Anne Lundberg: "Jag önskar att pappa fått träffa sina barnbarn"

När hon var 20 år tog hennes pappa livet av sig, något Anne Lundberg länge kände en ilska över. Nu är hon aktuell som programledare för SVT:s nya satsning "30 liv i veckan" – en programserie med fokus på självmord som Anne hoppas ska bidra till att rädda liv.
Foto: Janne Danielsson/SVT, IBL, Carl-Johan Söder/SVT

Anne Lundberg: "Jag önskar att pappa fått träffa sina barnbarn"

Hon befann sig i USA där hon arbetade som au pair, när hennes mamma ringde och berättade vad som hade hänt. Anne Lundberg var 20 år. Hennes pappa, som inte längre fanns, blev 56. 

– Pappa hade försökt ta sitt liv någon gång tidigare, och hotat vid flera tillfällen, så det kom inte som en blixt från en klar himmel, berättar Anne. Men jag blev såklart ändå förkrossad. Det var så definitivt. Allt kan bli bättre, men tar du ditt liv så är det slut. Jag förstår att man inte tänker så då. Men får man hjälp så kan självmordstankarna övergå i en vilja att leva.

Hon gör en kort paus och lägger sedan till: 

– Det kändes så sorgligt – ett sådant slöseri. Det var inte så jag ville och trodde att det skulle bli, även om jag var förberedd.

Vi träffas i Stockholm, i ett litet rum på SVT. Anne, som tillsammans med skådespelerskan Sofia Helin är aktuell som programledare för
30 liv i veckan – en dokumentärserie med fokus på självmord, har ställt ifrån sig den grönblå resväska hon tidigare dragit i snöslasket. Senare på eftermiddagen ska hon åka hem till Skåne igen. Hon tar en kola ur godisskålen på bordet, men ångrar sig när den fastnar i tänderna. 

– Jag har länge känt att det borde göras ett tvprogram om självmord, förklarar Anne när hon gjort sig av med godisbiten.

Hon lutar sig tillbaka i fåtöljen och konstaterar att det skrivs och pratas för lite om ämnet. Ofta, om en offentlig person tagit sitt liv, nämns dödsorsak inte i media.

– Det öppnar upp för spekulationer. Tystnaden bidrar också till ökad stigmatisering och gör att anhöriga skuldbeläggs. Med 30 liv i veckan vill vi ta bort skammen och ingjuta hopp.

Anne – känd bland annat från Antikrundan, men med en bakgrund inom nyhets- och samhällsjournalistiken – växte upp med mamma, två bröder och en relativt frånvarande pappa som arbetade mycket, men som också var deprimerad. 

– Ibland var pappa glad, ibland var han mindre glad, minns Anne. Humöret svängde mycket, idag hade han kanske fått en diagnos. 

Hon berättar att pappan åt en hel del mediciner och självmedicinerade med både tabletter och sprit. Gömda flaskor hittades vintertid i skridskor – och när torkskåpet en dag inte fungerade fann reparatören en spritflaska i slangen. 

– Pappa blev en missbrukare, konstaterar Anne utan omsvep. Han levde i missbruk de sista tio åren. Varje dag gällde det att ta tempen. Kunde jag ta hem kompisar? Var det okej att skratta och vara glad – eller var det bättre att gå hemifrån? 

När Anne var 13 år skildes hennes föräldrar och pappans missbruk eskalerade.

– Idag förstår jag att alkoholen och tabletterna var ett sätt för honom att döva smärtan, säger Anne. Han fick inte den hjälp han behövde … och sedan dog han.

Anne Lundberg har i hela sitt liv varit väldigt arg på sin pappa som tog sitt liv när hon var 20 år. – Arbetet med tv-serien har hjälpt mig att inte vara så arg.

Missbruket värst

Hon funderar lite. 

– Att växa upp med missbruk i familjen, det var nästan det som var det jobbigaste, säger hon sedan. Jobbigare än själva självmordet. Det kan låta hemskt att säga – men då tog det slut. Och jag tror att det kanske hade varit svårare om det kommit oväntat. Nu kom det inte som en överraskning. 

Anne förklarar att hon till och från har varit väldigt arg på sin pappa – på grund av vad han gjorde.

– Han hade själv en pappa som tog sitt liv, det var innan jag föddes. Han visste att det inte skulle lösa något, att han bara lämnade kvar problemet. Men att göra 30 liv i veckan har hjälpt mig att inte vara så arg.

Anne ler svagt när hon fortsätter:

– Överlevare av självmordsförsök har förklarat att man inte tänker så, man tänker inte att man har ett val. Man måste bara få vila lite. Det är som att stå med handen på en varm platta, till slut måste man ta bort handen. Det var inte så att pappa tänkte på oss i det ögonblicket. Ingen bär skulden för det som hände. Han var sjuk och hann ta livet av sig innan han blev frisk. Man kan ju inte bli arg på någon som dör i cancer – då kan inte jag vara arg på pappa för att han dog av depression.

Anne talar engagerat om den nya dokumentärserien och berättar att hon alltid har velat behålla ett ben inom nyhets- och samhällsjournalistiken. 2008 gjorde hon den uppmärksammade serien Himlen kan vänta – om fem dödssjuka människor. 

– Det blev oerhört starkt och fint. Syftet var att ta reda på vad har vi att lära, vad blir viktigt när livet ställs på sin spets.

Nu hoppas hon att 30 liv i veckan ska bidra till att vi börjar tala mer öppet om självmord – och att serien även ska rädda liv. 

– Man kan förebygga självmord, men vi måste prata om det. Vi har träffat så många fina överlevare, anhöriga och forskare. 

Tre gånger har Anne Lundberg fått ta emot tv-priset Kristallen som årets kvinnliga programledare – 2008, 2010 och 2011.

Går att bota

I programmet delar Anne med sig av sina personliga erfarenheter som anhörig medan Sofia Helin, som lidit av återkommande depressioner, har ett mer självupplevt perspektiv. 

– Men den största behållningen är att höra de här människorna vi har träffat berätta – att höra deras historier och få veta vad som har hjälpt dem, säger Anne. Man kan rädda liv bara genom att fråga "Hur mår du?". Och har man någon i sin omgivning som man märker mår dåligt – våga fråga även specifika, jobbiga frågor som "Har du haft självmordstankar?". Våga sedan stanna kvar och lyssna på svaret. 

Anne poängterar att vi måste börja se på psykisk sjukdom på samma sätt som vi ser på fysisk.

– Och med rätt medel går allt att bota, fortsätter hon. Men man kan inte lösa sådant här själv. Ta hjälp. Det finns fantastisk terapi och det finns mediciner för akut depression. 

Även det preventiva arbetet för att minska antalet självmord vill hon se förbättras. 

– Riksdagen har fattat beslut om en nollvision för döda i trafiken, och man har satsat en massa pengar på det vilket har fått ner antalet trafikdöda. Men man kan också göra mer för att förebygga självmord, till exempel som man har gjort med högre staket på Västerbron här i Stockholm. Man vet att självmord ofta
är en impulshandling – en permanent lösning på ett tillfälligt problem när man inte ser en annan utväg. 

Anne berättar att hennes mamma, som fick ta rollen både som mamma och pappa, har betytt mycket för henne, så även hennes bröder.

– Jag, mamma och mina syskon hade det ändå bra. Vi var en familj och vi är fortfarande väldigt tighta. Att pappa dog, det var verkligen ett sorgligt slöseri av ett liv. Jag önskar att han hade fått träffa sina barnbarn, att han kunde ha fått det lite lättare. Hans liv var en kamp.