Ett par kilometer utanför Kivik, strax före infarten till Kiviks musteri, möts vi av en hemsnickrad skylt med texten “Ranelid”. Dvärgpinschern Kalle skäller ilsket på oss när vi kommer fram till grinden. Björn och hans fru Margareta är desto hjärtligare i sitt välkomnande. Björn visar oss frikostigt runt i parets sommarparadis sedan elva år tillbaka. Ordet paradis kunde knappast vara mer berättigat. Från det bedårande gulmålade korsvirkeshuset har man utsikt över en vidsträckt äppelodling och havet där nedanför.
På väggen till ett av gästhusen finns en av hans mest älskade aforismer, och tillika titeln på en av hans romaner, återgiven med vacker handstil: “Bär ditt barn som den sista droppen vatten.”
– Det är jag själv som har målat dit det. Tretton personer har hittills tatuerat in den aforismen på sina kroppar. För mig är det ett större erkännande än att få Nobelpriset, konstaterar Björn stolt innan vi slår oss ner i trädgården.
Den som tror att det enbart är förbehållet journalister att få hälsa på i Björn och Margaretas sommaroas tror fel. Så sent som en månad innan vårt besök bjöd de in allmänheten på litteraturrunda och fika. Det är dock inte alla som orkar invänta en officiell inbjudan. Otaliga gånger har Björn och Margareta i all hast fått slänga på sig kläder och skynda ut till grinden, där någon förbipasserande turist väntat i förhoppning om att få byta ett par ord med Björn och kanske ta en bild eller få en autograf. Tålamodsprövande kan tyckas, men Björn skulle aldrig drömma om att avvisa någon beundrare som håller sig inom anständighetens gräns.
– Jag har aldrig blivit irriterad på någon människa som har kommit hit. Kändisskapet är en organisk del av mitt liv. Jag kan inte gå någonstans utan att folk ber om autografer eller vill ta bilder på mig. Anledningen till att jag har satt ut skylten med vårt efternamn på infarten till huset är att människor ska slippa springa in och titta efter om det är här jag bor. Några gånger har folk snokat i vår brevlåda, och där går väl gränsen, men i övrigt tycker jag att alla är väldigt snälla mot mig.
Margareta är betydligt mer besvärad av Björns kändisskap.
– Hon vill inte gå på Ikea med mig längre, berättar Björn. Senast jag var där bröt de kön för att jag skulle kunna bli fotograferad. “Här kommer kungen av Malmö”, sa han som satt i kassan. “Nej, det är Zlatan som är kung. Jag är inte ens kronprins”, svarade jag.
Björn lyckas peta in Zlatan i de flesta av samtalsämnena. Som till exempel när vi kommer in på att hans ansökan om att få bli borgerlig vigselförrättare, efter många turer, äntligen har bifallits. Efterfrågan är skyhög. Bara under tiden vi sitter och fikar tar Margareta emot samtal från två par som undrar om Björn har möjlighet att viga dem. Eftersom deras bröllopsdatum krockar med andra åtaganden måste hon göra dem besvikna. Trots att Björn redan har en sprängfylld agenda med föreläsningar över hela landet är han mån om att tillmötesgå vigselförfrågningarna i den utsträckning det går.
– Under sommaren kommer jag nog att tacka ja till ett femtontal vigslar. Det är ett enormt hedersuppdrag att få viga människor. Det blir ju ett minne för livet för dem. Att förrätta vigslar och hålla föreläsningar är mitt sätt att parallellkoppla det skrivna med det talade ordet. Det är det som är min framtid.
– Tänk att få viga Zlatan och stå där och säga: “Tager du, Zlatan Ibrahimović, denna Helena Seger till din äkta maka?” Det hade varit kul, men det kommer jag inte att få göra. Jag har aldrig träffat Zlatan personligen, även om jag vid två tillfällen har haft möjlighet till det i samband med fotbollsmatcher. Jag är inte den som tränger mig fram i sådana sammanhang. Men jag har skrivit 120 sidor om honom, som jag hoppas ska utmynna i en bok. Eva Bonnier har kallat mig för “litteraturens Zlatan” och hon har rätt i att vi har mycket gemensamt.
Något som de båda har gemensamt är att de har vuxit upp i Malmö och spelat i stadens stora fotbollslag, Malmö FF.
– De viktigaste faktorerna bakom vår långa relation är humor, skratt, tålamod och erotik, säger Björn.
Vilken väg var den första du gick på?
– Sallerupsvägen 32 F i Malmö. Vi bodde där från att jag var nyfödd fram till att jag var 16 år, fem personer i en liten tvåa. Alla som var bosatta i området var antingen lägre medelklass eller arbetarklass. Min uppväxt var harmonisk, bortsett från att jag blev mobbad för min deformerade överläpp, som började växa i tonåren. Jag fick mycket kärlek av mamma och pappa. De lärde mig att respektera alla människor, oberoende av utbildning och ekonomiska förutsättningar. Det enda jag bedömer är hur du är som person. En mening av mig som ofta blivit citerad är: “Bill Gates aska väger inte mer än askan av den fattigaste människan i Calcutta.”
– Som ung var jag naiv och godtrogen. Jag trodde att om jag bara uppförde mig anständigt skulle människor bemöta mig med respekt, men med tiden lärde jag mig att det inte är riktigt så enkelt.
Hur ser din livsväg ut?
– Jag skrev envetet i 14 år innan jag fick min första bok utgiven. Under de åren jobbade jag parallellt som lärare i svenska och filosofi. Emellanåt misströstade jag, men jag är en person som aldrig ger upp. Under hela min ansatsbana fick jag kämpa hårt. Jag har inte strävat efter att bli rik eller berömd, men jag längtade efter att få ett erkännande för mitt författarskap. När jag till slut fick ett förlagskontrakt kände jag en enorm lycka.
Har du någon gång tagit en omväg?
– Nej, men däremot har det tagit mig längre tid att komma dit jag är idag än vad det hade kunnat göra om jag hade haft större uppbackning utifrån. Jag har aldrig haft några bundsförvanter inom kulturetablissemanget. Paradoxalt nog har det också gett mig styrka och energi. Jag behöver inte hålla på och ställa mig in hos någon. Det har gjort att jag står fri och kan röra mig över stora fält.
– Den största missuppfattningen om mig är att jag skulle vara självgod och skrytsam. Missuppfattningen grundar sig i att jag ibland själv måste påtala det jag har uträttat därför att så många försöker tysta ner och redigera bort det jag gör. Där skiljer vi oss åt, Zlatan och jag. Zlatan behöver inte själv säga att han är bra, det räcker att han visar det i handling.
– Nu ska du få veta något som jag aldrig har sagt till någon journalist förut: Jag kommer inte tillåta att tidningarna som har behandlat mig illa skriver vackert och snällt om mig efter min död. De ska inte få komma och lovprisa mig i efterhand. Falskhet är det värsta jag vet.
Vem har funnit vägen till ditt hjärta?
– Margareta! Jag tyckte om min första fru också, men Margareta är väldigt speciell för mig. Hon är mycket klokare än vad jag är. Margareta ser sådant som jag inte ser och lotsar mig i rätt riktning när jag behöver hjälp. Vi har varit tillsammans sedan 1976. De viktigaste faktorerna bakom vår långa relation är humor, skratt, tålamod och erotik. Hur jag är att leva med? Jag tror nog att jag är ganska snäll. Det händer visserligen mycket omkring mig, men i motsats till vad många tror är jag faktiskt en lugn person. Jag vill påstå att jag också är romantiskt lagd. Jag har köpt mängder av smycken till Margareta och skänkt alla mina fastigheter till henne. Det enda jag äger är min Jaguar, och det räcker för mig.
När har du känt att du varit på avvägar?
– Det har jag aldrig gjort. Margareta och jag har aldrig pratat om skilsmässa eller haft uppslitande gräl.
Vilken är vägen till det goda livet?
– Kärleken, och för min del att hitta en bra kvinna. I mina ögon är Margareta, barnen och barnbarnen långt viktigare än vad jag själv är. Här hemma behöver jag inte gå runt och hävda mig. Här finns det ingen som säger något negativt om mig, vilket gör att jag kan slappna av på ett helt annat sätt än när jag befinner mig i offentlighetens ljus. Ni kan inte ens föreställa er hur kul jag och barnbarnen har tillsammans. Det finns inget roligare än att hämta dem på skola och dagis och sedan leka med dem. Bara jag tänker på lilla femåriga Zoë Mae – när hon säger att “morfar är tokig!” – skrattar jag så att jag tjuter.
Vart är du på väg i livet nu?
– Det som gäller framöver är koncentration på barn och barnbarn samt hårt arbete. Som en motvikt till terrorism och andra destruktiva krafter vill jag försöka göra det lilla jag kan för att sprida ordet om det som är viktigast på jorden: Kraften, modet, kärleken och glädjen.
