Ninni och Kurt träffades på äldreboendet: "De sista ljuva åren har vi tillsammans"

Båda var ensamstående sedan deras respektive makar gått bort. Men när Ninni Strandberg flyttade in på äldreboendet Annero på Visingsö, tog det inte lång stund innan hon och Kurt Martinsson hade funnit varandra.

Ninni och Kurt träffades på äldreboendet: "De sista ljuva åren har vi tillsammans"

Gå några år bakåt i tiden och låten De sista ljuva åren spelades på radio var och varannan dag. Och att "de sista ljuva åren" faktiskt kan bli de bästa vet Ninni Strandberg, 85, och Kurt Martinsson, 94. Det tände till mellan dem vid frukostbordet på äldreboendet Annero på Visingsö, mitt ute i Vättern, och sedan ett år tillbaka är de ett par.

– Men vi är inte sambo, varje kväll går jag hem till mitt klockan 21.00, skrattar Ninni och tittar varmt på sin Kurt. Vi är tillsammans hela dagarna, och aldrig kunde jag tro att livet skulle ta en sådan vändning när jag flyttade till Annero …

Ninni är född och uppvuxen på Visingsö och kan se tillbaka på ett långt och händelserikt liv. I hennes första äktenskap föddes Eva och Claes men det slutade med skilsmässa för många år sedan.

– Sedan gifte jag om mig med Hans, som kallades "Bullen", och levde i ett lyckligt äktenskap i många år. Men "Bullen" gick bort i cancer för tio år sedan, och därefter har jag varit ensam.

Under sitt yrkesverksamma liv jobbade hon som kantor, samt ledde kören på ön och gav pianolektioner. Hon hade ingen kantorsexamen, men fick gå några kurser där hon även lärde sig att dirigera.

– Men det fattades en kantor i församlingen och jag blev tillfrågad om jag var intresserad. Jag var först tveksam, jag hade aldrig spelat på en kyrkorgel, men ville försöka och tjänsten blev min. Och musiken har alltid betytt mycket för mig, jag jobbade som kantor i 40 år.

"Vi är tillsammans hela dagarna, och aldrig kunde jag tro att livet skulle ta en sådan vändning."

Ärvde föräldragård

På fritiden, och senare som pensionär, var hon och "Bullen" ofta ute och cyklade. Som traditionen bjuder på ön, vinkade de till alla de mötte och ibland stötte de ihop med Kurt Martinsson och hans fru Maj-Britt och hejade även på dem.

– Vi kände till varandra, men hade aldrig umgåtts, säger Kurt som bott permanent på Visingsö sedan 1986.

– Min mamma kommer från ön och när hon gick bort fick jag ärva hennes föräldragård som vi då gjorde om till sommarställe. Men för 31 år sedan flyttade jag och Maj-Britt ut för gott.

Dessförinnan hade han sett sig omkring och bott på många olika platser i Sverige. Han tog realexamen 1940 och läste sedan vidare till elektroingenjör, varefter han främst jobbat med elektricitetslära.

– Jag har gjort allt, skrattar han. Jag har varit styrelseordförande i olika styrelser, jag har haft egna företag, jag har lett kurser – listan kan göras lång.

60 år gammal tog Kurt delpension och han och hustrun köpte ett radhus i Spanien, där de bodde halvårsvis i 19 år. Men på lite äldre dar stannade de i Sverige och det berodde främst på hustruns sjukdom.

– För tio–tolv år sedan började hon få små hjärnblödningar och blev sämre. 2009 flyttade hon till Annero och jag bodde ensam i huset i två år, innan också jag fick flytta dit. Då tog min dotter Susanne över vårt hus – jag har tre barn, Dan, Susanne och Agneta.

Det var när Ninni ville gå ut på promenad och ingen annan än Kurt ville följa med, som det hela började …

Det tände direkt

Men för fem år sedan gick Maj-Britt bort och Kurt blev ensam efter 65 års äktenskap. Och ensam var även Ninni som lämnat över sitt hus till ett barnbarn och nu bodde i lägenhet.

– Jag fick allt svårare att klara trädgården, eftersom jag har problem med ryggen och lider av skolios. Till slut insåg jag att jag måste flytta till äldreboendet, även om jag drog på det.

Men för drygt ett år sedan tog hon en cykeltur och såg då att flaggan på Annero vajade på halv stång. Hon förstod att någon av de boende hade gått bort och att det kanske fanns ett ledigt rum. Kontakter togs, en etta kunde bli hennes, och dagen efter bestämde hon sig för att ta den.

Hon flyttade för ett år sedan, utan några som helst förhoppningar. Hon funderade mycket på vad hon skulle göra på dagarna och trodde att måltider och promenader var det enda som stod till buds. Men vid första frukosten förändrades allt.

– Jag slog mig ner vid ett bord för fyra och där satt Kurt. Det tände på en gång, vi hade så mycket att prata om. När jag någon vecka senare föreslog dem runt bordet en promenad, för att plocka liljekonvaljer, var det ingen som ville följa med. Ingen förutom Kurt …

"Vi löser korsord och läser böcker och det är inget tjafs om vad vi ska se på tv."

Ny mening åt livet 

Sedan den dagen är de oskiljaktiga. De trivs så bra ihop och har samma intressen.

– Vi löser korsord och läser böcker och det är inget tjafs om vad vi ska se på tv – vi uppskattar samma program. Och vi deltar i aktiviteterna som anordnas här.

Två gånger om dagen är de ute och promenerar. Ofta går de "spåret", där det finns en soffa att vila på – den har en skarpsynt person, som sett de båda sitta ner en stund, passande nog döpt till "fästemanssoffan".

– Varje eftermiddag klockan tre dricker vi kaffe hemma hos mig, säger Ninni. Annars håller vi mest till hos Kurt som har två rum och kök. Och blir det någon stund över lägger jag patiens, som jag lärt mig av min mamma.

De hävdar bestämt att de är i sina bästa år och Ninnis dotter Eva kallar det skämtsamt för ett "barnarov".

– Det skiljer ju nio år emellan oss … Men jag fyllde 85 i januari och firade dagen tillsammans med Kurt och alla våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Inga sura miner bland barnen. De unnar sina föräldrar denna lycka på äldre dagar och för Ninni och Kurt har livet fått en helt ny mening.

– Det var fyra-fem tråkiga år efter det att Maj-Britt gått bort. Både jag och Ninni gick och hängde med mungiporna, men nu har solen kommit tillbaka. Och det bästa med Ninni är att hon är glad och positiv – hon är som hon är.

– Att jag är så glad, kan jag tacka Kurt för, inflikar hon. Alla märker av att jag är lycklig, både väninnor och de i familjen. Och det jag uppskattar mest hos Kurt är att han är så snäll och positiv. Dessutom är han intelligent, vi har alltid något att diskutera.

De är pigga för sin ålder. Ninnis dåliga rygg mår bra av att hon rör på sig och Kurt har bara lite småkrämpor. Han äter inga mediciner – kanske är det kärleken som är den bästa medicinen, för att den skulle drabba dem på äldre dagar kunde de inte föreställa sig ens i sin vildaste fantasi.

– Nej, det fanns inte i tanken, det var bortkopplat sedan länge, säger de med stora leenden. Och vi har inte gjort något för att komma ihop, det bara blev så.