Frankrike, där jag hade bott tidigare, för att han skulle förstå vem jag var. Att jag var en sort som han kanske inte skulle vilja ha, trots allt. Jag förstod att han var van att bestämma mycket, över allt och alla. Med mig går ju inte det. Det skulle han komma att bli varse.

Lisa skrattar till.

– Den resan blev avgörande, fortsätter hon. Vi råkade ut för några prövningar och fixade det. För Sven fanns aldrig några tvivel. Jag drogs med. Det är väldigt attraktivt med en man som vet vad han vill. Trots att vi har så olika bakgrund och har levt så olika liv så visste jag då att det här hade en chans att hålla.

De gifte sig borgerligt den första maj 2003, efter att ha deltagit i ett demonstrationståg.

– Tänk att det är 14 år sedan, säger Lisa. Tänk att vi har fått så lång tid tillsammans och att det är fullt möjligt att vi får lika många år till. Jag har en kärleksfull och oerhört närvarande man i mitt liv.

– Bra ord, kontrar Sven. Närvarande är i allra högsta grad också Lisa. Ärlighet är en annan egenskap jag uppskattar hos henne. Jag kan alltid lita på att hon säger vad hon menar, hon förställer sig aldrig.

Sven och Lisa gifte sig borgerligt den första maj 2003, efter att ha deltagit i ett demonstrationståg.

Samma nu som då
Kärlek lite senare i livet skiljer sig inte så mycket från den man upplevde som ung, tycker Sven.

– Pirret och passionen är densamma. Tålamodet är kanske lite större när man blir äldre, det vore väl tusan annars, om man inte lärt sig någonting?

– Ja, man blir lika förälskad vid 50 som vid 20, säger Lisa. Lika sårbar och rädd för att det ska hända något, så att man förlorar den andre.

Med åren tar man kanske inte kärleken lika för given, som när man var ung. Man vet kanske att det gäller att ta vara på det man har.

Sven talar om nåden att få vakna med en älskad människa vid sin sida. Att inte gå ensam genom livets alla skiften. Lisa berättar om hur härligt hon upptäckte att det var att dela sitt liv med någon, efter att ha levt som singel i åratal.

Hur får ni kärleken att hålla?
– Man måste ha respekt för den andre, säger Sven. Det är ingen konst att älska någon när allting glittrar och solen skiner. Det svåra är att älska när man blir irriterad på sin partner och inte riktigt är överens med henne. Då får man säga sig: "Hon är en självständig individ, hon har rätt att vara som hon är och tycka som hon tycker och det är du som måste tänka efter." Ibland hinner man inte det innan man blir förbannad. Men då tänker jag: "Nu var du dum, nu skulle du ha lugnat ner dig."

Sven garvar så att några ungdomar vid bordet intill vänder sig om. Han tillägger att sedan att han och Lisa väldigt sällan grälar. En gång om året ungefär – och nu har de redan haft sitt årsgräl.

– Det behövs en urladdning ibland, säger Lisa. Vi kör konflikten i botten. Sedan är det bra. Ingen av oss är långsint. Man får be om ursäkt om man varit dum, och gå vidare.

Sven har fem barn och sex barnbarn, Lisa har två barn. Alla var glada när Lisa och Sven fann varandra, säger de.

Sven har fem barn och sex barnbarn, Lisa har två barn. Alla var glada när Lisa och Sven fann varandra, säger de.

Tillvaron ett äventyr
Hur framtiden ska se ut har de inte planerat i detalj. Deras permanenta bostad kommer nog att fortsätta vara lägenheten i Luleå. Lisa har en åldrig mamma som hon inte vill flytta ifrån. Dessutom känner hon sig rotad i trakten efter att ha bott där i så många år, och har ingen större längtan söderut. Sven åker nu och då till Stockholm för att umgås med sina barn.

Somrarna tillbringar de mest i Svens stuga på Orust, i Bohuslän. Familj och vänner droppar in då och då. Kanske blir det också någon segeltur. Både Sven och Lisa är roade av segling. Förr hann de knappt packa upp väskan när de kommit till lantstället förrän de ville ut på sjön. Sven hade en egen båt. Men att sköta den tog för mycket tid och segling är inte längre det första paret tänker på, så nu hyr de när de känner för att ge sig ut.

Sven och Lisa ger sig också ut på äventyr ibland. De älskar att resa och har bland annat varit på Borneo. Som nyblivna pensionärer reste de först av allt för hälsa på Svens syster och svåger i USA. De var i New Orleans, i indianreservatet i Smokey Mountains, och i New York när Trump blev vald till president.

– När vi får det där krypet i kroppen, att nu måste det hända någonting, så sticker vi iväg, säger Lisa. Ibland är det jag som kommer på idén, ibland är det Sven. Och den andre hakar på, säger "ja, det gör vi"!

Lisa kallar till sig kyparen på caféet, på italienska förstås, och ber om att få betala för kaffet. Sedan tar Sven och Lisa oss på promenad, för att visa oss trakten.

Vi passerar vackra ockrafärgade hus och ser stora gula citroner växa på ett träd. Promenerar längs stranden. Sven och Lisa går framför oss, hand i hand, med fingrarna inflätade i varandra.