Flickorna är vår glädje mitt i sorgen!

Junikvällen är blek och mild. “Mommo” Rita Solberg står på verandan i egna tankar för ett ögonblick. Småfåglarna i träden som omringar huset är tysta men skratt och skrål från de tre livliga barnbarnen tränger ut genom glasdörren. Tankarna är hos barnens mor, Ritas dotter. Hennes narkomandotter. Hur har hon det nu? Är hon rädd? Lever hon?

Rita tittar neråt vägen, villorna och ekträden, mot Arendal centrum. 27-åriga Jeanette ringer eller sms:ar henne och pappa Björn nästan varje dag. Det har hon alltid gjort, oavsett hur hög hon varit. “Jag gillar dig, mamma!” “Pappa, du är min hjälte!” Det saknas inte rara sms från deras dotter. Men hon är väldigt sjuk nu. Värre än någonsin tidigare. Inte ens Jeanettes alla sminkkonster kan dölja hur det är fatt med henne.

– Jag tror inte du kommer att överleva sommaren, min flicka, sa Rita nyligen till henne.

– Det tror inte jag heller, mamma, men jag vill vänta med behandling till hösten. Den här sommaren vill jag vara ute i livet, svarade dottern.

Kommer med buketter
Plötsligt får Rita syn på dottern längst ner i backen. Hon trampar ostadigt uppåt på en svart herrcykel. Det står Diamant med stora gröna bokstäver på sidan. Den tunna kroppen är klädd i svarta tajts och grå fleecejacka. En blond hästsvans gungar från sida till sida.

På pakethållaren har hon satt fast en stor bukett ängsblommor. Hon älskar blommor och har kommit med stora buketter av rödklöver, prästkragar, daggkåpor, smörblommor och hundkex – allt hon kunnat finna i vägkanten – till föräldrarna, var och varannan dag hela våren och sommaren. Jeanette ler med hela ansiktet och vinkar med den ena handen högt över huvudet.

Flickorna är vår glädje mitt i sorgen! — Rita och Björns dotter Jeanette var bara
27 år gammal när hon dog av en överdos, efter att ha levt som missbrukare i många år.

Det sticker till i Rita. Redan på avstånd ser hon att hennes dotter är kraftigt påverkad. Hon skyndar nedåt vägen för att möte henne. Jeanette vet att hon inte får komma hit hög när barnen är här. Det har hon lovat och alltid hållit. Ett ögonblick överväger Rita att hindra Jeanette att gå in till sina barn. Men mammahjärtat vinner över Mommo-hjärtat. Dessutom får hon en stark, ond känsla i magen. “Detta är sista gången”, säger den. Men – det har hon tänkt många gånger förut.

Hon får famnen full av blommor och stor kram.

– Jag stannar inte länge mamma. Jag ville bara se er alla, säger Jeanette och springer upp i huset till sina döttrar Amine, Samira och Mariabell.

Flickorna jublar av glädje men Rita blir sittande i vardagsrummet medan dottern och hennes flickor högljutt busar runt på flickrummen och i badrummet. Rita klarar inte kombinationen barn och knark och hoppas att Jeanette försvinner fort. Det gör hon. Tio minuter senare sitter hon på den svarta herrcykeln igen med ett innerligt “jag är så glad i er” hängande i luften efter sig.

– Mamma var väldigt snäll nu. Hade hon tagit en massa narkotika? frågar åttaåriga Amine.

– Ja, det hade hon, min vän, svarar Mommo tyst

Orolig väntan
Några kvällar senare står en silvergrå, sjusitsig Grand Vitara ensam på parkeringsplatsen utanför ett vitt radhus. Inuti sitter Björn Solberg. Han har stått där i över två timmar och väntat på dottern som ännu en gång ringt för att bli hämtad. Den här gången för att hon ska titta på en lägenhet. Att köra Jeanette dit hon vill är en av få saker han känner att han kan göra för Jeanette. Han har kört henne till radhuset tidigare idag. Hon bor tillfälligt på adressen med en väninna. Huset är välkänt för polisen.

Dottern har ringt flera gånger från en lånad telefon och sagt att nu kommer hon strax. Björn är van att det tar tid. Han knackar aldrig på. Han går heller aldrig in för att hämta henne. Så ser överenskommelsen ut. Han väntar.

Två unga män kommer ut ur huset. De säger till honom att Jeanette snart kommer och ger sig sedan av i en bil. Annars syns ingen. Gardinerna är fördragna men han stirrar ändå på dem, som för att frammana sin dotter. Men allt är stilla och inget händer. Radion står på men han registrerar inte vad som sägs eller spelas. Han bara väntar, med oroligt hjärta och ögonen fästa på huset. Långt inom honom finns en ilska. Hur kan hon välja detta när hon har tre små fina barn hon kunde vara mamma till istället? Björn kan inte rå för att tankarna kommer, trots att han vet att hans dotter är sjuk, att beroendet styr henne.

En överdos räcker
Så bestämmer han sig. Nu får det räcka. Dessutom var hon såg hög när hon ringde, att hon ändå inte skulle kunna gå och titta på någon lägenhet. Han startar bilen och kör sin väg.

Björn åker hem till sin fru Rita och barnbarnen. De tre små flickorna har varit bofasta hos dem i över ett år nu, och nästan varje helg sedan de föddes. Emellanåt har Jeanette haft korta perioder då hon varit ren, efter att ha fått hjälp på olika behandlingshem. Hon är en bra mamma när hon inte knarkar. Det har både barnavårdsnämnden och han och Rita sett.

Men varje gång dras Jeanette tillbaka till den destruktiva miljön. Det har varit förtvivlade år. De har sett hur velat ha ett annat liv men inte klarat det. De har varit så hjälplösa, även om samarbetet med barnavårdsmyndigheten och det sociala bara varit bra och positivt.

De har bett om tvångsinläggning, senast i mars i år, men avvisats med att Jeanette “bara” hade överdoserat en gång. Sådant är systemet. Till och med tjänstemannen på Försäkringskassan beklagade och var förtvivlad. En enda överdos kan vara just den som dödar dig.

För Jeanette är det överdos nummer två som tar hennes liv. Den tar hon i ett vitt radhus med fördragna gardiner, antagligen kort efter att hennes far gav upp sin väntan och lämnade den tomma parkeringsplatsen utanför.

Rita och Björn Solberg

Ålder: 59 respektive 68 år.
Familj: Fosterbarnen Amine, 8 år, Samira, 7, och Mariabell, 5.
Bor: I villa i Arendal, södra Norge
Gör: Pensionerade fosterföräldrar på heltid.

Det svåraste beskedet
Nästa dag är Björn hos några vänner nere på staden. Han får höra att det “hänt något” i området där Jeanette håller till. Han vet det med en gång. Det är som om all luft slås ur honom. Han bara vet att det är hans flicka det handlar om. Han ringer polisen. Som bekräftar.

Rita står på verandan när han svänger in på gårdsplanen några minuter senare. Hon ser på honom, och bryter samman, för hon vet redan vad hennes man kommer att säga.

Även om hon har försonat sig med att Jeanette aldrig kommer att bli frisk, och länge har förberett sig på att hennes dotter kommer att dö ung, är chocken och sorgen omänsklig.

Sorgen är också stor för halvsystern Christina, Ritas äldsta dotter.

Värst är ändå att berätta för de små barnbarnen att de inte längre har någon mamma. Den här helgen är de hos farmor och farfar. Rita och Björn sätter sig i bilen och reser dit på en gång. Alla håller om varandra och gråter när det tunga beskedet överlämnas. Det måste bara sägas. Rätt ut. Man kan inte förbereda någon eller mildra chocken.

På väg hem igen i bilen fortsätter de att gråta. De avbryter sig bara för barnens naturliga reaktion när de kör förbi en bensinstation och ropar att de vill ha glass. Barn är bra på så sätt. Rita och Björn tittar tacksamt på varandra och ler genom tårarna. Detta ska de klara tillsammans!

Hjärtan på kistan
Några dagar senare står familj, vänner och tre små flickor i vita klänningar runt ett djupt hål på kyrkogården medan en vit kista med röda hjärtan på sänks ner i jorden. Amine, Samira och Mariabell har fått lov att rita hjärtan på kistan som en sista hälsning till sin mamma. På framsidan har de skrivit med stora tryckbokstäver: “Jag älskar dig mamma.”

– Vi har tur som har Mommo och Foffo, säger flickorna på kvällen efter tårarna och förtvivlan över det orättvisa i att de inte längre har en mamma. De vet var de hör hemma, det behöver ingen tala om för dem.

Rita och Björn tvekar aldrig om att överta ansvaret för de tre barnbarnen. Det är båda naturligt och en stor glädje mitt i sorgen. De blir snabbt officiella fosterföräldrar, och all fritid går till småflickorna. Eller rättare sagt, hela deras liv vilar i deras händer. Björn är pensionär och Rita sjukpensionär.

Det är full fart på Mommo och Foffos veranda när Hemmets Journal hälsar på den lite ovanliga familjen. Tre charmtroll snackar med ivriga stämmor i munnen på varandra medan de hjular och mumsar på nygräddade våfflor.

– Mamma och jag gjorde ofta high five, ler Mariabell och illustrerar med en liten hand upp i luften.

– Vi dansade, målade, gjorde gipsfigurer, spelade handboll och busade en massa, instämmer Amine och Samira.

De små ansiktena blir plötsligt mörka och allvarliga.

– Mommo och Foffo är också ledsna. Det är inte så kul. Mamma var ju deras barn. Nu är mamma en ängel och vi vattnar henne ofta. Hon var väldigt vacker! En gång i tiden var hon modell, berättar de stolt.

Öppenhet har varit viktigt för de alla. Barnen vet vad narkotika är och varför mamma dog. De pratar mycket om mamma och berättar varje kväll innan de lägger sig för henne vad de har gjort, att de saknar henne och älskar henne.

Håller sig i form
Med Mommo och Foffo har de tre barnen den klippa av trygghet de behöver i livet och de trivs både i skolan, på dagis och fritids. Det blir mycket körning till gymnastik- och handbollsträning och scouterna. På morgonen brer Foffo mackor till lunch medan Mommo hjälper till med påklädningen. De älskar att ge sig iväg på utflykt med ryggsäckarna fulla av godsaker – till leklandet, lekplatsen eller kunskapscentrat. Rutiner och regler är viktiga. De kan inte skämma bort barnbarnen som “vanliga” morföräldrar nu.

– Det fungerar så länge vi lägger oss klockan nio varje kväll. Flickorna ger så mycket energi. De kramar oss och säger varje dag att de älskar oss. Då blir vi inte så slitna, utan klarar allt, berättar morföräldrarna.

De har fått avlastning en helg i månaden, av en ung kvinna som ska bli deras backup i framtiden. Dessutom har flickornas två kusiner samvarorätt och ett bra samarbete med Rita och Björn.

– Jag hoppas vi kan vara här för dem tills det blir naturligt för dem att flytta ut. Vi har börjat på gym för att hålla oss i form så länge som möjligt.

Rita kommer alltid att bära med sig sorgen efter dottern men säger att hon ändå känner något slags frid nu. Hon vet att hennes flicka inte lider längre.

För Björn är det annorlunda. När det blir tyst, och han inte längre är upptagen med barnbarnen, maler de tunga tankarna och saknaden. Han tänker på den sista kvällen han satt i bilen och väntade på henne. Tänk om han inte hade kört sin väg? Kunde något ha blivit annorlunda? Han vet innerst inne att det inte kunde det. Men det gnager. Då sätter han sig i bilen och kör en tur. Han sätter ett foto av dottern bakom växelspaken, spelar Waylon Jennings, Shakin’ Stevens eller Everly Brothers, som de båda brukade lyssna på i bilen, och “pratar” med henne.

När han är klar kör han hem och är småbarnspappa med den största glädje bakom den största sorg.