Gabriella skrev en bok om pandemin – innan den inträffade

Aldrig trodde Gabriella Ullberg Westin att hennes deckare Ett enda andetag skulle bli så skrämmande nära den verklighet vi nu lever i. Men för att kunna skriva boken var hon först tvungen att ta itu med sin egen bacillskräck.

Gabriella säger att hon så länge hon kan minnas har haft en avvaktande inställning till baciller och bakterier. Att hon undvikit offentliga toaletter, att ta i ledstänger och att åka med kommunala färdmedel.

Ålder: 47 år.
Familj: Gift med Erik, barnen Signe, 10, och Arvid, 8 år.
Bor: Nacka söder om Stockholm
Gör: Författare.
Aktuell: Med sjätte boken i deckarserien om polis Johan Rokka, Ett enda andetag.

– Jag har naturligtvis åkt buss och tagit i saker ändå – det måste man – men jag har varit noga med handhygienen och varit medveten om att det kan finnas smitta runt omkring oss, säger hon.

När hon blev gravid första gången pratades det mycket i media om svininfluensan. Tre år senare kom barn nummer två och då eskalerade rädslan för smittspridning.

– Jag blev rädd att min äldsta skulle smitta min yngsta eftersom hon gick hos dagmamma och det fanns en risk att hon träffade sjuka barn. Vi tvättade händerna ofta och använde handsprit – allt för att dämpa den oro och ångest som jag kände inför sjukdom och smitta, säger Gabriella.

Gabriella undvek att umgås med vänner som hade snoriga barn och att gå till ett lekland i februari var helt uteslutet. Den växande rädslan för att bli smittad begränsade plötsligt alla i familjen.

– Min man sa till mig att jag var tvungen att ta tag i det och sluta använda handsprit och våtservetter hela tiden, säger hon.

När stresspåslaget blev som värst fick hon tryck över bröstet och hjärtklappning och hennes sätt att lösa det var att ta till handlingar som att just sprita sig och undvika sammankomster. Något som inte var hållbart i längden.

Lärde sig hantera oron

Gabriella valde att ta kontakt med en kbt-terapeut som kunde hjälpa henne. Genom att sluta dämpa ångesten och rädslan med handlingar och istället vara i ångesten och låta den klinga av, så lärde hon sig hantera den.

– Det var inte så lätt. Är du rädd för höjder kan du utsätta dig för höjder i lagom takt men du kan inte utsätta dig och dina barn för smitta, det är inte etiskt riktigt. Därför fick jag jobba på att inte tvätta händerna lika ofta, inte använda lika mycket handsprit och att faktiskt hälsa på vänner även om deras barn var lite förkylda. Det är ju inget ovanligt att det är så, säger hon och ler.

Men det var inte enkelt och hon har jobbat länge på att lägga undan katastroftankarna och inte låta dem gå ut över henne själv eller familjen. Hon fick lära sig att andas genom oron och ångesten och att acceptera de svåra tankarna och försöka rida ut stormen när de kom.

När coronaviruset blev aktuellt tackade hon sin lyckliga stjärna att hon kommit vidare i sin fobi.

– Hade jag inte jobbat på min fobi före utbrottet så hade det varit oerhört jobbigt för mig men nu går det bra, säger hon.

Sjukdomen x

Men hennes intresse för så kallade patogener, alltså sjukdomsframkallande organismer som angriper oss, har varit bestående. I början av 2019 fick Gabriella i sin hand en lista från WHO, Världshälsoorganisationen, över de dödligaste sjukdomarna i världen. Ebola, sars och mers stod med på listan och längst ned, disease X – sjukdom X.

– Det var en sjukdom som de inte visste något om. Den skulle kunna komma när som helst och man visste inte varifrån. Det var en sådan sjukdom som man måste ta höjd för redan då inom forskningen och sjukvården för att klara av. Då föddes idén till sjätte boken om polisen Johan Rokka, berättar Gabriella.

Boken Ett enda andetag behandlar alltså ett skrämmande aktuellt ämne, något som Gabriella inte kunde drömma om när hon inledde sitt researcharbete. Hon intervjuade smittskyddsläkare om vad som skulle ske om vi fick ett dödligt virus på fri fot i Sverige. Hur skulle vårdkedjan se ut? Vilka skulle kallas in och skulle det finnas material, personal och tillräckligt med forskning på ämnet?

– Eftersom vi aldrig upplevt det här tidigare så fick många av de läkare, poliser och forskare som jag pratade med helt enkelt gissa sig till hur vi skulle gå till väga. Med facit i hand så gissade de rätt bra, säger Gabriella.

I boken kommer det in en kvinna på Hudiksvalls sjukhus med ett dödligt virus med kraft att starta en pandemi. När Gabriella skrev boken funderade hon på det absurda i den situationen och om någon verkligen skulle tro att det kunde hända i Sverige.

– Det kändes väldigt långt borta från vår värld och jag funderade på om det var trovärdigt. Men jag insåg också att vi är rätt sårbara om det skulle hända, både vårdpersonal och vi vanliga som kan bli utsatta, säger hon.

Trots att Gabriella själv haft en fobi för just smitta och patogener så blev den inte värre under researcharbetet.

– Att kontrollera fobin är en livslång process som jag måste jobba med men att grotta ner mig i arbetet inför boken gjorde kanske att jag blev lite van. Det var med skräckblandad förtjusning som jag tog mig an det jobbet och fobin har inte blivit värre, säger hon.

Skrämmande tajming

Idag är hon väl påläst om patogener, virus och smittor och i Ett enda andetag redogörs för hur ett dödligt virus man aldrig sett förut och inte vet hur man ska behandla, hotar oss och hur sårbart vårt samhälle är. Ungefär som situationen med det nya coronaviruset. Att deckaren och historien om Johan Rokka faktiskt skulle komma att handla om det som påverkat oss alla så starkt under våren var inget hon förutsåg. Men tajmingen är skrämmande.

– Det kändes faktiskt obehagligt att verkligheten kom ikapp bokens handling, säger hon.

Gabriella har skrivit på kontrakt för ytterligare två böcker i serien om Rokka och de ser hon fram emot att få sätta tänderna i.

– Min karaktär Johan Rokka är en bufflig och kaxig polis som ändå är känslig. Att få utveckla honom och hans kollega Janna är väldigt spännande. Det är verkligen inget jag tröttnar på, säger Gabriella.

Scroll to Top