Tomas von Brömssen: "Hittills har jag åldrats med värdighet, om jag får säga det själv"

Det har gått 41 år sedan Tomas von Brömssen slog igenom som Herbert i tv-succén Albert & Herbert. Idag är han en av våra mest folkkära skådespelare och trivs med livet.
– Jag vill hålla på så länge jag kan stå på benen och huvudet är klart, säger den 74-årige skådespelaren, aktuell med ny säsong av Saltön i SVT1.

Tomas von Brömssen: "Hittills har jag åldrats med värdighet, om jag får säga det själv"
Foto: Bosse Håkansson

Som liten ville Tomas von Brömssen bli reklamtecknare eller trumpetare. Hans pappa målade mycket och Tomas älskade att teckna, rita och måla. Musiken har också alltid spelat en stor roll i hans liv.

– Jag köpte min första skiva, den gamla tidens stenkaka, när jag var tio–tolv år. Det var Louis Armstrong och han fick mig att börja drömma om en karriär som trumpetare. Men det blev istället klarinett lite senare. Jag köpte min första då jag var 18 år och spelar fortfarande så fort jag har tid. Samma sak gäller med målandet.

Sedan tiden på scenskolan i Malmö har hans fokus dock legat på skådespeleriet. Det mesta han gjort är han stolt över, men det finns undantag, när han känt att han varit på avvägar.

– Jag medverkade i filmen Dykaren. Det kändes inte bra ur konstnärlig synpunkt. Den var i och för sig ganska rolig att spela in, men inte då jag såg resultatet. Som tur var har jag inte varit på avvägar fler gånger i karriären. Jag har ofta valt mina roller med omsorg och kunnat stå för dem på ett bra sätt.

Var befinner du dig i livet nu?

– Jag hade en intensiv vinter då jag spelade in både Helena Bergströms nya film Vilken jävla cirkus och TV4:s nya komediserie Enkelstöten. Båda har premiär nu i höst. Så jag hade en skön, ledig vår. Frånsett några spelningar med ett par gitarrister försökte jag verkligen njuta och ta det lugnt. Jag tecknade, ritade och spelade klarinett. Bäst tycker jag om att måla akvarell.

Visste du alltid att du skulle bli skådespelare?

– I början av karriären spelade jag på Malmö stadsteater. En grupp skulle börja med barnteater. Jag visste först inte hur jag skulle göra, om jag skulle fortsätta att spela för vuxna eller även prova på att uppträda för barn. Jag valde det sistnämnda och det var det bästa jag kunde göra. Jag lärde mig enormt mycket. Kan man fånga en barnpublik så kan man fånga vuxna också. Det gäller att vara på hugget och få med sig publiken direkt. Efter tiden på Malmö stadsteater spelade jag fyra pjäser för barn på Göteborgs stadsteater.

Vad innebär det att leva gott?

– Att få vara sig själv och stå för den man är. Att lyssna på andra och visa empati, då får man samma saker tillbaka. Mitt yrke och mötet med alla människor där ger mig enormt mycket. Jag fylls på med kickar hela tiden och älskar verkligen det jag gör. Samarbetet med Helena Bergström i den nya biofilmen fungerade fantastiskt och sådant får mig att må jättebra. Det är så otroligt spännande att träffa så många olika personer hela tiden.

Vad är det tuffaste du varit med om?

– När min första fru Eva gick bort, år 2000. Hon var bara 57 år och vi var gifta i 34 år, så det var förstås fruktansvärt och tog lång tid att bearbeta. Att jobba första tiden efteråt gick bara inte. Jag drog mig tillbaka en tid, men när jag var på väg in i en sorts apati kändes det bra att ha det här jobbet. Här vet jag att man ska stå på scenen inför en publik som har förväntningar på mig.

Tomas med frun Dorte 2014. (Foto: Carolina Byrmo/IBL)

Vem har funnit vägen till ditt hjärta?

– Det är det flera människor som har gjort – familj, släkt, vänner och kollegor. Men givetvis också min fru, Dorte Velling Pedersen. Vi gifte oss i november 2004.

Vad har du kvar att uträtta inom ditt yrke?

– Jag vill hålla på så länge som jag orkar, kan stå på benen, huvudet är klart och tajmingen finns kvar. Det hoppas jag är en lång tid framöver. Jag minns att jag sa i en intervju för tio år sedan att jag skulle åka på ambulansturné med min vän och kollega Ulla Skoog, där vi får rullas in på scenen om tio år. Nu är vi ju där och det känns inte aktuellt, säger Tomas och skrattar. 

– Jag är väldigt glad över att fortfarande ha hälsan och inga krämpor. Men vet ju aldrig vad som händer i livet. Har ju två kollegor som gick bort alldeles för tidigt ganska nyligen, Brasse Brännström och Magnus Härenstam. 

Du fyllde 74 år i maj, hur känns det att åldras?

– Jag är inte rädd för att åldras, däremot för att bli gammal. Och då menar jag på det sättet att jag blir orkeslös och tappar allting – minnet, balansen och tänderna. I sinnet känner jag mig ofta som 40 snarare än över 70. Men tittar jag i spegeln går det ju inte att komma ifrån att se påsarna under ögonen och rynkorna, som inte fanns där då. Fast hittills har jag ändå åldrats med värdighet, om jag får säga det själv.

Vem har betytt mest för dig som skådespelare?

– När vi spelade in Albert & Herbert första gången 1976 betydde Sten-Åke Cederhök otroligt mycket för mig. Jag lärde mig massor av honom när det gäller komik och revy som jag tagit med mig på vägen.Dessutom var han mån om mig som om han vore min egen pappa. Inte bara i tv-serien, utan också på riktigt. Jag fick nästan påminna honom om att jag hade en riktig far också, skrattar Tomas igen.

Är det något du inte gjort som du skulle vilja prova?

– Att göra en musikal vore roligt, hoppas att det dyker upp någon sådan roll. Annars har jag ju gjort teater, revy, film och tv. Just mixen har jag gjort att jag aldrig har tröttnat och fortfarande tycker att det är lika roligt.