Sveriges bästa barnskötare: Kristina är kandidat nr 1

Tomma kartonger blir en affär och flaskor förvandlas till maracas. Barnskötaren Kristina Hagberg Qvist försöker få med alla i leken. Hon månar lite extra om de barn vars funktionsnedsättningar inte syns utanpå.

Sveriges bästa barnskötare: Kristina är kandidat nr 1

Kristina Hagberg Qvist blåser ut en lång rad glänsande såpbubblor. De seglar iväg över sandlådan och bort mot gungorna. Barnbarnet Kevin Qvist, fjorton månader gammal, följer dem med blicken och pekar på dem med ett knubbigt finger.

– Såpbubblor är en passion jag har, och alla barn gillar dem. Det kvittar om det regnar, blåser eller snöar. Om barnen är lite frusna så får de fart när de ska springa efter bubblorna, säger Kristina Hagberg Qvist.

Men just idag lyser solen över Sjömarken utanför Borås. Om en stund ska Kristina ge sig iväg till arbetet på småbarnsavdelningen på Kullagårdens förskola i närbelägna Sandared. Flaskan med såpbubblor följer, som alltid, med i väskan.

Kristina Hagberg Qvist, kandidat till Sverigepriset Sveriges bästa barnskötare. På bilden tillsammans med barnbarnet Kevin.

Många glada ansikten

På förskolan kallar barnen henne för "Klistina" eller "Kickitina". Vid några tillfällen har den röda peruken och de grova kängorna åkt på, och då har hon blivit "Pippitina". Tillsammans med barnen har hon då sökt efter skatter i sandlådan, letat småkryp i skogen eller seglat på de sju haven.

Utklädning är något av en paradgren. Barnen har sett Kristina i såväl påskkärringsmundering som snigeldräkt, med skal och svart hatt.

– Jag har alltid gillat att leka. Energin får jag av barnen. Sedan kan de förstås också vara små tjurar som mäter krafterna med varandra. Det är helt naturligt.

Kristina Hagberg Qvist har för vana att hålla ett extra öga på de barn som på olika sätt skiljer sig från mängden. Vardagen därhemma, med yngste sonen som har den neuropsykiatriska funktionsnedsättningen ADD, har gjort henne lyhörd. Hon riktar också särskild uppmärksamhet mot barn med astma, allergi eller överkänslighet.

– Jag vet ju själv hur det känns. Som femåring drabbades jag av astma. Under barndomen drömde jag om att bli läkare, för att kunna "hjälpa andra barn att andas".

Men skolbetygen räckte inte, så istället blev det gymnasielinjen Konsumtion och hemvård, följt av en ettårig barnskötarutbildning. Kort därefter fick hon sitt första arbete, på det som då kallades för lekis.

– Jag lärde mig oerhört mycket där. När förskolläraren blev sjuk fick jag, nitton år gammal, ensam ta hand om både förmiddags- och eftermiddagsgruppen

Kristina gillar att klä ut sig. Ibland är hon Pippi Långstrump, eller "Pippitina" som barnen då kallar henne. (Foto: Privat)

Många minns henne

Den unga barnskötaren gjorde intryck på barnen. Det händer att hon blir igenkänd, som av den 35-årige mannen på stan som visade sig vara hennes "gamla dagispojk".

– Jag hoppas att de minns sin gamla fröken med glädje. Att hon var skojig, snäll, rättvis och schyst.
Under tjugo år jobbade Kristina Hagberg Qvist heltid på olika förskolor i kommunen. Arbetet tog mycket kraft och engagemang – särskilt som hon även på fritiden ständigt var på jakt efter roliga prylar, som tomma mjölkkartonger och ursköljda flaskor, som kunde användas i lekarna på förskolan.

I början av 2000-talet tog dock livet en tvärvändning: Kristina drabbades av den kroniska inflammatoriska tarmsjukdomen ulcerös kolit.

– Det var som om helvetet på jorden brakade loss. Jag fick ont i kroppen, blev matt och mager, egentligen bara skinn och ben, och maten bara rann igenom mig. Ibland kändes det som att jag bodde på toaletten.
Efter sjukskrivning gick Kristina ned i arbetstid, till 50 procent. Med hjälp av ändrad kost har hon lyckats hitta balans i tillvaron, men minsta avsteg gör att hon fortfarande kan känna värk och kraftlöshet.

– Sjukdomen syns inte utanpå. Ibland önskar jag att jag istället hade blivit grön i ansiktet, för då skulle folk förstå att jag faktiskt mår dåligt. Men efter ett arbetspass behöver jag komma hem och vila.

– Min uppgift som barnskötare är att finnas till för barnen. Att vara en trygg famn för dem att krypa upp i, säger Kristina.

Att klaga hjälper inte

Livet har begränsats på olika sätt. Men att beklaga sig hjälper inte, menar Kristina Hagberg Qvist, som tycker att man istället måste lära sig att gilla läget och glädjas åt det man faktiskt kan åstadkomma.

– Det är fantastiskt att få föräldrarnas förtroende att ta hand om deras guldklimpar medan de arbetar. Min uppgift som barnskötare är att finnas till för barnen. Att vara en trygg famn för dem att krypa upp i, att lyssna på och bekräfta dem, trösta och medla. Och framför allt vara en förebild, som lär dem att säga tack, hej och förlåt. Då har de en bra grund att stå på inför livets utmaningar.

Kristina tittar på klockan. Dags att börja samla ihop plastleksakerna i sandlådan! Snart ska hon bege sig till förskolan och väcka barnen ur deras middagslur.

Hemma i hallen står sedan länge två stora säckar med tomma och tvättade plastflaskor. Maken Lars – som arbetar som sopgubbe – sneglar ofta på dem och menar att de egentligen hör hemma i soptunnan. Men Kristina Hagberg Qvist har andra planer: de mindre flaskorna ska förvandlas till maracas och de lite större blir alldeles perfekta som rännor i ett kommande och lekfullt vattenbygge.

– Det kommer barnen tycka är roligt!