Mia Parnevik: "Vi älskar Florida – men den svenska sommaren är bäst"

I hela sitt liv har Mia Parnevik satt andra framför sig själv. Men med 50-årsdagen runt hörnet vill tv-profilen skifta fokus och börja prioritera sig själv, sina projekt och, framför allt, sin hälsa.
Foto: TV3

Mia Parnevik: "Vi älskar Florida  – men den svenska sommaren är bäst"

Mia Parnevik drömde om att bli skådespelerska, men är nu sig själv i tv. Vi har lärt känna henne som en färgstark personlighet med båda fötterna på jorden – medveten om sina privilegier, men med rötterna i enklare förhållanden. Och med samma problem och drömmar som vem som helst: ett långt och hälsosamt liv tillsammans med sina nära och kära, berättar hon för Hemmets Journal.

Vilken väg var den första du gick på?

– Den första vägen, den i mitt föräldrahem, var fylld av frihet och villkorslös kärlek. Jag är uppvuxen i Örebro, men somrarna och ledig tid spenderade vi i mammas föräldrahem i Strömstad. Där samlades hela släkten med över 20 kusiner, där åt vi mycket mat och tog härliga bad. Jag var en pojkflicka, som gärna lekte med killarna i trakten och speciellt med kusinen Peter. Vi brukade paddla kanot eller så satte vi upp teateruppsättningar i ladugården.

– Min barndom, särskilt sommartid, innehöll väldigt fri och kreativ lek. Jag älskade att vara i naturen. Jag drömde om att bli skådespelerska, vilket är lite roligt nu eftersom jag är helt värdelös på att spela roller. Även om jag i tv-programmet om vår familj ska vara som jag är, så tyckte jag i början att det var jättesvårt att se och höra sig själv i tv. 

– Mina föräldrar visade tidigt i livet att det är viktigt med kärleksfulla relationer. Jag kunde prata med dem om allt, även om jag hade gjort något väldigt dumt. 

Din livsväg?

– Mina föräldrar hade inget fett bankkonto, men de fick oss barn att känna oss sedda och hörda. De gav mig en frihetskänsla och en känsla av att vara oövervinnerlig. Att jag kunde bli vad jag än ville. Aldrig någonsin lade de någon skuld på mig, vilket jag tycker är det finaste man som förälder kan ge sina barn.

– Jag har ju rötter i arbetarklassen och vet hur det är att gå runt i affären och jämföra pris på köttfärs. I grund och botten är jag en ganska enkel människa och jag vet hur det är att inte ha så mycket pengar. En del tycker kanske att det är slösaktigt av mig att bjussa på middagar och resor, men att jag har möjligheten att glädja andra med våra tillgångar gör mig bara genuint glad. 

När har du känt att du varit på avvägar?

– Det spelar ingen roll hur mycket pengar man har, livet drabbar alla. Man är inte förskonad från kriser och motgångar för att man har miljoner på banken.

– För ungefär sju år sedan opererade jag bort livmodern. Eftersom mina föräldrar haft cancer ville jag minimera risken att få samma sjukdom. Jag vill ju leva ett långt liv och finnas till för mina barn så länge jag kan. Men som jag berättat tidigare blev tiden efter operationen väldigt tuff, den svåraste perioden i mitt liv. Jag hamnade i klimakteriet på bara ett par dagar och blev helt personlighetsförändrad. Jag mådde jättedåligt. 

– Samtidigt opererades Jesper och kunde inte spela golf på väldigt länge. Han visste inte ens om han någonsin skulle kunna spela igen. Det var en tuff tid för oss båda. Det var nog min första riktiga avväg i livet. Men det var ju relativt sent, så jag måste nog erkänna att jag varit förskonad i livet.

Vilken är ditt livs omväg?

– Jag tror inte på det där med omvägar. Jag tänker snarare att man är på det ställe där man ska vara. Just det där tänket är nog lite av min styrka. Jag har aldrig tänkt att "tänk om jag gjort si eller så …". Har aldrig ältat eller ojat mig och inte heller gått runt och önskat att jag var någon annanstans. Tvärtom. Jag har alltid känt att jag varit på den plats i livet jag vill vara på.

Har du hamnat i en återvändsgränd?

– Flera gånger har jag börjat träna och försökt äta bättre, men jag har aldrig kunnat fullfölja mina hälsomål. Varje gång har jag hamnat i en återvändsgränd. Förutom nu. Den här gången är det annorlunda!

– Jag kände att nu närmar jag mig 50 och jag fortsätter bara att gå upp i vikt. Vi har alltid stora middagar och äter en massa ost, kex och efterrätter. Men nu måste det bli ändring. Jag måste sluta äta ohälsosamt och har börjat träna och fokusera på mig själv. Nu kommer jag att gå hela vägen. För hälsans skull, för hjärtat, vikten … allt!

– Tack vare Nutrilett och en powergrupp ska jag inspirera många andra människor att gå samma väg som jag. Aldrig trodde jag att jag skulle vara med i sådana där samarbeten, men här är jag nu. Jag har redan gått ner sju kilo. Mitt mål är femton, så jag är på god väg.

– Här i Florida cyklar jag nästan varje dag. Det kan bli flera mil. Eller så tränar jag på gym eller med min personliga tränare. När man reser så mycket som vi i familjen gör, är det lätt att stoppa i sig fel saker. På flygplatser är det svårt att hitta goda sallader och en hamburgare slinker så lätt ner istället. Nu har jag alltid shakes och bars med mig när jag reser. Jag är vanligtvis urdålig på att träna och shakes är inte min grej egentligen, men det ger faktiskt resultat på en gång, vilket gör mig motiverad. Peg och jag ska springa Tjejmilen i september. Även om jag inte kommer att orka springa hela tiden så är målet att ta sig runt.  

Hur är riktlinjen/vägen hemma hos dig?

– Att bygga upp mina barn och hjälpa min omgivning. Att se till så att våra barn klarar sig och blir fina världsmedborgare. Det är härligt att se att barnen redan har de största grundstenarna och att de är fina människor. Det är det högsta betyget vi som föräldrar kan få. "Jobbar man hårt kan man leka hårt" och "Var snäll mot din nästa och tänk på dina medmänniskor". Alla barn har det där i sig. Vi bor i ett enormt hus och våra barn har upplevt mer än de flesta barn – men ändå vet de att saker, materiella ting, inte är viktigt. De är grundade och jordnära, där tror jag vi lyckats. Men sedan har de ju fel och brister, som alla andra.

När har du stått i en vägkorsning?

– För mig har mycket varit självklart. Mina barn har alltid varit nummer ett, det som gått före allt. Jag har haft lyxen att kunna välja dem framför allt annat. Det var först för ett år sedan som jag tog tag i egna projekt, i att göra tv och börja tacka ja till galna erbjudanden. Snart reste jag hela tiden, och jag träffade sällan barnen. Jag tvingades fråga mig själv: "Vad sysslar jag med och varför?" 

– Plötsligt fick jag en förståelse för Jesper och hur han -alltid känt sig otillräcklig. Jag insåg att det blivit lite för mycket av det goda även om jag fortfarande tyckte att det var kul. Jag har alltid haft svårt att säga nej, men jag jobbar på att bli bättre på det, försöker ha en balans och prioritera bättre.

Vad är vägen till det goda livet?

– Humor är allt. På riktigt. Under småbarnsåren, eller andra jobbiga och krävande faser i livet, måste man komma ihåg att ha kul och göra vad man kan för att vardagen ska bli lite roligare. Vi är inte så pretentiösa, men har som mål att göra vardagen speciell och rolig. 

– Hos oss har det alltid funnits mycket lek. Jag älskar party och fest. Det behöver inte innebära vin och glamour utan kanske en tillfällig målarstudio i garaget. Vi har lekt oss fram med barnen, både Jesper och jag. 

Vem har funnit vägen till ditt hjärta?

– Min man, alla gånger. Vi är mer kära nu än vi någonsin varit. Vi blir bara bättre och bättre. Nu tar vårt tredje barn studenten, sedan är det bara Phoenix kvar. Efter det blir Jesper och jag ensamma kvar och då kommer det vara viktigare än förut att vi har en bra tvåsamhet. Men jag tycker verkligen att vi håller vårt förhållande pirrigt och att vi båda uppskattar livet varje dag. Det känns faktiskt som att Jesper uppskattar mig ännu mer nu när han ser mig utmana mig själv, både vad gäller karriären och träningen. Vi tycker om att se varandra utvecklas och att trigga varandra.

– Vi älskar att hänga med varandra och gillar att göra saker ihop. Nu är det träningen som står i fokus. Jag lever upp i det jag tycker om, som viner och träningen. Han är med mig på min resa och jag har alltid följt hans, med golfen. Det är ganska häftigt. 

– Det kommer absolut att vara vi två för evigt. Vi skulle aldrig på riktigt gå ifrån varandra, men självklart har vi tänkt tanken när vi bråkat, tjafsat och velat skjuta varandra. Men nej, aldrig på allvar. 

Vart är du på väg i livet nu?

– Eftersom jag snart fyller 50 känner jag att jag vill satsa mycket mer på mig själv. Hela mitt liv har handlat om att ge till andra. Nu handlar det om vad jag vill och vad jag drömmer om att göra. 

– För tillfället brinner jag för de viner jag lanserar, de lägger jag en hel del tid på. Och nu börjar barnen bli stora, det är så spännande att följa dem som vuxna och se dem bygga sina egna liv. Jag har inte bråttom att bli mormor eller farmor, men det är ju ännu ett skäl att hålla sig i form. Man vill ju vara med så länge som möjligt.

– I höst kommer TV3 att visa En resa för livet, som jag och Penny gjorde tillsammans med SOS Barnbyar i våras. Resan till Nepal kommer att påverka mig för resten av livet. Att få se alla de eldsjälar som jobbar för dessa utsatta människor. Det tog mig nästan en månad att återhämta mig från hur andra människors vardag kan se ut. Men jag är tacksam för att jag fick chansen. Det är väldigt lite man behöver göra för att hjälpa väldigt många.

– Min 50-årsdag är i februari. Den vill jag fira med dunder och brak tillsammans med
familj och vänner, gärna långt borta från hemmet så jag slipper ordna med allt själv. Kanske det skulle vara kul med en skidsemester, men då måste jag nog börja planera det nu… Först är det sommar, och för familjen Parnevik är Sverige ett måste den här perioden. Somrarna i Sverige är grillfester, familj och vänskap. Vi brukar vara 30–40 personer på luncher och middagar då. Svenska sommaren är fantastisk och jag skulle inte vilja vara någon annanstans än där då. Även om det betyder att jag måste bära dunjacka på självaste midsommarafton!