Simstjärnan Anders Holmertz fick en ny lever

Beskedet att han hade förträngningar i gallgångarna i levern kom som en chock för förre simstjärnan Anders Holmertz och hans hustru Stina. De fruktade att han hade cancer och under en mardrömslik helg förberedde de sig på att deras liv tillsammans var slut.

Simstjärnan Anders Holmertz fick en ny lever

När han kommer gående mot oss tillsammans med hustrun Stina ser Anders Holmertz nästan lika vältränad ut som när han dominerade svensk simning.

Han är lite gråare i håret och dragen i ansiktet har blivit lite mer markerade, men annars är han lika slank som när han forsade fram i simbassängerna för 20–30 år sedan.

Därför är det först svårt att tro att han för bara ett år sedan var så svårt sjuk att han var i behov av en omedelbar levertransplantation.

– Det går inte en dag utan att jag tänker på donatorn och jag känner en stor tacksamhet. Det är tack vare hans lever som jag mår bra idag, säger han.

Vetskapen om att allt inte stod rätt till med hans hälsa kom bokstavligt talat som en blixt från klar himmel för Anders. En decembernatt för två år sedan vaknade han plötsligt med en våldsam smärta som strålade ut från en punkt under höger revben.

– Jag hade aldrig fått sådana smärtanfall tidigare utan kände mig fullt frisk. 

Smärtan var så våldsam att Stina fick köra honom till sjukhuset mitt i natten.

– Läkaren som undersökte mig misstänkte att det var ett gallstensanfall. Han sa att jag skulle höra av mig igen om attackerna återkom.

Anders Holmertz i OS-bassängen i Atlanta 1996 där han tog silver i lagkappen 4 x 200 meter frisim.

Smärtattacker

Det gjorde de också – så ofta som varannan vecka fick Anders våldsamma smärtattacker. Men han sökte inte vård. Istället drog han ner på all fet mat och hoppades att det skulle hjälpa.

– De följande smärtattackerna var dock inte så våldsamma att jag behövde åka till sjukhus. Och eftersom jag trodde att det var gallstensanfall kunde jag stå ut till det onda försvann.

Men de ändrade kostvanorna fick konsekvenser för Anders.

– Jag gick ner tio kilo på fyra månader. Jag blev lite tunn, säger han.

– Lite tunn! utbrister Stina. Du blev ju mager. Kläderna hängde på kroppen på dig.

– Innerst inne visste jag att något var fel, säger han sedan. Men jag var livrädd för att uppsöka läkare och få beskedet att jag behövde opereras. Jag har nästan aldrig varit sjuk i hela mitt liv och tanken på att bli nedsövd skrämde mig.

Men de ständigt återkommande smärtattackerna påverkade inte bara Anders. Varje natt när det hände vaknade även Stina och hon märkte att hennes livskamrat ofta låg vaken och oroade sig.

I samband med en grillkväll i början av juli 2015 gick det inte längre att försöka låtsas som om smärtan var hanterbar. Mitt i natten vaknade Anders med lika intensiva smärtor som vid första attacken.

– Då tyckte jag att det fick vara nog, säger Stina. Jag krävde att han skulle bli undersökt och dagen efter körde jag honom till vårdcentralen.

– Läkaren på vårdcentralen flaggade för att jag hade höga levervärden och jag fick remiss till sjukhuset för ytterligare provtagningar, berättar han.

– Vi trodde att vårt liv tillsammans var slut, att Anders skulle dö och att jag skulle lämnas ensam med barnen, berättar Stina om oron innan läkarna exakt visste vad som var fel.

Jobbigt besked

Tre veckor senare kom beskedet, som slog ner som en bomb och förändrade livet för Anders och hela hans familj.

– Det var en fredagskväll och jag var på väg till Åland för ett träningsläger med simmarna och hade precis kört på färjan när telefonen ringde. Det var läkaren från sjukhuset. Han sa att jag hade förträngningar i gallgångarna i levern och ville att jag skulle komma dit direkt, men det var ju inte möjligt.

Anders första tanke var att det var cancer och det sände kalla kårar av skräck genom hans kropp. Knappt ett år -tidigare hade han mist sin mamma i just cancer.

– När jag frågade läkaren om det var cancer sa han att de inte visste, men han sa också att det inte såg bra ut. Det gjorde mig ännu mer orolig.

Med vändande färja åkte Anders sedan tillbaka till Sverige. Samtidigt ringde han Stina och berättade om telefonsamtalet från läkaren.

– Jag blev helt panikslagen, berättar hon. Plötsligt kom jag att tänka på hans kraftiga viktminskning och tanken på vad den kunde bero på gjorde mig livrädd.

Eftersom Anders inte kunde komma till läkaren förrän på måndagen hade han och Stina hela helgen på sig att fundera på vad läkarens besked innebar.

– Det var den värsta helgen i vårt liv. Vi kunde inte sova på nätterna, utan låg på sängen och bara grät och pratade om hur det skulle bli. Vi trodde att vårt liv tillsammans var slut, att Anders skulle dö och att jag skulle lämnas ensam med barnen, berättar Stina.

– Diagnosen för levercancer är ju inte särskilt god, säger Anders. Samtidigt försökte vi dölja vår oro inför barnen för att inte skrämma upp dem.

Till deras stora lycka visade de fortsatta undersökningarna att det inte var cancer. Men det innebar inte att faran var över. Anders led av leversjukdomen primär skleroserande cholangit (PSC) – en allvarlig sjukdom som i sin tur kan leda till cellförändringar som orsakar cancer.

– Det är en farlig sjukdom, och i januari förra året fick jag beskedet att jag hade cellförändringar och att jag riskerade att få cancer om jag inte fick en ny lever inom ett år.

Anders gick därefter igenom en lång rad undersökningar som skulle fastställa att hans fysik var tillräckligt god för att klara en transplantation. Därefter sattes han upp på väntelistan.

– När man står på väntelistan för en transplantation ska man vara tillgänglig dygnet runt. Det innebär att man hela tiden måste ha telefonen på sig.

Anders Holmertz mår bättre nu än på många år och känner stor tacksamhet till donatorn. Här tillsammans med dottern Wilma, frun Stina och hunden Ziggy.

Stor tacksamhet

Det hade inte Anders den 22 augusti förra året, när transplantationskoordinatorn på Karolinska sjukhuset försökte få tag i honom. Men det gick bra ändå.

– Jag skulle hämta Stina på jobbet och just den dagen hade jag glömt mobiltelefonen hemma, berättar han med ett skratt. Men koordinatorn lyckades efter ett par försök få tag i Stina istället. Senare såg jag att jag hade massor av missade samtal på min telefon.

Transplantationen genomfördes dagen efter. Operationen tog sex timmar och gick problemfritt, men Anders drabbades efteråt av njursvikt och vårdades på intensiven i fem dygn.

När njurarna sedan började fungera normalt igen kunde han påbörja rehabiliteringen.

– Jag var förberedd på att jag skulle bli klen efter transplantationen, men inte så klen som jag blev. Jag fick börja med små steg framåt. En dag kunde jag gå 50 meter, nästa 100 och ytterligare en dag
senare 130.

När vi nu träffas har Anders börjat simma igen och han är på god väg tillbaka mot samma fysik som han hade innan han blev sjuk.

– Jag mår mycket bättre nu än jag gjort på många år eftersom jag var påverkad av leversjukdomen utan att veta om det.

Anders vet inget mer om donatorn än att det är en svensk medelålders man.

– Jag känner som sagt en stor tacksamhet, och jag hoppas att hans anhöriga vet att hans beslut att donera sina organ efter sin död har räddat andra människors liv, säger Anders och kramar sin hustru Stina som satt sig i soffan bredvid honom.