Det var kärlek vid första ögonkastet!

De trodde att det var en kattunge, så liten var hon första gången de träffade henne. Det var i mars i år, på den thailändska ön Koh Mook, och lilla hunden Blackie sprang omkring på stranden med två större hundar.

– Vi älskar vovvar och hade köpt korv som vi tagit med till stranden, berättar Henrik.

– Blackie sprang emot oss, minns Linda. Jag lyfte upp henne och började störtgrina. Jag såg ögat…

– Det ena ögat var nästan uppätet av bakterier, fyller Henrik i. Det andra såg inte heller bra ut. Och hon var undernärd och uttorkad. 

Så börjar historien om Blackie, men det var inte en självklarhet att den thailändska vovven skulle få ett hem i Sverige.

Vi träffas på Hisingen i Göteborg. Där bor nu Blackie sedan i augusti tillsammans med Linda, Henrik och Bamse – familjens andra fyrbenta medlem. Att Blackie numera är helt blind märker man inte, konstaterar både Linda och Henrik.

– Hon är så fantastisk, utbrister Linda. Hon beter sig inte som en blind hund. Hon jagar gräshoppor och löv – ja allt.

Smugglades in på hotellet

Efter det första mötet med Blackie på Koh Mook kontaktade Linda djurcentret Lanta Animal Welfare, på den närliggande ön Koh Lanta, för att undersöka om centret kunde behandla Blackies ögon. 

– Vi letade också efter Blackies mamma, men fick veta att hon blivit ivägschasad från ett hotellområde. Och vi fick veta att det inte fanns någon ägare. Mamman hade fått med sig de andra valparna… men det är ju så i djurriket, den som är svagast lämnas bakom.

Linda gör en kort paus och fortsätter:

– Men ändå var Blackie så lycklig när vi träffade henne. Hon hoppade runt helt obekymrad över livet.

När de sedan fick klartecken från Lanta Animal Welfare att de kunde ta med sig Blackie dit hyrde Linda och Henrik en moped för att försöka finna Blackie igen. Något som dock visade sig svårt, och historien hade kunnat sluta där.

– Men precis när vi skulle ge upp så sneddade vi in mellan några bungalows och hittade henne, säger Linda. Blackie fick åka moppe till hotellet och så smugglade vi in henne där. 

– Hon var så törstig, minns Henrik. Dagen därpå tog de en speedboat till Koh Lanta och Henrik berättar med ett litet leende att Blackie var den enda som blev sjösjuk. 

– Och sedan kunde vi inte lämna Lanta, fortsätter Henrik. Vi besökte Blackie på centret varje dag.

Tänkte igenom valet noggrant

Henrik och Linda hade varit på resande fot i Thailand i drygt fyra veckor och hemresan närmade sig. Tankarna på att adoptera Blackie fanns där, men veterinären tyckte de skulle vänta med att fatta beslut. Blackie hade fått en antibiotikakur men resultatet skulle visa sig först efter att Linda och Henrik rest hem.

– Vi satt och storbölade, berättar Henrik.

– Det var jättejobbigt när vi skulle åka. Samtidigt som vi kände “vi tar henne”, kände vi att vi ville fundera och tänka igenom allt, förklarar Linda.

Veterinären hade sagt att Blackie hade ett perfekt lynne för en blind hund. Hon älskade människor och andra hundar och var lugn och rumsren direkt. 

– Men vi ville ändå fundera, fortsätter Linda. Om de kunde rädda ögonen var vi hundra procent säkra på att adoptera henne, men skulle hon bli blind kände vi att vi först måste veta vad vi gav oss in på.

På centret kom man överens om att Henrik och Linda skulle fundera hemma i lugn och ro medan Blackie behandlades.

– Efter två-tre veckor, när behandlingen var färdig, bestämde vi oss, berättar Linda, trots att Blackies syn inte gick att rädda.

Därefter följde månaders väntan på att Blackie skulle få komma till Sverige. Hon skulle vaccineras mot rabies och sitta i karantän tre månader. 

Sover i sängen

– Vi längtade och räknade dagarna, berättar Linda.

Men när väl Blackie kunde resa så fanns det inte någon flygvolontär som kunde hjälpa henne hem.

– Blackie kom ur karantänen i mitten av juli men vi fick fick vänta ytterligare en månad och en dag innan vi fick träffa henne. När vi fick beskedet att hon skulle komma, då kom glädjetårarna!

Linda gör en kort paus.

– Det var väldigt känslosamt att hämta Blackie på flygplatsen. Jag längtade så efter att få krama om henne.

Blackie kom till Sverige i augusti och bara drygt en månad tidigare hade Bamse flyttat in hos Henrik och Linda.

– Bamse var ett infall, säger Linda med ett litet leende. Min syster köpte Bamses brorsa… Och ja, nu fick vi två valpar samtidigt, men det har gått jättebra. Blackie och Bamse älskar varandra. Men Blackie är lite mer mysig och vill umgås. På nätterna kan hon väcka oss på bara för att gosa.

– Blackie sover mellan oss i sängen medan Bamse gärna sover på dörrmattan.

Bamse, som varit med i vardagsrummet under intervjun, tittar nyfiket upp när han hör sitt namn. Blackie nöjde sig med att hälsa på oss innan hon tog en tupplur i sovrummet. 

Linda har varit i Thailand många gånger och sett många hundar som hon har velat hjälpa.

– Nu har vi ju Bamse också… men vi tycker verkligen att man ska adoptera. Det finns så många hundar som behöver hjälp, och så mycket kärlek att ge – och få. Jag kan verkligen rekommendera det till alla!