Sveriges bästa barnskötare: Malin är kandidat nr 4

Barnskötaren Malin Persson i Överkalix kombinerar ett hektiskt småbarnsliv med ett heltidsjobb – och bidrar alltid med det där "lilla extra", som förgyller vardagen för såväl barn som kollegor på Älvens förskola.

I sluttningen ner mot Kalixälven ligger en faluröd huslänga. Den rymmer Älvens förskola, där Malin Persson tillbringar sina arbetsdagar. Att hon är speciell har vi förstått på antalet nomineringsbrev som kommit in till redaktionen. Syskon, kollegor, förskoleföräldrar – alla i hennes närhet verkar vilja berätta om det osedvanliga engagemang Malin Persson visar på avdelningen Nyckelpigan.

– Jo, jag går verkligen in för detta. Jag vill ju så mycket! säger hon själv.

Malin Persson

Ålder: 32 år.
Familj: Sambon Rickard, barnen Adam, 13 år, Didrik, 9 år, Elton, 2 år, och hunden Douglas.
Bor: I Överkalix.
År i yrket: 4.

Även om hon är relativt ny i yrket, har intresset för barn alltid funnits där. Som näst äldst i en stor syskonskara tog hon under uppväxten stort ansvar för de mindre i familjen.

– Jag brukade hålla koll och hjälpa mamma att ta hand om mina fyra småbröder, och det hände också att jag vaktade andra familjers barn. Kanske inte så konstigt att jag kallades för “Lillmamma”, säger hon och ler.

Tog upp sin dröm
Ingen blev särskilt förvånad när Malin Persson, inför gymnasiet, valde barn- och fritidslinjen.

I slutet av tonåren hände mycket. Hon träffade sin pojkvän och blev gravid. Bara några månader före studenten hoppade hon av gymnasiet. Sonen Adam kom till världen och några år senare gjorde lillebror Didrik entré. Som ung mamma slog Malin Persson bort tankarna på arbete inom barnomsorgen.

– Jag trodde aldrig att jag skulle orka jobba med barn, jag hade ju fullt upp med dem därhemma. Så jag arbetade istället som springvikarie inom vården.

Sveriges bästa barnskötare: Malin är kandidat nr 4
Som nybliven mamma släppte Malin Persson tanken på att arbeta inom barnomsorgen. Men efter några år hittade hon tillbaka till sitt drömyrke.

Men så, för fyra år sedan, kände hon sig plötsligt redo att återuppta sin tidigare dröm. Hon sökte en tjänst som vikarie inom förskolan och insåg snabbt att hon hamnat helt rätt. Hon såg till att läsa in de missade kurserna och kan numera kalla sig utbildad barnskötare.

– Detta är det bästa jag någonsin gjort! Några tycker kanske: “Gud vad jobbigt med små barn både hemma och på jobbet.” Men jag känner inte så. Dessutom händer det ju så mycket på förskolan. Den ena dagen är inte den andra lik. Egentligen skulle man vilja hinna mer än man gör, för ofta känns dagarna för korta – fast de är långa.

Många nya idéer
Malin Persson lägger mycket energi på jobbet. Men när arbetsdagen är över och hon hämtat minstingen Elton från samhällets andra förskola, och fått hem de större från fritids, ägnar hon sig helhjärtat åt dem. Sambon Rickard arbetar inom byggbranschen och är ofta bortrest under veckorna. På kvällen, när Malin Persson nattat barnen, återvänder tankarna till förskolan.

– Det finns alltid saker att planera och förbereda. Härom veckan såg jag att vi hade jättemånga glasspinnar därhemma. Dem tog jag med mig till förskolan och så byggde vi flygplan av glasspinnar och klädnypor. Det tyckte barnen var jättekul.

Ett annat projekt hänger på väggen i lekrummet – en lång rad avtryck av maskrosor, som doppats i gul målarfärg.

– Ofta sitter jag och söker idéer på nätet. Och när jag berättar dem för arbetskamraterna säger de: “Varför inte? Vi kan ju prova!” Jag har verkligen helt fantastiska kollegor!

Sveriges bästa barnskötare: Malin är kandidat nr 4
Flera personer har nominerat Malin till Sveriges bästa barnskötare för hennes unika engagemang. Hon får ofta kreativa idéer till sin arbetsplats Älvens förskola i Överkalix.

Uppskattningen är ömsesidig. I nomineringsbreven beskrivs hur Malin ofta anstränger sig för att göra det där “lilla extra”. Hon har bland annat varit drivande i att föra in ny teknik på förskolan.

Hon beskriver den nya läroplanen för förskolan, där man slår ett slag för digitalt lärande. Nyckelpigan ligger redan i framkant. Runtom i lekrummet har pedagogerna satt upp digitala koder som barnen kan fotografera av med surfplattan. Bilderna öppnar ett program på plattan, där barnen kan lära sig mer om alfabetet och hur de kan ljuda olika bokstäver.

– Plattorna ska bli lika naturliga som pussel och böcker på hyllorna. Det handlar inte om att servera färdiga spel, utan om att pedagogerna också måste vara delaktiga. Och barnen själva kan så mycket mer än man tror. Det känns fint att få följa dem och se hur de utvecklas, konstaterar Malin.

Överkalix, med sina drygt tusen invånare, är inte större än att Malin ofta stöter ihop med sina barn utanför arbetstid. Ofta får hon kramar i mataffären från småttingar som vill träffa “fröken Malin”.

– Jag känner ju så starkt för alla mina barn på förskolan. Men det är också sorligt när de slutar. Nog har det hänt att man fällt några tårar, även om man försöker behärska sig. Så det där talesättet “mina barn och andras ungar” stämmer inte. Verkligen inte.

Scroll to Top